Dirty Harry
27/9
Så blev det dags att lämna Yuma därhän. Denna gudsglömda kremeringsugn. Yuma har, trots sitt klimat ändå en viss charm. Bör erkänna att jag på något sätt ändå gillar stället en aning. Trots alla skyltar längs vägarna som upplyser om att Gud minsann vakar över deras trupper, att solen misshandlat befolknings hjärnor till den milda grad att ingenting är begripligt längre samt attt det egentligen inte finns ett skit av värde att göra här. Det är förresten inte helt sant. Du kan få skjuta hej vilt med vapen av alla olika kalibrer här, fast det får du iof göra i USAs alla stater. Du får säkert skjuta med vissa restriktioner på valfri dagisgård om du ber tillräckligt snällt och nämner något om att du hört rykten om att terrorister planerar en attack i dagismiljö. Då kan det vara på sin plats att man kan hantera vapen med stark och stabil hand under sådana omständigheter.
Vi ramlade iaf iväg till ett ställe som hette Spragues. En av de lokala vapenhandlarna i Yuma, som även bistår folk med skjutbanor. Ett enormt utbud av vapen fanns till salu och ett nästan lika stort utbud fanns att hyra för en billig slant. Ammunitionen var nästintill gratis till dem flesta vapentyperna. Kvartetten valde att låna två skjutbanor, x antal måltavlor (Usama Bin Laden tavlan var förmodligen slutsåld) samt fyra vapensorter. Valen föll på en Glock 19, Magnum 357, en semi automatisk 22mm MP&5 och en likadan fast med den grövre 5.56 mm kalibern. Två handeldsvapen och två i gevärsklassen. Efter en säkerhetsgenomgång som bestod av att vi fick visa våra legitimationer och fylla i våra adresser på något ansvarspapper samt att människan i kassan lade upp pickadollerna på disken och sa: "Go shoot" Och som vi sköt. Jag duelerade med den där jävla papperstavlan som om han hade stulit min veckopeng. Det var krut överallt och mitt i dimman stod jag, som någon skogstokig Lucky Luke. Vapen är förjävla roligt, det tar emot att erkänna. Jag var givetvis den vassaste skytten i gruppen, jag är ju så manlig att klockorna börjar gå baklänges, som alla vet sen tidigare. Melkersson tittade inte så mycket på banan, han sneglade mest på på skytten ett par banor bort. Han var av mexikanskt ursprung. Så ni som läst tidigare kan dra egna slutsatser gällande hans tankebanor kring senior ett par meter bort. David var besviken på rekylen i Magnumen, alldeles för klen enligt honom medans det vapnet föll under Solanders smak bäst. Melkersson knäppte aldrig mexaren, han skyllde på vindförhållandena (inomhus), jag menar att han fick kalla fötter. Tvisten går vidare.
Efter våran lilla skjutsession skulle vi börja smyga oss mot Phoenix. 3,5 timmar i bil längs den mexikanska gränsen. I 40 gradig värme överlever inte ens gränsflyktingarna, så den enheten inom säkerhetsväsendet har förmodligen en rätt lugn dag. Innan vi gav oss iväg blev det lunch på Burgers & Beers. Som namnet antyder har dem en del av den varan. Öl från hela världen och en sjujävla massa hamburgare. Bilresan var överkomlig och vi drog i handbromsen utanför vårt hotell i stadsdelen Tempe, Phoenix. Ännu ett budgethotell som stack hål på myten om att man måste betala svenska priser för att bo bra. Innan vi åkte så talade många USA-resänerer om hur jävla dyrt allt är här, lite billigare än Sverige men fortfarande kostsamt. Antingen är jag ett ekonomiskt geni eller så har dom andra bara bott på Waldorf i New York och ätit och druckit allt under ett och samma tak. Kan vara en mix av dem båda. Eller att jag varit snål. Förmodligen det.
Klockan var kväll och det började mörkna. Värmen ville dock inte avta, så vi valde att lägga oss i poolen och drack öl. Plaskade runt någon timme innan vi tog varsinn raggardusch inför middagen. Det mesta var stängt, klockan hade blivit sent för en tisdagskväll. Efter visst jagande fann vi ett ställe som inte bara var öppet utan dessutom serverade mat. Direkt efter middagen stegrades tillställningen. Biljard och sprit på samma ställe. Festen ramlade vidare på två onämnbara ställen och kvällen avslutades givetvis med att David stack iväg på sitt håll och gjorde av med på tok för mycket pengar. Vilken tid han var hemmai morse har jag ingen aning om. Hur mycket pengar han gjort av med vet han nog inte ens själv, men det ryktas att kreditkortet börjar få skavsår likt en transvestit i högklackat på kullersten.
Det är onsdag eftermiddag nu. Ikväll åker vi hem. Känns inte direkt skitkul. Ska försöka göra någon form av summering på flygplatsen sen, vi flyger från Phoenix till New York och har där sedan 11 timmar sittandes i någon obekväm jävla soffa med skrikande skitungar runt omkring oss innan sista flyget tar oss hem till missären. Oj så jag längar.
Så blev det dags att lämna Yuma därhän. Denna gudsglömda kremeringsugn. Yuma har, trots sitt klimat ändå en viss charm. Bör erkänna att jag på något sätt ändå gillar stället en aning. Trots alla skyltar längs vägarna som upplyser om att Gud minsann vakar över deras trupper, att solen misshandlat befolknings hjärnor till den milda grad att ingenting är begripligt längre samt attt det egentligen inte finns ett skit av värde att göra här. Det är förresten inte helt sant. Du kan få skjuta hej vilt med vapen av alla olika kalibrer här, fast det får du iof göra i USAs alla stater. Du får säkert skjuta med vissa restriktioner på valfri dagisgård om du ber tillräckligt snällt och nämner något om att du hört rykten om att terrorister planerar en attack i dagismiljö. Då kan det vara på sin plats att man kan hantera vapen med stark och stabil hand under sådana omständigheter.
Vi ramlade iaf iväg till ett ställe som hette Spragues. En av de lokala vapenhandlarna i Yuma, som även bistår folk med skjutbanor. Ett enormt utbud av vapen fanns till salu och ett nästan lika stort utbud fanns att hyra för en billig slant. Ammunitionen var nästintill gratis till dem flesta vapentyperna. Kvartetten valde att låna två skjutbanor, x antal måltavlor (Usama Bin Laden tavlan var förmodligen slutsåld) samt fyra vapensorter. Valen föll på en Glock 19, Magnum 357, en semi automatisk 22mm MP&5 och en likadan fast med den grövre 5.56 mm kalibern. Två handeldsvapen och två i gevärsklassen. Efter en säkerhetsgenomgång som bestod av att vi fick visa våra legitimationer och fylla i våra adresser på något ansvarspapper samt att människan i kassan lade upp pickadollerna på disken och sa: "Go shoot" Och som vi sköt. Jag duelerade med den där jävla papperstavlan som om han hade stulit min veckopeng. Det var krut överallt och mitt i dimman stod jag, som någon skogstokig Lucky Luke. Vapen är förjävla roligt, det tar emot att erkänna. Jag var givetvis den vassaste skytten i gruppen, jag är ju så manlig att klockorna börjar gå baklänges, som alla vet sen tidigare. Melkersson tittade inte så mycket på banan, han sneglade mest på på skytten ett par banor bort. Han var av mexikanskt ursprung. Så ni som läst tidigare kan dra egna slutsatser gällande hans tankebanor kring senior ett par meter bort. David var besviken på rekylen i Magnumen, alldeles för klen enligt honom medans det vapnet föll under Solanders smak bäst. Melkersson knäppte aldrig mexaren, han skyllde på vindförhållandena (inomhus), jag menar att han fick kalla fötter. Tvisten går vidare.
Efter våran lilla skjutsession skulle vi börja smyga oss mot Phoenix. 3,5 timmar i bil längs den mexikanska gränsen. I 40 gradig värme överlever inte ens gränsflyktingarna, så den enheten inom säkerhetsväsendet har förmodligen en rätt lugn dag. Innan vi gav oss iväg blev det lunch på Burgers & Beers. Som namnet antyder har dem en del av den varan. Öl från hela världen och en sjujävla massa hamburgare. Bilresan var överkomlig och vi drog i handbromsen utanför vårt hotell i stadsdelen Tempe, Phoenix. Ännu ett budgethotell som stack hål på myten om att man måste betala svenska priser för att bo bra. Innan vi åkte så talade många USA-resänerer om hur jävla dyrt allt är här, lite billigare än Sverige men fortfarande kostsamt. Antingen är jag ett ekonomiskt geni eller så har dom andra bara bott på Waldorf i New York och ätit och druckit allt under ett och samma tak. Kan vara en mix av dem båda. Eller att jag varit snål. Förmodligen det.
Klockan var kväll och det började mörkna. Värmen ville dock inte avta, så vi valde att lägga oss i poolen och drack öl. Plaskade runt någon timme innan vi tog varsinn raggardusch inför middagen. Det mesta var stängt, klockan hade blivit sent för en tisdagskväll. Efter visst jagande fann vi ett ställe som inte bara var öppet utan dessutom serverade mat. Direkt efter middagen stegrades tillställningen. Biljard och sprit på samma ställe. Festen ramlade vidare på två onämnbara ställen och kvällen avslutades givetvis med att David stack iväg på sitt håll och gjorde av med på tok för mycket pengar. Vilken tid han var hemmai morse har jag ingen aning om. Hur mycket pengar han gjort av med vet han nog inte ens själv, men det ryktas att kreditkortet börjar få skavsår likt en transvestit i högklackat på kullersten.
Det är onsdag eftermiddag nu. Ikväll åker vi hem. Känns inte direkt skitkul. Ska försöka göra någon form av summering på flygplatsen sen, vi flyger från Phoenix till New York och har där sedan 11 timmar sittandes i någon obekväm jävla soffa med skrikande skitungar runt omkring oss innan sista flyget tar oss hem till missären. Oj så jag längar.
Denna jävla hetta.
26/9
Efter febrilt letande på nätet angående vad i herrens namn man gör i Yuma, en söndagskväll dessutom, så valde vi att ge oss ut på måfå då internet inte gav oss några som helst guidelinjer. Efter lite konsulterande med den trevliga damen i receptionen så blev det resans kanske tvåhundrade taxi. Chauffören var en tvättäkta redneck, med så grov accent att det var omöjligt att förstå vad denna inavlade, tandlösa människan spottade ur sig. Uppfattade det som att han körde oss till Old Town Yuma. Vi rullade in på en becksvart parkering och tv-serien Cops har aldrig varit mer påtaglig. Där släppte han av oss och förklarade på sitt omöjliga tugg åt vilka håll det fanns barer. Det var football night, så det borde vara en del människor ute på byn, var hans samlade bedömning av situationen. Första kvarten gick vi omkring med gapande munnar. Det var så jävla öde att även Bammarboda skulle ge sken av att vara en storstad om man ställt dem mot varandra. På detta låg den förbannade värmen. Jag kan verkligen inte förstå hur människorna klarar av att bo såhär. Till slut såg vi en saloon vid namn The Birdcage. Vi byggde upp en bild av hur råbarkade mc-fanatiker huserade där inne och slogs med barstolar. Vi visste ingenstans annars att gå, så vi samlade mod och klev in genom dörren. Vi möttes av absolut tystnad. Inte för att slagsmålen stannade upp och alla tittade på oss utbölingar, utan helt enkelt för att det inte fanns en människa där inne utöver tjejen bakom bardisken. Men öppet var det, så vi slog oss ned och beställde in öl. Bartendern undrade varför vi valt att stanna till i Yuma. Vi förklarade hela upplägget, men hon verkade fortfarande inte förstå varför någon frivilligt besöker staden. Det blev biljard, dart och jukebox. Flera kannor med öl beställdes in och lagom tills vi skulle byta bar (bartendern frågade om vi ville träffa folk och gav oss ett nytt hak) så satt det hela 4 pers till i lokalen. Vi tog bakvägen ut från syltan och gick genom en gränd för att nå nästa ställe. Här var det dock gott om människor. Ja, rednecks vill säga. Vi tog ett bord och det tog inte många sekunder innan vi blev omringade av pratsjuka sydstatare som ville utbyta artighetsfraser med The Swedes. Tre av dem blev vi inte av med under resterande del av aftonen.
Efter åtskilliga timmar och på tok för mycket alkohol tog vi en taxi hem till hotellet. Imorse vaknade vi och baksmällan knackade på axeln som en sur dörrvakt. Hur överlever man en dag i pizzaugns-varma Yuma med en baksmälla? Utan att uggla framförr AC:n på hotellet hela dagen? Det går inte kan jag meddela. Man får greppa den jäveln i nackhåret och bege sig ut. Då Yuma ligger långt från vattnet och hotellets pool var stängd för dagen rådde förvirring. Till slut tog vi reda på att en liten bit av Colorado-flodens skitiga vatten flyter genom staden. Lite här och var längs den ligger en och annan sandbank. Vi valde att lägga oss på en sådan. Givetvis med en enorm tågbro precis ovanför oss. Så där spenderade vi dagen, badandes i det strömma vattnet och solandes på det som mest liknade kattsand. På eftermiddagen rundade vi av och begav oss för att äta lunch. Det blev hummer till lunch för alla. Fan vad flashiga vi är. Åke sedan hem till hotellet någon timme innan vi drog iväg för att skjuta lite. Jag hade lyckats hitta ett ställe där man faktiskt kunde hyra sina puffror. Det var självklart stängt, så det blir det sista vi gör i Yuma imorgon. Istället åkte jag, Isabelle och Melker till en galleria och gick på bio. David som är två steg från att få hälsovårdsmyndigheten på sig valde att stanna hemma och tvätta sina mången gång använda kalsonger.
Imorgon åker vi vidare. Antingen till Phoenix eller till Tuscon. Vi får se.
Efter febrilt letande på nätet angående vad i herrens namn man gör i Yuma, en söndagskväll dessutom, så valde vi att ge oss ut på måfå då internet inte gav oss några som helst guidelinjer. Efter lite konsulterande med den trevliga damen i receptionen så blev det resans kanske tvåhundrade taxi. Chauffören var en tvättäkta redneck, med så grov accent att det var omöjligt att förstå vad denna inavlade, tandlösa människan spottade ur sig. Uppfattade det som att han körde oss till Old Town Yuma. Vi rullade in på en becksvart parkering och tv-serien Cops har aldrig varit mer påtaglig. Där släppte han av oss och förklarade på sitt omöjliga tugg åt vilka håll det fanns barer. Det var football night, så det borde vara en del människor ute på byn, var hans samlade bedömning av situationen. Första kvarten gick vi omkring med gapande munnar. Det var så jävla öde att även Bammarboda skulle ge sken av att vara en storstad om man ställt dem mot varandra. På detta låg den förbannade värmen. Jag kan verkligen inte förstå hur människorna klarar av att bo såhär. Till slut såg vi en saloon vid namn The Birdcage. Vi byggde upp en bild av hur råbarkade mc-fanatiker huserade där inne och slogs med barstolar. Vi visste ingenstans annars att gå, så vi samlade mod och klev in genom dörren. Vi möttes av absolut tystnad. Inte för att slagsmålen stannade upp och alla tittade på oss utbölingar, utan helt enkelt för att det inte fanns en människa där inne utöver tjejen bakom bardisken. Men öppet var det, så vi slog oss ned och beställde in öl. Bartendern undrade varför vi valt att stanna till i Yuma. Vi förklarade hela upplägget, men hon verkade fortfarande inte förstå varför någon frivilligt besöker staden. Det blev biljard, dart och jukebox. Flera kannor med öl beställdes in och lagom tills vi skulle byta bar (bartendern frågade om vi ville träffa folk och gav oss ett nytt hak) så satt det hela 4 pers till i lokalen. Vi tog bakvägen ut från syltan och gick genom en gränd för att nå nästa ställe. Här var det dock gott om människor. Ja, rednecks vill säga. Vi tog ett bord och det tog inte många sekunder innan vi blev omringade av pratsjuka sydstatare som ville utbyta artighetsfraser med The Swedes. Tre av dem blev vi inte av med under resterande del av aftonen.
Efter åtskilliga timmar och på tok för mycket alkohol tog vi en taxi hem till hotellet. Imorse vaknade vi och baksmällan knackade på axeln som en sur dörrvakt. Hur överlever man en dag i pizzaugns-varma Yuma med en baksmälla? Utan att uggla framförr AC:n på hotellet hela dagen? Det går inte kan jag meddela. Man får greppa den jäveln i nackhåret och bege sig ut. Då Yuma ligger långt från vattnet och hotellets pool var stängd för dagen rådde förvirring. Till slut tog vi reda på att en liten bit av Colorado-flodens skitiga vatten flyter genom staden. Lite här och var längs den ligger en och annan sandbank. Vi valde att lägga oss på en sådan. Givetvis med en enorm tågbro precis ovanför oss. Så där spenderade vi dagen, badandes i det strömma vattnet och solandes på det som mest liknade kattsand. På eftermiddagen rundade vi av och begav oss för att äta lunch. Det blev hummer till lunch för alla. Fan vad flashiga vi är. Åke sedan hem till hotellet någon timme innan vi drog iväg för att skjuta lite. Jag hade lyckats hitta ett ställe där man faktiskt kunde hyra sina puffror. Det var självklart stängt, så det blir det sista vi gör i Yuma imorgon. Istället åkte jag, Isabelle och Melker till en galleria och gick på bio. David som är två steg från att få hälsovårdsmyndigheten på sig valde att stanna hemma och tvätta sina mången gång använda kalsonger.
Imorgon åker vi vidare. Antingen till Phoenix eller till Tuscon. Vi får se.
Yuma
25/9
Sista kvällen i San Diego igår. Vi tog en taxi till Gaslamp-district, var förvånansvärt likt Stureplan. Den lättsamma, skitdetsamma-stämningen var som bortblåst och in klev det stiffa, hippa & svåra. Givetvis bar jag shorts, så inte nog med att jag var lika packad som en lastbil flyktingar från Mexico, jag skulle förmodligen få ett helvete i dörren på valfritt matställe. Vi hittade till slut ett ställe som verkade någorlunda jordnära, en restaurang som även var ett bryggeri. Åt riktigt bra och drack väldigt starkt. Just den ölsorten vi beställde in låg på närmare 9% alkohol. Då är det lätt att tro att inte ens Lasse Vakt skulle klara av att trycka ned drycken utan kväljningar, men det var inga problem alls. En väldigt god öl faktiskt. Efter avslutad supè var vi rörande överens om att lämna kvarter Skitnödig därhän och begav oss tillbaka mot vårt lite varmare och mindre bemedlade område. Där blev det bar och nattklubb tills stängningen slog oss över fingrarna. Knappt några asiater ute den här kvällen, så det var ett enormt plus i kanten. Ett par rödklädda vakter roade sig dock med att lysa mig i ögonen med någon larvig ficklampa och fråga hur mycket jag druckit egentligen. Ja, vad spelar det för roll hur mycket jag har druckit? Det ligger två snubbar och sover på dansgolvet, grabben vid bordet bakom behöver ha en bår för att ta sig ut från haket och det där tjejgänget i hörnet är så packade att dem bokstavligt talat får vatten i shotsglasen och tror att det är sprit. Men hur mycket jag druckit, som fortfarande sitter för egen maskin och vet vad jag heter (typ), har du mage att fråga om intaget? Han bad om ursäkt för frågan och gick. Bra så.
Taxi hem för sömn. Vi förflyttade oss idag från San Diego till den sömniga lilla hålan Yuma. Vi vet fortfarande inte riktigt vad fan vi ska göra här, så vi har legat vid poolen från att vi kom. Vi har däremot fått erfara vad värmen i öknen innebär. På vägen hit steg temperaturen runt femton grader. På 2 timmars bilresa. Jag har återigen gjort min hemläxa och läst på lite om staden. Yuma är, vad jag förstått saken, vä rldens soltätaste stad. Det regnar runt 3 mm om året här, och himlen är mer eller mindre alltid knallblå. Därav har det amerikanska flygvapnet valt att förlägga stora delar av sina stridspilot utbildningar här, flygförhållandena kan nog inte bli mycket mer optimala. Det är så äckligt varmt och torrt att jag verkligen inte greppar hur man klarar av att bo här, för det gör en del människor. Deras hjärnor borde ha kokat bort för länge sedan. Den här staden ligger mitt i ingenting. Det är öken, öken, öken och Mexico åt dem olika vädersträcken. Vägen hit var fruktansvärt fin dock.
Eftermiddagen spenderade vi som sagt vid poolen fram tills vi gick iväg och åt sen lunch nere på byn. Hur vi lägger upp kvällen får vi se senare. Jag är på jakt efter att få vara lite extra macho och vill helt sonika hitta någon skjutbana. Jag har fått förvånansvärt bra gehör på den punkten. Problemet verkar vara att alla som bor här har minst 4 vapen hemma under kudden, så skjutbanorna verkar inte ha något större behov av att hyra ut puffror till vilsna turister. Turistbranschen i Yuma verkar, precis som den snorheta öknen, vara stendöd.
På återseende.
Sista kvällen i San Diego igår. Vi tog en taxi till Gaslamp-district, var förvånansvärt likt Stureplan. Den lättsamma, skitdetsamma-stämningen var som bortblåst och in klev det stiffa, hippa & svåra. Givetvis bar jag shorts, så inte nog med att jag var lika packad som en lastbil flyktingar från Mexico, jag skulle förmodligen få ett helvete i dörren på valfritt matställe. Vi hittade till slut ett ställe som verkade någorlunda jordnära, en restaurang som även var ett bryggeri. Åt riktigt bra och drack väldigt starkt. Just den ölsorten vi beställde in låg på närmare 9% alkohol. Då är det lätt att tro att inte ens Lasse Vakt skulle klara av att trycka ned drycken utan kväljningar, men det var inga problem alls. En väldigt god öl faktiskt. Efter avslutad supè var vi rörande överens om att lämna kvarter Skitnödig därhän och begav oss tillbaka mot vårt lite varmare och mindre bemedlade område. Där blev det bar och nattklubb tills stängningen slog oss över fingrarna. Knappt några asiater ute den här kvällen, så det var ett enormt plus i kanten. Ett par rödklädda vakter roade sig dock med att lysa mig i ögonen med någon larvig ficklampa och fråga hur mycket jag druckit egentligen. Ja, vad spelar det för roll hur mycket jag har druckit? Det ligger två snubbar och sover på dansgolvet, grabben vid bordet bakom behöver ha en bår för att ta sig ut från haket och det där tjejgänget i hörnet är så packade att dem bokstavligt talat får vatten i shotsglasen och tror att det är sprit. Men hur mycket jag druckit, som fortfarande sitter för egen maskin och vet vad jag heter (typ), har du mage att fråga om intaget? Han bad om ursäkt för frågan och gick. Bra så.
Taxi hem för sömn. Vi förflyttade oss idag från San Diego till den sömniga lilla hålan Yuma. Vi vet fortfarande inte riktigt vad fan vi ska göra här, så vi har legat vid poolen från att vi kom. Vi har däremot fått erfara vad värmen i öknen innebär. På vägen hit steg temperaturen runt femton grader. På 2 timmars bilresa. Jag har återigen gjort min hemläxa och läst på lite om staden. Yuma är, vad jag förstått saken, vä rldens soltätaste stad. Det regnar runt 3 mm om året här, och himlen är mer eller mindre alltid knallblå. Därav har det amerikanska flygvapnet valt att förlägga stora delar av sina stridspilot utbildningar här, flygförhållandena kan nog inte bli mycket mer optimala. Det är så äckligt varmt och torrt att jag verkligen inte greppar hur man klarar av att bo här, för det gör en del människor. Deras hjärnor borde ha kokat bort för länge sedan. Den här staden ligger mitt i ingenting. Det är öken, öken, öken och Mexico åt dem olika vädersträcken. Vägen hit var fruktansvärt fin dock.
Eftermiddagen spenderade vi som sagt vid poolen fram tills vi gick iväg och åt sen lunch nere på byn. Hur vi lägger upp kvällen får vi se senare. Jag är på jakt efter att få vara lite extra macho och vill helt sonika hitta någon skjutbana. Jag har fått förvånansvärt bra gehör på den punkten. Problemet verkar vara att alla som bor här har minst 4 vapen hemma under kudden, så skjutbanorna verkar inte ha något större behov av att hyra ut puffror till vilsna turister. Turistbranschen i Yuma verkar, precis som den snorheta öknen, vara stendöd.
På återseende.
San Diego
22/9-24/9
Bilresan mellan Los Angeles - San Diego gick fortare än kalkylerat. Vi lyckades pricka in hyffsat optimala körförhållanden, vilket var tur. Har läst om folk som tagit sig den relativt korta sträckan på runt fem timmar. Vi klarade oss på lite drygt två. Innan vi drog på morgonen bokade vi något billigt, vad jag trodde i skjulklassen typ, litet motell lokaliserat i Pacific Beach. Visade sig vara en jackpot, snikenhet har återigen visat sitt vackraste leende. Vågar påstå att det absolut är ett av dem bättre boendena under resans gång. Förra området vi bodde i fick man skrika till varandra för att överösta sirener och skottlossningar (aningen saltat). Pacific Beach, San Diego har hittills visat sig vara nästintill motsatsen. Det sitter ingen lodis med hiv-hand utanför vår lägenhetsdörr och det springer inga blåklädda gangstaboys och tittar konstigt mot mig. Området vi bor i verkar mest bestå av pårökta, vita surfare/studenter. Det råder en soft semesterstämning och folk verkar mest ha en öl i handen konstant. Sådant uppskattar jag.
Eftermiddagen 22/9 när vi anlänt han vi knappt ställa in väskorna innan det blev dags för starkspriten att kliva upp på scenen. Som vanligt hade herrarna Melkersson/Norrby det sämsta av spritsinnen så det var på gungande fötter och tal släpandes som proffsboxare när dem hoppade in i taxin ned mot strandpromenaderna. Det blev middag på ett bra ställe, vars namn jag inte bryr mig om och likväl glömt bort. Restaurangen transformerades under senare timmar till nattklubb och vi gjorde entre ungefär mitt i den processen. Så det blev happy-hour sprit och öl till den måltiden. Gudomliga priser som $3 för boxarbrännvin/redbull. Skitbra när ovanämnda herrar var så kristeligt nyktra innan. På given signal var middagsstämningen som borta och dansgolven var framdukade. Då fullkomligen regnade det in asiater. Asiater i vår ålder intog hela haket. Jag har aldrig sett så många utav dem. Servitriserna och barfolket gapade i häpnad. De hade visst ingen aning om vad som försigick heller. Asiater talar inte med varandra. Dem skriker. Utan överdrift. Och fulla som äggkartonger gör inte direkt att dem vrider ned volymknappen. Dem jävlarna stegrar. Till slut var det som att stå mitt i en jävla vindtunnel av salivsprutande kineser, det var olidligt. Snubben i baren skrek rakt ut: "Why won`t you people ever stop screaming?!" Vi gick därifrån, hamnade på något irländskt hak där jag och Solander stack hem efter ett par öl. David och Melker stannade kvar och var inte hemma förrens långt senare, och det råder fortfarande oklarheter om vad i helvetet dom lyckats med under dem timmarna.
Morgonen 23/9 vaknar jag till synes utan baksmälla. Det gör inte David och Melker. Vi enades om en lugn dag nere på stranden och när taxin passerade området där slagfältet från gårdagen tornade upp tyckte jag mig skymta hur dem båda där bak blundade så hårt att tinningarna pulserade. Det var rätt mulet och passade sig inte för att sola. Så vi hyrde varsinn uppsättning av våtdräkter och bodyboards och gav oss ut och lekte i vågorna. Strömt som en toalettvirvel och med vågor av riktigt fin kaliber (svenska mått mätt förmodligen) Vi var kanske inte direkt vassast i närområdet på det där, men kul var det iaf. Ett par timmar senare var vi skitkalla och gav oss hemåt. Alla var jävligt sega, så kvällen slutade med beställd mat till motellet och filmtittande.
Den 24/9 vaknar David upp sjuk. Efter en natts kutande mellan säng och mugg bestämde han sig för att bli kvar på sitt rum under dagens aktiviteter. Jag personligen menar att djävulen knackar honom på axeln så pass att han inte vågar sätta sin nuna utanför dörren. Jag, Isabelle och Melker valde efter visst dividerande att dra iväg till San Diego Zoo. Vi övervägda Sea World, men tyckte att det var ett alltför jobbigt projekt för dagen. Irrade omkring och tittade på djur i bur halva dagen. Ett stort zoo, men inte mer märkvärdigt än något annat jag besökt direkt heller. Eftersom att inträdet var hyggligt billigt tyckte vi att vi ändå kunde sticka iväg och lägga oss i någon park vid havet istället. Och det gjorde vi, med bravur fram tills nu.
Ikväll blir det Gaslamp district. Återstår att se vad det har att erbjuda. David har anmält sig tillbaka i matchen nu iaf. Karln har förmodligen smygsupit sig polare med djävulen igen under dagen. Gränsen över till Tijuana och Mexico är förövrigt bra nära. Får se om jag lyckas fösa över dem livrädda hundarna jag sällskapar med.
På återseende.
Bilresan mellan Los Angeles - San Diego gick fortare än kalkylerat. Vi lyckades pricka in hyffsat optimala körförhållanden, vilket var tur. Har läst om folk som tagit sig den relativt korta sträckan på runt fem timmar. Vi klarade oss på lite drygt två. Innan vi drog på morgonen bokade vi något billigt, vad jag trodde i skjulklassen typ, litet motell lokaliserat i Pacific Beach. Visade sig vara en jackpot, snikenhet har återigen visat sitt vackraste leende. Vågar påstå att det absolut är ett av dem bättre boendena under resans gång. Förra området vi bodde i fick man skrika till varandra för att överösta sirener och skottlossningar (aningen saltat). Pacific Beach, San Diego har hittills visat sig vara nästintill motsatsen. Det sitter ingen lodis med hiv-hand utanför vår lägenhetsdörr och det springer inga blåklädda gangstaboys och tittar konstigt mot mig. Området vi bor i verkar mest bestå av pårökta, vita surfare/studenter. Det råder en soft semesterstämning och folk verkar mest ha en öl i handen konstant. Sådant uppskattar jag.
Eftermiddagen 22/9 när vi anlänt han vi knappt ställa in väskorna innan det blev dags för starkspriten att kliva upp på scenen. Som vanligt hade herrarna Melkersson/Norrby det sämsta av spritsinnen så det var på gungande fötter och tal släpandes som proffsboxare när dem hoppade in i taxin ned mot strandpromenaderna. Det blev middag på ett bra ställe, vars namn jag inte bryr mig om och likväl glömt bort. Restaurangen transformerades under senare timmar till nattklubb och vi gjorde entre ungefär mitt i den processen. Så det blev happy-hour sprit och öl till den måltiden. Gudomliga priser som $3 för boxarbrännvin/redbull. Skitbra när ovanämnda herrar var så kristeligt nyktra innan. På given signal var middagsstämningen som borta och dansgolven var framdukade. Då fullkomligen regnade det in asiater. Asiater i vår ålder intog hela haket. Jag har aldrig sett så många utav dem. Servitriserna och barfolket gapade i häpnad. De hade visst ingen aning om vad som försigick heller. Asiater talar inte med varandra. Dem skriker. Utan överdrift. Och fulla som äggkartonger gör inte direkt att dem vrider ned volymknappen. Dem jävlarna stegrar. Till slut var det som att stå mitt i en jävla vindtunnel av salivsprutande kineser, det var olidligt. Snubben i baren skrek rakt ut: "Why won`t you people ever stop screaming?!" Vi gick därifrån, hamnade på något irländskt hak där jag och Solander stack hem efter ett par öl. David och Melker stannade kvar och var inte hemma förrens långt senare, och det råder fortfarande oklarheter om vad i helvetet dom lyckats med under dem timmarna.
Morgonen 23/9 vaknar jag till synes utan baksmälla. Det gör inte David och Melker. Vi enades om en lugn dag nere på stranden och när taxin passerade området där slagfältet från gårdagen tornade upp tyckte jag mig skymta hur dem båda där bak blundade så hårt att tinningarna pulserade. Det var rätt mulet och passade sig inte för att sola. Så vi hyrde varsinn uppsättning av våtdräkter och bodyboards och gav oss ut och lekte i vågorna. Strömt som en toalettvirvel och med vågor av riktigt fin kaliber (svenska mått mätt förmodligen) Vi var kanske inte direkt vassast i närområdet på det där, men kul var det iaf. Ett par timmar senare var vi skitkalla och gav oss hemåt. Alla var jävligt sega, så kvällen slutade med beställd mat till motellet och filmtittande.
Den 24/9 vaknar David upp sjuk. Efter en natts kutande mellan säng och mugg bestämde han sig för att bli kvar på sitt rum under dagens aktiviteter. Jag personligen menar att djävulen knackar honom på axeln så pass att han inte vågar sätta sin nuna utanför dörren. Jag, Isabelle och Melker valde efter visst dividerande att dra iväg till San Diego Zoo. Vi övervägda Sea World, men tyckte att det var ett alltför jobbigt projekt för dagen. Irrade omkring och tittade på djur i bur halva dagen. Ett stort zoo, men inte mer märkvärdigt än något annat jag besökt direkt heller. Eftersom att inträdet var hyggligt billigt tyckte vi att vi ändå kunde sticka iväg och lägga oss i någon park vid havet istället. Och det gjorde vi, med bravur fram tills nu.
Ikväll blir det Gaslamp district. Återstår att se vad det har att erbjuda. David har anmält sig tillbaka i matchen nu iaf. Karln har förmodligen smygsupit sig polare med djävulen igen under dagen. Gränsen över till Tijuana och Mexico är förövrigt bra nära. Får se om jag lyckas fösa över dem livrädda hundarna jag sällskapar med.
På återseende.
Surfin USA
22/9
Torsdags morgon. Hemma i det vanliga livet så brukar jag alltid tycka om torsdagar av någon anledning. Nästan mer än fredagar. Har inte riktigt greppat varför. Dock så är torsdagarna när vi är ute och fladdrar snäppet bättre. Fast egentligen inte, jag har totalt tappat greppet om veckordagarna nu. Hade kvalificerade problem med att komma på vad det var för dag nu, när jag skulle starta upp inlägget nu på morgonen. Alla fyra verkar ha svårigheter med det. Jag utgår ifrån att det är semesterkänslan som satt sig.
Igår var det en annan dag. Då var det onsdag. Vi hade allihopa sett fram emot att bara ta en lugn dag på stranden, inte behöva hoppa runt och göra så jävla mycket. Vi väntade ut trafiken och sen satte vi fart. Vi valde bort att åka ned till Venice eller Santa Monica Beach. Vi ville se Malibu. Gå i David Hasselhof och Pamela Andersons fotspår. Och så blev det. Kanske inte så mycket knatande i någons fotspår, men Malibu blev det. Sista sträckan innan vi stannade vid vårt mål var Highway 1 - Pacific Highway. Utsedd massvis av tillfällen till en av världens vackraste bilvägar. Nu var det riktigt disigt/smogigt när vi kom, så utöver husen som låg runtomkring och det faktum att man visste var man var, så kunde det lika gärna vara någon obskyr kust i västsverige som vi drog fram längs med. Vi hittade en parkering vid en strand som sagt. Den delen av stranden som vi tog fick man inte bada vid. Det var en surfstrand. Och så dom surfade, de små liven. Fullt av människor i vattnet som låg på sina brädor. Alla väntandes på den perfekta vågen. Typ. Eller att han som låg och guppade bredvid skulle passa över jointen. Udda människor det där, surfarna. Tror jag. Vågorna var ganska höga igår, så vi fick se rätt mycket surfning och inte bara en samling människor som låg och flöt likt båtflyktingar.
Vi promenerade så långt det gick åt det ena hållet, till slut nådde vi ett högt staket som gick från stranden en bit ut i havet. Därifrån blev sedan stranden privat. Jag såg hur lyxkåkarna tornade upp sig en bit längre fram på stranden. Där kunde man snacka strandläge. Husen stod halvt på stranden och halvt i vattnet. Jag byggde upp en bild i mitt huvud, där en knackpackad Charlie Sheen går balansgång på altanräcket, visslandes om att han kan göra vad han vill. Han är bekymmerslös, min polare Challe. Vi vände sedan och gick åt det andra hållet, förbi surfstranden där dom fortfarande verkat klarat sig från hajattacker. Fortsatte förbi och gick upp för att handla lite lunch. Tog med oss lunchen ned till playan och satte oss. Nu var vi på en del där man fick bada. Och det triggade igång Melkersson. Badpojke #1 var direkt skitsugen på att hoppa i plurret. Jag hade doppat ena tån innan och insett att det var snorkallt i vattnet. Idag badas det ingenting. Punkt. Nu hade solen spruckit igenom och det blev varmt. Nu skulle jag bli brun, jävligt brun. Jag var så ivrig att jag glömde bort det där med solskyddsfaktor, utan intog ryggläge och körde arga leken med solen omgående. Jag och David somnade till där i matkoman efter lunchen. Isabelle och Melker badade som två st 5 åringar. Totalt obekymrade om vattnets vidrigt låga temperatur. Vid tre-tiden så var det dags att börja ta oss hem. Jag hade ingen som helst lust att fastna i några köer, vi har ca en timme från Malibu upp till vårat hotell. Så det är rätt tidskrävande ändå. Vi klarade oss så bra som det går från köer i L.A, en halvtimme extra ungefär.
Nu var det dags att göra sig i ordning. Matchen mellan Los Angeles Kings och Phoenix Coyotes skulle börja halv åtta. Innan det skulle vi ta oss till Staples Center med tåg, hämta ut biljetterna samt gå och äta middag. Vi hann allt med bravur. Staples Center, ett maffigt komplex som huserar hemmaplan åt både hockeyn och basketen för de två största lagen i L.A. Ett enormt arenaområde med massvis av restauranger och barer. Vi valde ESPNs egna restaurang och satte oss för att käka middag. Kanonmat och öl innan vi marscherade in på arenan. Isabelle, Melker och David hade köpt riktigt vassa biljetter. Tre, fyra stolsrader ovanför rinkside. Stolarna var inga stolar. Det var små fåtöljer med armstöd och mugghållare. Innan matchen var det en minnesvideo med alla spelare som dog i flygkraschen i Ryssland. Många av spelarna har haft ett förflutet i NHL och många av dem i Los Angeles. Stämningen blev tung och ledsam i arenan. Det var en fin hyllningsceremoni, och när Stefan Liv dök upp på skärmen var vi som närvarande svenskar tvungna att applådera. Matchen kickade sedan igång. Det var min första NHL-match på plats och det går inte att jämföra med när man ser det på tv:n. Det går undan på isen. Riktigt mycket snabbare än hemma i Elitserien. De mindre rinkarna ger en helt annan intensitet i spelet. Den amerikanska publiken har dock inte tillräckligt med vett att förstå vilken produkt dem har i sin ishockey. Dem har full upp med att titta efter snubbarna som kastar ut tröjor i publiken eller att få vara med på jumbotronen i taket. Matchen slutade 1-1 och gick till en mållös förlängning. Allt fick avgöras på straffar, där vår svenske talang Oliver Ekman Larsson fick sätta den avgörande straffen till Phoenix fördel. En riktigt kul upplevelse. Passar på att tacka mina medresenärer för den presenten!
Taxi hem till hotellet. Chauffören var vidrigt lik en av dvärgarna i fångarna på fortet. Fast han var kines, så det enda lika var förmodligen att han var dvärg. Han nådde knappt upp till ratten och hans små armar jobbade febrilt ovanför hans huvud till synes, när han drog mot rött och körde som ett svin på rekordtid (måste det vara) från Staples Center upp till Hollywood. När vi klev ut ur bilen luktade det bränt om både däck och bromsar. Nu idag drar vi från stan. Mot San Diego!
//Baywatch(ers)
Torsdags morgon. Hemma i det vanliga livet så brukar jag alltid tycka om torsdagar av någon anledning. Nästan mer än fredagar. Har inte riktigt greppat varför. Dock så är torsdagarna när vi är ute och fladdrar snäppet bättre. Fast egentligen inte, jag har totalt tappat greppet om veckordagarna nu. Hade kvalificerade problem med att komma på vad det var för dag nu, när jag skulle starta upp inlägget nu på morgonen. Alla fyra verkar ha svårigheter med det. Jag utgår ifrån att det är semesterkänslan som satt sig.
Igår var det en annan dag. Då var det onsdag. Vi hade allihopa sett fram emot att bara ta en lugn dag på stranden, inte behöva hoppa runt och göra så jävla mycket. Vi väntade ut trafiken och sen satte vi fart. Vi valde bort att åka ned till Venice eller Santa Monica Beach. Vi ville se Malibu. Gå i David Hasselhof och Pamela Andersons fotspår. Och så blev det. Kanske inte så mycket knatande i någons fotspår, men Malibu blev det. Sista sträckan innan vi stannade vid vårt mål var Highway 1 - Pacific Highway. Utsedd massvis av tillfällen till en av världens vackraste bilvägar. Nu var det riktigt disigt/smogigt när vi kom, så utöver husen som låg runtomkring och det faktum att man visste var man var, så kunde det lika gärna vara någon obskyr kust i västsverige som vi drog fram längs med. Vi hittade en parkering vid en strand som sagt. Den delen av stranden som vi tog fick man inte bada vid. Det var en surfstrand. Och så dom surfade, de små liven. Fullt av människor i vattnet som låg på sina brädor. Alla väntandes på den perfekta vågen. Typ. Eller att han som låg och guppade bredvid skulle passa över jointen. Udda människor det där, surfarna. Tror jag. Vågorna var ganska höga igår, så vi fick se rätt mycket surfning och inte bara en samling människor som låg och flöt likt båtflyktingar.
Vi promenerade så långt det gick åt det ena hållet, till slut nådde vi ett högt staket som gick från stranden en bit ut i havet. Därifrån blev sedan stranden privat. Jag såg hur lyxkåkarna tornade upp sig en bit längre fram på stranden. Där kunde man snacka strandläge. Husen stod halvt på stranden och halvt i vattnet. Jag byggde upp en bild i mitt huvud, där en knackpackad Charlie Sheen går balansgång på altanräcket, visslandes om att han kan göra vad han vill. Han är bekymmerslös, min polare Challe. Vi vände sedan och gick åt det andra hållet, förbi surfstranden där dom fortfarande verkat klarat sig från hajattacker. Fortsatte förbi och gick upp för att handla lite lunch. Tog med oss lunchen ned till playan och satte oss. Nu var vi på en del där man fick bada. Och det triggade igång Melkersson. Badpojke #1 var direkt skitsugen på att hoppa i plurret. Jag hade doppat ena tån innan och insett att det var snorkallt i vattnet. Idag badas det ingenting. Punkt. Nu hade solen spruckit igenom och det blev varmt. Nu skulle jag bli brun, jävligt brun. Jag var så ivrig att jag glömde bort det där med solskyddsfaktor, utan intog ryggläge och körde arga leken med solen omgående. Jag och David somnade till där i matkoman efter lunchen. Isabelle och Melker badade som två st 5 åringar. Totalt obekymrade om vattnets vidrigt låga temperatur. Vid tre-tiden så var det dags att börja ta oss hem. Jag hade ingen som helst lust att fastna i några köer, vi har ca en timme från Malibu upp till vårat hotell. Så det är rätt tidskrävande ändå. Vi klarade oss så bra som det går från köer i L.A, en halvtimme extra ungefär.
Nu var det dags att göra sig i ordning. Matchen mellan Los Angeles Kings och Phoenix Coyotes skulle börja halv åtta. Innan det skulle vi ta oss till Staples Center med tåg, hämta ut biljetterna samt gå och äta middag. Vi hann allt med bravur. Staples Center, ett maffigt komplex som huserar hemmaplan åt både hockeyn och basketen för de två största lagen i L.A. Ett enormt arenaområde med massvis av restauranger och barer. Vi valde ESPNs egna restaurang och satte oss för att käka middag. Kanonmat och öl innan vi marscherade in på arenan. Isabelle, Melker och David hade köpt riktigt vassa biljetter. Tre, fyra stolsrader ovanför rinkside. Stolarna var inga stolar. Det var små fåtöljer med armstöd och mugghållare. Innan matchen var det en minnesvideo med alla spelare som dog i flygkraschen i Ryssland. Många av spelarna har haft ett förflutet i NHL och många av dem i Los Angeles. Stämningen blev tung och ledsam i arenan. Det var en fin hyllningsceremoni, och när Stefan Liv dök upp på skärmen var vi som närvarande svenskar tvungna att applådera. Matchen kickade sedan igång. Det var min första NHL-match på plats och det går inte att jämföra med när man ser det på tv:n. Det går undan på isen. Riktigt mycket snabbare än hemma i Elitserien. De mindre rinkarna ger en helt annan intensitet i spelet. Den amerikanska publiken har dock inte tillräckligt med vett att förstå vilken produkt dem har i sin ishockey. Dem har full upp med att titta efter snubbarna som kastar ut tröjor i publiken eller att få vara med på jumbotronen i taket. Matchen slutade 1-1 och gick till en mållös förlängning. Allt fick avgöras på straffar, där vår svenske talang Oliver Ekman Larsson fick sätta den avgörande straffen till Phoenix fördel. En riktigt kul upplevelse. Passar på att tacka mina medresenärer för den presenten!
Taxi hem till hotellet. Chauffören var vidrigt lik en av dvärgarna i fångarna på fortet. Fast han var kines, så det enda lika var förmodligen att han var dvärg. Han nådde knappt upp till ratten och hans små armar jobbade febrilt ovanför hans huvud till synes, när han drog mot rött och körde som ett svin på rekordtid (måste det vara) från Staples Center upp till Hollywood. När vi klev ut ur bilen luktade det bränt om både däck och bromsar. Nu idag drar vi från stan. Mot San Diego!
//Baywatch(ers)
Universal Studios.
21/9
Igår blev det Universal Studios. Och det fanns inte riktigt tid att sätta mig och skriva ihop något efter gårdagskvällen. Skulle mycket väl kunna skylla på trötthet, lathet eller valfri annan ursäkt. Faktum är att jag var alldeles för onykter för att skriva en endaste rad när vi kom hem för andra gången igår. Dagen gick i ett tämligen rasande tempo. På morgonen tog vi tunnelbanan upp till Universal Studios. Denna gång utan guidning av våran vän Rocky. Den lilla armenien syntes inte till. Tur det kanske. Snubben i receptionen på hotellet försökte kränga på oss biljetter till U.S, men efter snabbt överslag insåg vi att det skulle bli rätt mycket billigare att tjacka inträdet just vid, ja inträdet.
Universal Studios. Vilket jävla ställe. Vi intog startposition vid grindarna efter att vi löst entre, det var en jävla massa folk som väntade på att stället skulle öppna. Det finns ett par olika varianter av biljetter/pass. En snikversion, där man måste stå i kö tillsammans med alla som har köpt snikpasset. Och så finns det Front of the line-pass, som vi köpte Då går man helt enkelt förbi pöbeln och packet, i en egen liten kö. Och köer, det var det överallt. Så det var helt klart värt dem extra pengarna. En utomordentligt fin och herrelik känsla att se på dem som stått i kö uppemot en timme, för att sen bara ljudlöst och diskret skrida förbi dem på sidan. Diskret och diskret, jag skrek och visade upp våra Front of the line-pass när vi drog förbi. Det finns inte många saker i denna värld som slår känslan att stå över någon annan, att vara lite finare & bättre. Adelskänslan helt enkelt. Fast med mindre inavel och mer ohyffsat beteende.
Vi gjorde verkligen allt där inne. Startade dagen med att ta en guidad tur runt inspelningsområdena. Låter ju inte direkt skitkul. Men det var det. Faktiskt. Svårt att beskriva såhär på morgonen, när man är bäverbakis, vad som skedde på turen. Men man fick se specialeffekter, olika typer av kulisser och hur dem lurar ögat när man ser filmen i sitt färdiga paket. Vi gick självklart inte runt och blev visade. I USA gör man inte så. I USA åker man små tågvagnar. Sen blev det The Simpson ride, The Mummy ride, Jurassic Park-ride (som vart en blöt tillställning) och Shrek 4D. Vi gick och kollade på Terminator i 3D och någon uppvisning med djur från filmer. Dresserade små satar dem där djuren. Vi avslutade dagen med att kolla in Waterworld, det var blötare än allt annat under besöket. Jag tyckte att jag fått en finfin plats på läktaren. Såg sen att det stod: "Soak Zone" på min bänk. Hinkar med vatten hälldes över oss. Duckade vid ett tillfälle från vattenkaskaden. Resultat? Melkersson fick allt i nian. Det var en grym show. Hela Universal var grymt. Amerikanerna kan det här med att bjuda upp till show. Det var riktigt riktigt bra. Rekomenderar alla som har lite glädje kvar i kroppen att besöka det här. Men det tar tid. Området är stort och utbudet större. Vi var där när dem öppnade och var färdiga med allt vi ville göra någon gång vid sex.
Tunnelbanan hem. Vi pojkar lättade ned till spritaffären och köpte hem alkohol. Och nagelsax till David. Han har gnällt något fruktansvärt om bristen på sådana. Nu skulle vi bli på arslet igen. David och Melker gick upp till sig för att göra sig i ordning. När dem kom ned hade dom satt i sig en varsinn halv flaska vodka. Det vajade inte i talet. Det behövdes tolk. Men efter ett par sansade andetag så tog vi till sist en taxi till kvällens event. Vi skulle gå på Whisky a Go-Go. Den lilla rockklubben där så många stora band har lirat innan dem slagit igenom. Stället är ett musikmekka på så sätt. Det var spelning när vi kom. Ett riktigt skitband som jag hoppas att det går åt helvete för. Det var inte musik. Det var skrik. Insåg att det var länge sedan Mötley Crue lirade där. Då var det stil på bitarna. Vi drack J.D och blev fullare. Till sist blev det taxi hem. Fick taxichaffisen att köra in i McDonalds drive in. Där fick vi utöver vår egna mat även bilen bakoms mat. Det var gott. Sen tvingade vi honom att posera med oss på bild framför hotellet. Han såg mest förvirrad och livrädd ut. Gissa vart han kom ifrån? Armenien givetvis.
Idag blir det stranden. Nu ska jag få bli lite brun. Eller så blir det skuggan och öl. Får se om vi kommer till stranden över huvudtaget. Den här trafiken kan ta sin lilla tid. Och ikväll blir det hockey! Kommer bli grymt.
//Tjuvarna från Suecia.
Igår blev det Universal Studios. Och det fanns inte riktigt tid att sätta mig och skriva ihop något efter gårdagskvällen. Skulle mycket väl kunna skylla på trötthet, lathet eller valfri annan ursäkt. Faktum är att jag var alldeles för onykter för att skriva en endaste rad när vi kom hem för andra gången igår. Dagen gick i ett tämligen rasande tempo. På morgonen tog vi tunnelbanan upp till Universal Studios. Denna gång utan guidning av våran vän Rocky. Den lilla armenien syntes inte till. Tur det kanske. Snubben i receptionen på hotellet försökte kränga på oss biljetter till U.S, men efter snabbt överslag insåg vi att det skulle bli rätt mycket billigare att tjacka inträdet just vid, ja inträdet.
Universal Studios. Vilket jävla ställe. Vi intog startposition vid grindarna efter att vi löst entre, det var en jävla massa folk som väntade på att stället skulle öppna. Det finns ett par olika varianter av biljetter/pass. En snikversion, där man måste stå i kö tillsammans med alla som har köpt snikpasset. Och så finns det Front of the line-pass, som vi köpte Då går man helt enkelt förbi pöbeln och packet, i en egen liten kö. Och köer, det var det överallt. Så det var helt klart värt dem extra pengarna. En utomordentligt fin och herrelik känsla att se på dem som stått i kö uppemot en timme, för att sen bara ljudlöst och diskret skrida förbi dem på sidan. Diskret och diskret, jag skrek och visade upp våra Front of the line-pass när vi drog förbi. Det finns inte många saker i denna värld som slår känslan att stå över någon annan, att vara lite finare & bättre. Adelskänslan helt enkelt. Fast med mindre inavel och mer ohyffsat beteende.
Vi gjorde verkligen allt där inne. Startade dagen med att ta en guidad tur runt inspelningsområdena. Låter ju inte direkt skitkul. Men det var det. Faktiskt. Svårt att beskriva såhär på morgonen, när man är bäverbakis, vad som skedde på turen. Men man fick se specialeffekter, olika typer av kulisser och hur dem lurar ögat när man ser filmen i sitt färdiga paket. Vi gick självklart inte runt och blev visade. I USA gör man inte så. I USA åker man små tågvagnar. Sen blev det The Simpson ride, The Mummy ride, Jurassic Park-ride (som vart en blöt tillställning) och Shrek 4D. Vi gick och kollade på Terminator i 3D och någon uppvisning med djur från filmer. Dresserade små satar dem där djuren. Vi avslutade dagen med att kolla in Waterworld, det var blötare än allt annat under besöket. Jag tyckte att jag fått en finfin plats på läktaren. Såg sen att det stod: "Soak Zone" på min bänk. Hinkar med vatten hälldes över oss. Duckade vid ett tillfälle från vattenkaskaden. Resultat? Melkersson fick allt i nian. Det var en grym show. Hela Universal var grymt. Amerikanerna kan det här med att bjuda upp till show. Det var riktigt riktigt bra. Rekomenderar alla som har lite glädje kvar i kroppen att besöka det här. Men det tar tid. Området är stort och utbudet större. Vi var där när dem öppnade och var färdiga med allt vi ville göra någon gång vid sex.
Tunnelbanan hem. Vi pojkar lättade ned till spritaffären och köpte hem alkohol. Och nagelsax till David. Han har gnällt något fruktansvärt om bristen på sådana. Nu skulle vi bli på arslet igen. David och Melker gick upp till sig för att göra sig i ordning. När dem kom ned hade dom satt i sig en varsinn halv flaska vodka. Det vajade inte i talet. Det behövdes tolk. Men efter ett par sansade andetag så tog vi till sist en taxi till kvällens event. Vi skulle gå på Whisky a Go-Go. Den lilla rockklubben där så många stora band har lirat innan dem slagit igenom. Stället är ett musikmekka på så sätt. Det var spelning när vi kom. Ett riktigt skitband som jag hoppas att det går åt helvete för. Det var inte musik. Det var skrik. Insåg att det var länge sedan Mötley Crue lirade där. Då var det stil på bitarna. Vi drack J.D och blev fullare. Till sist blev det taxi hem. Fick taxichaffisen att köra in i McDonalds drive in. Där fick vi utöver vår egna mat även bilen bakoms mat. Det var gott. Sen tvingade vi honom att posera med oss på bild framför hotellet. Han såg mest förvirrad och livrädd ut. Gissa vart han kom ifrån? Armenien givetvis.
Idag blir det stranden. Nu ska jag få bli lite brun. Eller så blir det skuggan och öl. Får se om vi kommer till stranden över huvudtaget. Den här trafiken kan ta sin lilla tid. Och ikväll blir det hockey! Kommer bli grymt.
//Tjuvarna från Suecia.
California love
19/9
Så gick kalendern in på måndag och ny vecka. Vaknar till sirenerna från polisbilar och ambulanser. Vi har under dagen, med hjälp av dagsljus listat ut att vi bor i något som kallas för Little Armenia. För er som kvartade bort engelsklektionerna i skolan så betyder det Lilla Armenien. Inte direkt så att namnet gör att tankebanorna snurrar in på kändisar, lyxbilar och chihuahor. Snarare krigsförbrytare, smugglare och folkmord. Men, jaja. Vafan, alla har väll någon gång drömt om att få käka en äkta armensk smörgås eller liknande.
Vi tog kaffe på språnget och började leta efter en sportsbar vid nio imorse. Hittade en som skulle öppna kl 10.00, det skulle få agera plats åt vårt tv-tittande. AIK-dif stod på schemat. Vi var ute i bra tid så det blev frukost på ett riktigt soft ställe en bit längre upp på vägen. Gick sedan tillbaka lagom till matchstart. Där stod vi, redo för game. Det var dock inte ägaren. Han tog sovmorgon eller hade fullt upp med att sälja droger. Välj själva, där var han iaf inte. Så Melker och Isabelle joggade tillbaka till hotellet för att starta upp datorn och streama matchen från canal+, jag och David sprang och handlade öl. Matchen sedan behöver vi inte gå närmare in på. Efter besvikelsen tog vi tunnelbanan upp mot Hollywood Walk of fame. Vi blev guidade till tuben av en riktigt trevlig snubbe vid namn Rocky. Han skulle visst åt samma håll. Vår nyfunne vän tog täten och berättade om allt och alla i kvarteren. Vart man skulle gå och vart man inte - Kort sagt så berättade han om allt en turist kan behöva veta för att överleva i L.A. Han var av ryskt ursprung, och berättade ivrigt att armenier bara var skit, mexikaner bara var skit & mörkhyade bara var skit. Hade god lust att tala om för honom vad vi riktiga europeer tycker om ryssar, men valde att lugna mig. Vi fick även information om att inte bära röda kläder (gänget Crips basar visst där vi bor) att inte tala med någon vi mötte på gatan och att om vi ville gå ut så skulle vi göra det i Hollywood. Vi bor förvisso där, men vi skulle välja ett bättre område. När vi väl kom till tunnelbanan och våran kompis skulle gå så ville han låna ett par cigg av David samt ett par dollar för guidningen. Tack för det polarn.. Min högerhand var duktigt sugen på att tacka för det ryska bemötandet mot Armenien i det ögonblicket, men återigen, det där med vapenlagarna. Han fick en dollar av David och sen var det bra med det.
Walk of fame.. Ja, det var en jävla besvikelse i min mening. Visst, kul att se ett par av namnen och grupperna. Men nja. Nu har man iaf bockat av den milstenen. Vi gick runt där ett tag och roade oss mest på egen hand. Spanade in Chinese Theater och Kodak Theater. Klev in och ut i lite affärer och tittade mest på folk. L.A har en imponerande samling uteliggare/psykfall/knarkare. De hemlösa här är inte som våra hemlösa hemma. Dem har grabbarna och tjejerna är fan hardcore lodisar. Dom är riktiga proffs. En riktigt hemsk syn, min ironi på rösten till trots. Det blev sen lunch på en Hawaiiansk restaurang. Riktigt bra mat till ett riktigt bra pris. Promenerade sedan en lång bit innan vi tog en taxi hem.
Det blev sen chill på hotellet någon timme där vi väntade ut rusningstrafiken. Den här stadens trafik är hemsk. Riktigt hemsk. Det lugnade sig vid halv sju och då stack vi. Jag rattade fram bilen med bravur och vi åkte bort till Beverly Hills. Varför i hela stekheta helvetet ska man betala massa dyra pengar för att åka någon larvig buss med någon larvigare guide som gapar i den larvigaste mikrofonen om vart kändisarna bor? Nej. Då är det roligare att gissa. Och det gjorde vi. Bilen gick runt i några ruskigt exklusiva områden, där man inte riktigt fick köra om man inte bodde där. Hur ska vi veta det? Vi är ju turister. Inte från Armenien, men ändå. Tog sen Rodeo Drive bort en bit och svängde in för att tanka. Bensinen kostade en dollar mer per gallon där kan jag meddela. Ställde in GPS:en på Venice Beach och kikade lite. Det hade blivit mörkt och gatorna läskiga. Förstår att amerikanska bilar låser sig själva när man kör. Åkte via Venice in till Santa Monica beach. Parkerade bilen och åt middag på Cha Cha Chicken, en karibisk restaurang. Kanonkäk. Riktigt bra ställe som spelade rastamusik. Åt och garvade, när vi var färdiga med det tog vi en promenad ned till Santa Monicapiren. Flanerade runt ute på den och tittade på havet. Återvände sedan till bilen och tog oss hemåt till lilla Armenien igen.
Imorgon blir det Universal Studios. Kommer säkert bli skitbra.
På återseende
//Vagabondos
Så gick kalendern in på måndag och ny vecka. Vaknar till sirenerna från polisbilar och ambulanser. Vi har under dagen, med hjälp av dagsljus listat ut att vi bor i något som kallas för Little Armenia. För er som kvartade bort engelsklektionerna i skolan så betyder det Lilla Armenien. Inte direkt så att namnet gör att tankebanorna snurrar in på kändisar, lyxbilar och chihuahor. Snarare krigsförbrytare, smugglare och folkmord. Men, jaja. Vafan, alla har väll någon gång drömt om att få käka en äkta armensk smörgås eller liknande.
Vi tog kaffe på språnget och började leta efter en sportsbar vid nio imorse. Hittade en som skulle öppna kl 10.00, det skulle få agera plats åt vårt tv-tittande. AIK-dif stod på schemat. Vi var ute i bra tid så det blev frukost på ett riktigt soft ställe en bit längre upp på vägen. Gick sedan tillbaka lagom till matchstart. Där stod vi, redo för game. Det var dock inte ägaren. Han tog sovmorgon eller hade fullt upp med att sälja droger. Välj själva, där var han iaf inte. Så Melker och Isabelle joggade tillbaka till hotellet för att starta upp datorn och streama matchen från canal+, jag och David sprang och handlade öl. Matchen sedan behöver vi inte gå närmare in på. Efter besvikelsen tog vi tunnelbanan upp mot Hollywood Walk of fame. Vi blev guidade till tuben av en riktigt trevlig snubbe vid namn Rocky. Han skulle visst åt samma håll. Vår nyfunne vän tog täten och berättade om allt och alla i kvarteren. Vart man skulle gå och vart man inte - Kort sagt så berättade han om allt en turist kan behöva veta för att överleva i L.A. Han var av ryskt ursprung, och berättade ivrigt att armenier bara var skit, mexikaner bara var skit & mörkhyade bara var skit. Hade god lust att tala om för honom vad vi riktiga europeer tycker om ryssar, men valde att lugna mig. Vi fick även information om att inte bära röda kläder (gänget Crips basar visst där vi bor) att inte tala med någon vi mötte på gatan och att om vi ville gå ut så skulle vi göra det i Hollywood. Vi bor förvisso där, men vi skulle välja ett bättre område. När vi väl kom till tunnelbanan och våran kompis skulle gå så ville han låna ett par cigg av David samt ett par dollar för guidningen. Tack för det polarn.. Min högerhand var duktigt sugen på att tacka för det ryska bemötandet mot Armenien i det ögonblicket, men återigen, det där med vapenlagarna. Han fick en dollar av David och sen var det bra med det.
Walk of fame.. Ja, det var en jävla besvikelse i min mening. Visst, kul att se ett par av namnen och grupperna. Men nja. Nu har man iaf bockat av den milstenen. Vi gick runt där ett tag och roade oss mest på egen hand. Spanade in Chinese Theater och Kodak Theater. Klev in och ut i lite affärer och tittade mest på folk. L.A har en imponerande samling uteliggare/psykfall/knarkare. De hemlösa här är inte som våra hemlösa hemma. Dem har grabbarna och tjejerna är fan hardcore lodisar. Dom är riktiga proffs. En riktigt hemsk syn, min ironi på rösten till trots. Det blev sen lunch på en Hawaiiansk restaurang. Riktigt bra mat till ett riktigt bra pris. Promenerade sedan en lång bit innan vi tog en taxi hem.
Det blev sen chill på hotellet någon timme där vi väntade ut rusningstrafiken. Den här stadens trafik är hemsk. Riktigt hemsk. Det lugnade sig vid halv sju och då stack vi. Jag rattade fram bilen med bravur och vi åkte bort till Beverly Hills. Varför i hela stekheta helvetet ska man betala massa dyra pengar för att åka någon larvig buss med någon larvigare guide som gapar i den larvigaste mikrofonen om vart kändisarna bor? Nej. Då är det roligare att gissa. Och det gjorde vi. Bilen gick runt i några ruskigt exklusiva områden, där man inte riktigt fick köra om man inte bodde där. Hur ska vi veta det? Vi är ju turister. Inte från Armenien, men ändå. Tog sen Rodeo Drive bort en bit och svängde in för att tanka. Bensinen kostade en dollar mer per gallon där kan jag meddela. Ställde in GPS:en på Venice Beach och kikade lite. Det hade blivit mörkt och gatorna läskiga. Förstår att amerikanska bilar låser sig själva när man kör. Åkte via Venice in till Santa Monica beach. Parkerade bilen och åt middag på Cha Cha Chicken, en karibisk restaurang. Kanonkäk. Riktigt bra ställe som spelade rastamusik. Åt och garvade, när vi var färdiga med det tog vi en promenad ned till Santa Monicapiren. Flanerade runt ute på den och tittade på havet. Återvände sedan till bilen och tog oss hemåt till lilla Armenien igen.
Imorgon blir det Universal Studios. Kommer säkert bli skitbra.
På återseende
//Vagabondos
Yo
17/9
Som tidigare redan sagt, det blev bara jag, Isabelle och Melker som gick iväg för att slappa vid någon pool i den stekheta Nevada-solen. Davidoff låg kvar i sängen, vred sig i bakisångesten och mådde nog allmänt skitpiss. Har pressat honom igen på hur mycket flis han gav till hajarna, men han envisas med tidigare sagda summa, $60 back, inte ett korvöre mer. Återstår att se huruvida det blir mat & alkohol eller vatten & örfil till middag för hans del. Iaf, vi mindre bakfulla (och förmodligen mer välbärgade idag) gav oss ut för att hitta ett poolområde som skulle falla oss i smaken. Vårt egna hotells var överfullt, så efter lite research föll valet på en av hotell Circus Circus lugnare pooler. Övervägde att ramla in på hotell Encores område, men när jag såg att det kostade $50 för snubbar och hälften för ladies i entre avgift satte jag min ena sneaker i marken. Fan, plaska runt kan jag göra gratis i någon pöl på trottoaren, helt avgiftsfritt. Så det blev Circus Circus. Rakt över gatan ligger detta monsterkomplex, av vad jag förstått saken är de det största hotellet i L.V. Dem har, som namnet antyder en egen inomhus circus. Ett nöjesfält som på riktigt sätter Gröna Lund i skuggan (detta är givetvis under tak) och förmodligen ett 30-tal barer, restauranger och nattklubbar. Vi åkte lite berg och dalbana innan vi tog oss ut till poolen. Slappade där några timmar med öl, pool och jacuzzi. Första dagen på resan där man får försöka jobba lite på brännan och bara ligga still. Helt klart uppskattat. Melkersson var på ett strålande humör, men han såg jävligt skeptisk ut till att behöva bada i samma plurr som vad han kallar "skitiga indianer och mexjävlar". Väl tillbaka på vårat hotell gick vi in för att titta till vår lille gamblerkung. Han hade lyckats med konststycket att förflytta sig hela vägen från sängen till soffan. Där låg han, med en melankolisk blick i taket och såg fortfarande ut att må som en pinata kring sinco de mayo. 60 dollar back, my ass..
18/9
Bra jävla kaffe i paus, det här tar vi med oss. Sitter nu och hamrar på tangenterna i bilen på väg till L.A. Änglarnas stad. Där begreppet "crack nigger" förmodligen myntades. Att sitta och förbereda inläggen såhär i bilen har blivit lite utav mitt signum. Det stjäl för mycket tid att sätta sig på hotellet när man kommit till något nytt ställe. Då vill vi bara ut och bjuda lokalbefolkning på vårt celebra sällskap. Ack så bra vi gör det dessutom.
Igår var det lördagkväll i Las Vegas. Det var fight night, Ortiz vs Mayweather på MGM Garden, så det var en sjujävla samling människor ute på byn och snurrade. Vi började med att ta en taxi till Hooters Hotel & Casino för intag av middag. Alla beställde benfria buffalo wings. Dem gick att få i fem olika nivåer av styrka. Jag är ju så jävla macho och dynghäftig, som ni alla redan vet, så jag avfyrade mitt manligaste hånflin till den lilla servitrisen och beställde in den starkaste varianten. Det var ett misstag. Det gjorde något så djävulskt ont i käften och jag grät inombords. Det är inget man visar utåt. Stenfejs och blick rakt fram. Vi gjorde en liten förfest av middagen och beställde bl.a in en magnumflaska pilsner (Vi är turister, inga jävla oljemiljonärer) Vi blev nog alla lite på arslet där inne, så med glada tillrop taggade vi in i en yellow cab och drog vidare ut i natten. Valet av nattklubb blev en av klubbarna på hotell Mandalay Bay. Där fick skorna gå varma, även jag dansade, och det ska ni veta era knähundar, att jag dansar inte särskilt ofta. När alkoholen gjort oss sådär lagom odrägliga var klockan mitt i natten. Inte fan ska vi hem nu? Nä. Då kickade vi upp ett par pinnhål, klev ut på gatan och tog en limousine (det gör man i Vegas, punkt) till en strippklubb. Ja, vadårå? Jag har nog aldrig sett Melker så lycklig som där inne. Han kastade dollarsedlar efter flicksnärtorna och vi andra skramlade ihop till en egen lapdance åt honom. Spriten var snordyr, som på alla strippisar, så jag drack sparsamt. Trodde jag iaf tills jag kikade ned i börsen idag. Kommer dock ihåg att jag gjorde lite av en fräckis. Vi hade tagit frontplatser vid scenen, och sedlarna som folk inte satte fast på dansarna hamnade runtomkring på golvet. Jag satt helt sonika och plockade upp dollarsedlar som jag med glädje gav till flickorna, avd "Hur man får en budget att räcka längre". Det röktes ciggarr och skrattades. Vi åkte sen hem och var på hotellet igen kring femrycket. En riktigt bra kväll hade gått till historien.
Nu sitter vi som sagt i bilen, det är söndag eftermiddag och bilen går mot Los Angeles. Innan vi drog flanerade vi runt en sista gång i L.V. Vi handlade lite kläder och käkade lunch i någon galleria. Köpte sen på oss ett par gallon vatten och hoppade in i kärran. På sidorna om oss har vi Nevadaöknen. Den är stor, torr och varm. Kan pågå en och annan uppgörelse mellan skorpioner & skallerormar där ute just nu. Men det är en fin öken, riktig filmkänsla. David får köra första sträckan idag, så han navigerar oss framåt med skakig hand. David ja, det där med hur mycket cash han blåst eller inte. Jag har fortsatt luskat i det där. Han håller envist kvar vid att det enbart är 60 dollar, och han käkade faktiskt middag igår, utan att få den där tomma, patenterade, luspanka blicken när notan kom in. Så det kan faktiskt stämma. Dessutom hade han inte suttit vid bordet hela natten, utan försökt tagit sig upp på rummet vid ett flertal tillfällen, men hela tiden träffat folk som skulle prata och umgås med honom. Det sista som hände innan han kom hem, var att han träffade någon amerikan som skulle ta med honom upp på något rum, där det enligt han var party. Och det bangar ju inte David på. Så dem tog hissen upp och kommer fram till rummet. Dörren går upp och David inser att saker inte riktigt står helt rätt till. Från dörröppningen ser han att det bedrivs otukt där inne. Ett gäng grabbar tillsammans med ett par call girls. Och det vill jag lova, att det var fanimej inte tal om att det spelades bingo där inne. Full action, rakt framför gluggarna på stackars David, som fick kalla fötter och gick ned på sitt rum. Det var tydligen inga aktiviteter han ville delta i. Melker var förövrigt väldigt upprörd när han fick höra det här, han undrade om David var dum i hela brinnande huvudet som inte sprang ned och väckte honom vid tidpunkten.
Las Vegas har varit en upplevelse, som jag skrev om tidigare. Men det är inte min typ av stad. Jag är inte mycket för att spela, så blinkande lampor och neon kan jag lika gärna ha hemma. Däremot är det en jävla syn, ett spektakel. Åk dit och se stan, det tycker jag absolut. Det är en jävla puls och ett satans drag.
Uppdaterad 21:40 18/9
Vi har precis intagit hotellet i Los Angeles. Bilresan ned hit från Las Vegas gick sådär. Det vart tvärstopp en timme utanför Las Vegas. Krypköer mitt på motorvägen i Mojaveöknen. En halvlustig syn. En raksträcka så långt man kan se bortåt horisonten, inga rödljus, inga hus - Ingenting. Men likförbannat var det stillastående. Anledningen visade sig sedan vara att det är någon larvig tullkontroll en bit in i Kalifornien. Där tittade dem inte efter droger eller mexikaner som gömmer sig i bagageluckor, nej dom hörde sig för huruvida man hade med sig frukt och grönt från Nevada. För det får man tydligen inte, antar att det har något med ekobalansen att göra. Att kliva runt tomtepackad med skarpladdade automatvapen i bakfickan och röka medicinskt utskriven marijuana går utmärkt, men att plocka med sig ett äpple in i Kalifornien, då får man smäll på handen. Logik när den är som allra bäst.
Vi kom igenom utan att behöva få bilen genomsökt. Tur det, hade ju en halv container päron gömda i sätena.
Resan gick vidare i ett bra tempo, strax innan staden Barstow stannade vi till på Peggy Sues Diner. 50-tals diner med tidsenlig musik och alla dem andra tillbehören man ser i amerikanska filmer. Det var kul, i typ fem minuer. Sen ville jag bara köra vidare. Solen var på väg ned och utsikten var strålande. Vi vred på California dreamin och cruisade iväg i solnedgången. Efter ytterligare ett par timmar hade det blivit mörkt och vi hade kommit in i Los Angeles. Dem ensamma vägarna byttes till fullt trafikerade vägar med 8 filer. Kl var runt halv nio på kvällen och det var rusningstrafik à la Sthlm. Finns visst en och annan människa som bor i L.A. Jag lyckades iaf ta oss till hotellet, och nu är vi här. Vi spånar lite om vad vi ska göra imorgon, jag är benhård i min sak. Kl 11:00 lokal tid börjar AIK-DIF. Målet är klockrent, jag SKA hitta någon sylta som sänder matchen. Jag SKA sitta med en öl (läs 14) i handen och skratta när mitt AIK skickar lillebror mot superettan.
På återseende!
//Charlies Änglar
Som tidigare redan sagt, det blev bara jag, Isabelle och Melker som gick iväg för att slappa vid någon pool i den stekheta Nevada-solen. Davidoff låg kvar i sängen, vred sig i bakisångesten och mådde nog allmänt skitpiss. Har pressat honom igen på hur mycket flis han gav till hajarna, men han envisas med tidigare sagda summa, $60 back, inte ett korvöre mer. Återstår att se huruvida det blir mat & alkohol eller vatten & örfil till middag för hans del. Iaf, vi mindre bakfulla (och förmodligen mer välbärgade idag) gav oss ut för att hitta ett poolområde som skulle falla oss i smaken. Vårt egna hotells var överfullt, så efter lite research föll valet på en av hotell Circus Circus lugnare pooler. Övervägde att ramla in på hotell Encores område, men när jag såg att det kostade $50 för snubbar och hälften för ladies i entre avgift satte jag min ena sneaker i marken. Fan, plaska runt kan jag göra gratis i någon pöl på trottoaren, helt avgiftsfritt. Så det blev Circus Circus. Rakt över gatan ligger detta monsterkomplex, av vad jag förstått saken är de det största hotellet i L.V. Dem har, som namnet antyder en egen inomhus circus. Ett nöjesfält som på riktigt sätter Gröna Lund i skuggan (detta är givetvis under tak) och förmodligen ett 30-tal barer, restauranger och nattklubbar. Vi åkte lite berg och dalbana innan vi tog oss ut till poolen. Slappade där några timmar med öl, pool och jacuzzi. Första dagen på resan där man får försöka jobba lite på brännan och bara ligga still. Helt klart uppskattat. Melkersson var på ett strålande humör, men han såg jävligt skeptisk ut till att behöva bada i samma plurr som vad han kallar "skitiga indianer och mexjävlar". Väl tillbaka på vårat hotell gick vi in för att titta till vår lille gamblerkung. Han hade lyckats med konststycket att förflytta sig hela vägen från sängen till soffan. Där låg han, med en melankolisk blick i taket och såg fortfarande ut att må som en pinata kring sinco de mayo. 60 dollar back, my ass..
18/9
Bra jävla kaffe i paus, det här tar vi med oss. Sitter nu och hamrar på tangenterna i bilen på väg till L.A. Änglarnas stad. Där begreppet "crack nigger" förmodligen myntades. Att sitta och förbereda inläggen såhär i bilen har blivit lite utav mitt signum. Det stjäl för mycket tid att sätta sig på hotellet när man kommit till något nytt ställe. Då vill vi bara ut och bjuda lokalbefolkning på vårt celebra sällskap. Ack så bra vi gör det dessutom.
Igår var det lördagkväll i Las Vegas. Det var fight night, Ortiz vs Mayweather på MGM Garden, så det var en sjujävla samling människor ute på byn och snurrade. Vi började med att ta en taxi till Hooters Hotel & Casino för intag av middag. Alla beställde benfria buffalo wings. Dem gick att få i fem olika nivåer av styrka. Jag är ju så jävla macho och dynghäftig, som ni alla redan vet, så jag avfyrade mitt manligaste hånflin till den lilla servitrisen och beställde in den starkaste varianten. Det var ett misstag. Det gjorde något så djävulskt ont i käften och jag grät inombords. Det är inget man visar utåt. Stenfejs och blick rakt fram. Vi gjorde en liten förfest av middagen och beställde bl.a in en magnumflaska pilsner (Vi är turister, inga jävla oljemiljonärer) Vi blev nog alla lite på arslet där inne, så med glada tillrop taggade vi in i en yellow cab och drog vidare ut i natten. Valet av nattklubb blev en av klubbarna på hotell Mandalay Bay. Där fick skorna gå varma, även jag dansade, och det ska ni veta era knähundar, att jag dansar inte särskilt ofta. När alkoholen gjort oss sådär lagom odrägliga var klockan mitt i natten. Inte fan ska vi hem nu? Nä. Då kickade vi upp ett par pinnhål, klev ut på gatan och tog en limousine (det gör man i Vegas, punkt) till en strippklubb. Ja, vadårå? Jag har nog aldrig sett Melker så lycklig som där inne. Han kastade dollarsedlar efter flicksnärtorna och vi andra skramlade ihop till en egen lapdance åt honom. Spriten var snordyr, som på alla strippisar, så jag drack sparsamt. Trodde jag iaf tills jag kikade ned i börsen idag. Kommer dock ihåg att jag gjorde lite av en fräckis. Vi hade tagit frontplatser vid scenen, och sedlarna som folk inte satte fast på dansarna hamnade runtomkring på golvet. Jag satt helt sonika och plockade upp dollarsedlar som jag med glädje gav till flickorna, avd "Hur man får en budget att räcka längre". Det röktes ciggarr och skrattades. Vi åkte sen hem och var på hotellet igen kring femrycket. En riktigt bra kväll hade gått till historien.
Nu sitter vi som sagt i bilen, det är söndag eftermiddag och bilen går mot Los Angeles. Innan vi drog flanerade vi runt en sista gång i L.V. Vi handlade lite kläder och käkade lunch i någon galleria. Köpte sen på oss ett par gallon vatten och hoppade in i kärran. På sidorna om oss har vi Nevadaöknen. Den är stor, torr och varm. Kan pågå en och annan uppgörelse mellan skorpioner & skallerormar där ute just nu. Men det är en fin öken, riktig filmkänsla. David får köra första sträckan idag, så han navigerar oss framåt med skakig hand. David ja, det där med hur mycket cash han blåst eller inte. Jag har fortsatt luskat i det där. Han håller envist kvar vid att det enbart är 60 dollar, och han käkade faktiskt middag igår, utan att få den där tomma, patenterade, luspanka blicken när notan kom in. Så det kan faktiskt stämma. Dessutom hade han inte suttit vid bordet hela natten, utan försökt tagit sig upp på rummet vid ett flertal tillfällen, men hela tiden träffat folk som skulle prata och umgås med honom. Det sista som hände innan han kom hem, var att han träffade någon amerikan som skulle ta med honom upp på något rum, där det enligt han var party. Och det bangar ju inte David på. Så dem tog hissen upp och kommer fram till rummet. Dörren går upp och David inser att saker inte riktigt står helt rätt till. Från dörröppningen ser han att det bedrivs otukt där inne. Ett gäng grabbar tillsammans med ett par call girls. Och det vill jag lova, att det var fanimej inte tal om att det spelades bingo där inne. Full action, rakt framför gluggarna på stackars David, som fick kalla fötter och gick ned på sitt rum. Det var tydligen inga aktiviteter han ville delta i. Melker var förövrigt väldigt upprörd när han fick höra det här, han undrade om David var dum i hela brinnande huvudet som inte sprang ned och väckte honom vid tidpunkten.
Las Vegas har varit en upplevelse, som jag skrev om tidigare. Men det är inte min typ av stad. Jag är inte mycket för att spela, så blinkande lampor och neon kan jag lika gärna ha hemma. Däremot är det en jävla syn, ett spektakel. Åk dit och se stan, det tycker jag absolut. Det är en jävla puls och ett satans drag.
Uppdaterad 21:40 18/9
Vi har precis intagit hotellet i Los Angeles. Bilresan ned hit från Las Vegas gick sådär. Det vart tvärstopp en timme utanför Las Vegas. Krypköer mitt på motorvägen i Mojaveöknen. En halvlustig syn. En raksträcka så långt man kan se bortåt horisonten, inga rödljus, inga hus - Ingenting. Men likförbannat var det stillastående. Anledningen visade sig sedan vara att det är någon larvig tullkontroll en bit in i Kalifornien. Där tittade dem inte efter droger eller mexikaner som gömmer sig i bagageluckor, nej dom hörde sig för huruvida man hade med sig frukt och grönt från Nevada. För det får man tydligen inte, antar att det har något med ekobalansen att göra. Att kliva runt tomtepackad med skarpladdade automatvapen i bakfickan och röka medicinskt utskriven marijuana går utmärkt, men att plocka med sig ett äpple in i Kalifornien, då får man smäll på handen. Logik när den är som allra bäst.
Vi kom igenom utan att behöva få bilen genomsökt. Tur det, hade ju en halv container päron gömda i sätena.
Resan gick vidare i ett bra tempo, strax innan staden Barstow stannade vi till på Peggy Sues Diner. 50-tals diner med tidsenlig musik och alla dem andra tillbehören man ser i amerikanska filmer. Det var kul, i typ fem minuer. Sen ville jag bara köra vidare. Solen var på väg ned och utsikten var strålande. Vi vred på California dreamin och cruisade iväg i solnedgången. Efter ytterligare ett par timmar hade det blivit mörkt och vi hade kommit in i Los Angeles. Dem ensamma vägarna byttes till fullt trafikerade vägar med 8 filer. Kl var runt halv nio på kvällen och det var rusningstrafik à la Sthlm. Finns visst en och annan människa som bor i L.A. Jag lyckades iaf ta oss till hotellet, och nu är vi här. Vi spånar lite om vad vi ska göra imorgon, jag är benhård i min sak. Kl 11:00 lokal tid börjar AIK-DIF. Målet är klockrent, jag SKA hitta någon sylta som sänder matchen. Jag SKA sitta med en öl (läs 14) i handen och skratta när mitt AIK skickar lillebror mot superettan.
På återseende!
//Charlies Änglar
Rufus the stuntbum
17/9 Skribenten sitter i sin överdimensionerade säng och blickar runt över rummet. Det är ett hiskeligt stort sådant. Utsikt över the strip och utanför spelas ACDC. Jävlar vad läckert. Las Vegas är epileptiskt. Fredagskvällen, alltså igår, startade i ett sömnigt tempo. Vi var nere och åt på hotellet, det blev indiskt för mig. Första måltiden som inte innehållit något friterad eller med bröd. Kändes skönt för själen faktisk. Vi gick sen upp och gjorde oss i ordning för kvällen. Tröttheten drog över allihopa utom mig. David vart så trött att han deklarerade att utgång skulle det inte bli för hans del. Men alla fyra startade tillsammans nere på casinot, och när jag, Melker och Isabelle lämnade hotellet satt David kvar vid black jack bordet. Jag gjorde en snåljåp, satte mig vid någon maskin, höll i en sedel och vips rusade en servitris fram och tog min beställning. Redbull vodka, tack. När jag fått min sprit lade jag ned sedeln i plånboken igen, drack upp och gick. Jamenvafandårå?
Fyra blev tre. Vi tog en taxi till Treasure Island, flanerade runt där. Sen lättade vi vidare till The Mirage och sen avslutade vi på Rhum Bar. Blev en lugn kväll, tröttheten var som sagt påtaglig. När vi kom tillbaka till vårt hotell satt David kvar vid samma black jack bord. Vegas verkar ha en effekt på trötta spelare att stanna kvar vid borden. Vi gick upp på rummen, han satt kvar. Vid halv sex i morse vaknade Melker av att dörren gick upp. En knackpackad David ramlar in. Hejdå resekassan! Typ. Vet inte riktigt ännu, han skriker i sömnen att han bara blåst 60$, återstår att se när han kliver upp ur sängen. Vi andra tänkte dra ned till poolen nu. Får se vilket hotells poolområde vi våldsgästar.
Isabelle har spenderat morgonen på Forever 21, klädshopping. Hon återkom nyss med ett stort jävla leende.
Jag och Melkis har följt AIKs match mot Färjestad. Straffvinst. Gott att höra. Verkar som att vi vinner allt när jag är borta. Top of the line.
Summeringar och funderingar:
Kommer David resa sig ur sängen? Kommer Isabelle sluta shoppa? Kommer Melker sluta dregla över reklamskyltarna för diverse fnask/strippor? Kommer jag sluta snåla runt bland gratisspriten? Fortsättning följer i kommande kapitlen.
Au revoir
//Bumfight Crew
Fyra blev tre. Vi tog en taxi till Treasure Island, flanerade runt där. Sen lättade vi vidare till The Mirage och sen avslutade vi på Rhum Bar. Blev en lugn kväll, tröttheten var som sagt påtaglig. När vi kom tillbaka till vårt hotell satt David kvar vid samma black jack bord. Vegas verkar ha en effekt på trötta spelare att stanna kvar vid borden. Vi gick upp på rummen, han satt kvar. Vid halv sex i morse vaknade Melker av att dörren gick upp. En knackpackad David ramlar in. Hejdå resekassan! Typ. Vet inte riktigt ännu, han skriker i sömnen att han bara blåst 60$, återstår att se när han kliver upp ur sängen. Vi andra tänkte dra ned till poolen nu. Får se vilket hotells poolområde vi våldsgästar.
Isabelle har spenderat morgonen på Forever 21, klädshopping. Hon återkom nyss med ett stort jävla leende.
Jag och Melkis har följt AIKs match mot Färjestad. Straffvinst. Gott att höra. Verkar som att vi vinner allt när jag är borta. Top of the line.
Summeringar och funderingar:
Kommer David resa sig ur sängen? Kommer Isabelle sluta shoppa? Kommer Melker sluta dregla över reklamskyltarna för diverse fnask/strippor? Kommer jag sluta snåla runt bland gratisspriten? Fortsättning följer i kommande kapitlen.
Au revoir
//Bumfight Crew
Viva Las Vegas
Under denna postering ligger inlägget rörande onsdagen 14/9 samt torsdagen 15/9. Dvs att jag lade upp skiten i morse, våran tid. Då var uret halvsen kväll hos er. Tänkte mest ge dem som följer dem här resenoteringarna, som inte riktigt var med i matchen igår, en chans att läsa inlägget innan det här för att haka med i svängarna. Precis.
Precis i detta ögonblick så sitter jag på mitt hotellrum som är placerat på The Strip. Den världsberömda strippen. Glitter och glamour, hela jävla paketet. Så kan man ju se det. Vi residerar på Riviera Hotel. Ett "gemytligt" hotell, med plats för x antal tusen boende, ett casino stort som mellansverige, 7 restauranger, otaliga mängder cafeèr & barer samt övriga bekvämlighets faciliteter. Ikväll ska vi ut och göra Las Vegas på riktigt. Det sket sig lite igårkväll, som jag beskrev väldigt kort i kapitlet nedanför. Kort sagt om gårdagen - Det rasade åt helvete med hotell. Vi satt ett par mil utanför L.V och fann ingen bostad på The Strip för nätterna vi tänkt stanna. Det var kravet. Till slut löste vi saken genom att kliva upp lite ovanför uträknad budget. Å andra sidan är det inom budget, sett till vad vi sparat in på dem andra loppmotellen.
Las Vegas. Amerikas lekplats. Vuxendagiset som aldrig slutar pulsera. Där människorna släpper allt vad deras vardagsroller innebär. Jag vet inte hur jag ska känna inför staden. Faktiskt. Det är med stora blåa ögon jag ser mycket som jag älskar. Men det är minst lika mycket som jag hatar. Jag är faschinerad och imponerad, samtidigt som jag mår fysiskt illa när jag ser hur det ser ut. Nu ska jag inte dra allt för hårda slag på strängarna, vi har bara varit här i ca ett dygn. Men kortfattat på den negativa sidan - Det kryllar, ja kryllar, av uteliggare av alla dess slag. Inne på kasinona sitter människor som med syrgas i sin rullstol sätter sina sista försäkringspengar för månaden på någon jävla pokermaskin. Det är rätt vidrigt. Samtidigt, stänger man av sådana mänskliga faktorer och bara ser Vegas till vad det är, en jävla nöjesmetropol, så finns allt här. Dygnet runt. När du vill. Det är show, det är flärd. Turister med pengar mår bra, lever livet. Någon sa: "Svennebanan" Ordet har aldrig varit mer passande.
Idag fredag, har vi inte gjort många knop. Vi tog sovmorgon (blev en sen incheckning igår som sagt) gick iväg och åt frukost. Tog bilen och stack iväg till en stor outlet, strax norr om L.V. 150 olika butiker med duktigt reducerade priser. Jag kände mig tyvärr rätt seg och hängig, förkyld på något sätt, så jag tyckte mest att allt sög. Dem andra hade det riktigt trevligt dock. Det handlades och Isabelle fick köpa pjuck från Steve Madden. Så hennes dag var ju klappad och klar. Melker och David handlade på även dom. För mig blev det en skjorta från Tommy Hillfiger. På väg hemåt stannade vi på hotell The Stratosphere. Vi spelade och drack sprit. Uppenbarligen kan man sitta i baren och spela, lägga i ett par dollar och sen är spriten gratis så länge du spelar. Jag spelade för 10$ och drack helt sonika två öl och en J.D shot gratis under den timmen jag satt och småpratade i mitt sällskap. Melker vann givetvis 600 kr. Vi rörde oss sen tillbaka mot hotellet, körde längs med hela strippen, från norr till söder och tillbaka igen. Jag gick och handlade fördrickat inför kvällen på liquerstoren. Mötte upp dem andra på rummen. Nu har vi varit och käkat, skall göra oss redo för bravaderna som väntar runt hörnet. Det blir utgång.
Ikväll skall jag stå där, med byxorna nere vid fotknölarna. Inte för att något halvbilligt Vegasfnask dragit ned dem, (finns gott om dem, oerhört gott om dem) utan för att någon helrisig casinodealer tagit varenda krona av resekassan ifrån mig. Men vafan, hur många gånger åker man till Las Vegas, där tacky Amerika visar sin sanna nuna?
PS. När vi checkade in igår och tog hissen till vår våning var det slaggis. Direkt utanför hissen hörde vi vrål och jävelskap innanför första bästa dörr. Svenskar som vi är tjuvlyssnade vi. Behövdes iof inte så mycket tjuvlyssnande för att höra vad som pågick. En kvinnomisshandel när den låter som mest. Det första man gör i staterna är inte att sparka in dörren och avbryta eventuella aktiviteter, nej inte med dem vapenlagarna. Isabelle fick istället ringa på vakterna och meddela om pryglingen av fruntimmer (hon hade förmodligen bytt låt, skit ska skit ha) Två minuter senare står sheriffen och hans två vänner och rusar in i rummet. Det blev gripning av snubbe och hånflin av vårt sällskap med mig i spetsen som den evigt skadeglade.
På återseende.
// Lusopankos (snart)
Precis i detta ögonblick så sitter jag på mitt hotellrum som är placerat på The Strip. Den världsberömda strippen. Glitter och glamour, hela jävla paketet. Så kan man ju se det. Vi residerar på Riviera Hotel. Ett "gemytligt" hotell, med plats för x antal tusen boende, ett casino stort som mellansverige, 7 restauranger, otaliga mängder cafeèr & barer samt övriga bekvämlighets faciliteter. Ikväll ska vi ut och göra Las Vegas på riktigt. Det sket sig lite igårkväll, som jag beskrev väldigt kort i kapitlet nedanför. Kort sagt om gårdagen - Det rasade åt helvete med hotell. Vi satt ett par mil utanför L.V och fann ingen bostad på The Strip för nätterna vi tänkt stanna. Det var kravet. Till slut löste vi saken genom att kliva upp lite ovanför uträknad budget. Å andra sidan är det inom budget, sett till vad vi sparat in på dem andra loppmotellen.
Las Vegas. Amerikas lekplats. Vuxendagiset som aldrig slutar pulsera. Där människorna släpper allt vad deras vardagsroller innebär. Jag vet inte hur jag ska känna inför staden. Faktiskt. Det är med stora blåa ögon jag ser mycket som jag älskar. Men det är minst lika mycket som jag hatar. Jag är faschinerad och imponerad, samtidigt som jag mår fysiskt illa när jag ser hur det ser ut. Nu ska jag inte dra allt för hårda slag på strängarna, vi har bara varit här i ca ett dygn. Men kortfattat på den negativa sidan - Det kryllar, ja kryllar, av uteliggare av alla dess slag. Inne på kasinona sitter människor som med syrgas i sin rullstol sätter sina sista försäkringspengar för månaden på någon jävla pokermaskin. Det är rätt vidrigt. Samtidigt, stänger man av sådana mänskliga faktorer och bara ser Vegas till vad det är, en jävla nöjesmetropol, så finns allt här. Dygnet runt. När du vill. Det är show, det är flärd. Turister med pengar mår bra, lever livet. Någon sa: "Svennebanan" Ordet har aldrig varit mer passande.
Idag fredag, har vi inte gjort många knop. Vi tog sovmorgon (blev en sen incheckning igår som sagt) gick iväg och åt frukost. Tog bilen och stack iväg till en stor outlet, strax norr om L.V. 150 olika butiker med duktigt reducerade priser. Jag kände mig tyvärr rätt seg och hängig, förkyld på något sätt, så jag tyckte mest att allt sög. Dem andra hade det riktigt trevligt dock. Det handlades och Isabelle fick köpa pjuck från Steve Madden. Så hennes dag var ju klappad och klar. Melker och David handlade på även dom. För mig blev det en skjorta från Tommy Hillfiger. På väg hemåt stannade vi på hotell The Stratosphere. Vi spelade och drack sprit. Uppenbarligen kan man sitta i baren och spela, lägga i ett par dollar och sen är spriten gratis så länge du spelar. Jag spelade för 10$ och drack helt sonika två öl och en J.D shot gratis under den timmen jag satt och småpratade i mitt sällskap. Melker vann givetvis 600 kr. Vi rörde oss sen tillbaka mot hotellet, körde längs med hela strippen, från norr till söder och tillbaka igen. Jag gick och handlade fördrickat inför kvällen på liquerstoren. Mötte upp dem andra på rummen. Nu har vi varit och käkat, skall göra oss redo för bravaderna som väntar runt hörnet. Det blir utgång.
Ikväll skall jag stå där, med byxorna nere vid fotknölarna. Inte för att något halvbilligt Vegasfnask dragit ned dem, (finns gott om dem, oerhört gott om dem) utan för att någon helrisig casinodealer tagit varenda krona av resekassan ifrån mig. Men vafan, hur många gånger åker man till Las Vegas, där tacky Amerika visar sin sanna nuna?
PS. När vi checkade in igår och tog hissen till vår våning var det slaggis. Direkt utanför hissen hörde vi vrål och jävelskap innanför första bästa dörr. Svenskar som vi är tjuvlyssnade vi. Behövdes iof inte så mycket tjuvlyssnande för att höra vad som pågick. En kvinnomisshandel när den låter som mest. Det första man gör i staterna är inte att sparka in dörren och avbryta eventuella aktiviteter, nej inte med dem vapenlagarna. Isabelle fick istället ringa på vakterna och meddela om pryglingen av fruntimmer (hon hade förmodligen bytt låt, skit ska skit ha) Två minuter senare står sheriffen och hans två vänner och rusar in i rummet. Det blev gripning av snubbe och hånflin av vårt sällskap med mig i spetsen som den evigt skadeglade.
På återseende.
// Lusopankos (snart)
Save a horse, ride a cowboy
14/9
Vaknar upp efter en helvetes natt på hotell La Quinta Inn, Phoenix. Herrarna Melkersson och Norrby körde någon form av inbördestävling i den ädla sporten Skriksnark/Dödsvrål. Båda stod för personbästa, med Melkersson som vinnare. Blev inte många timmars sömn för mig. Vi packade ihop våra prylar, checkade ut och högg en bulle till biluthyrningen. Väl där plockade vi ut en Lincoln MKX. En nätt (läs skitflådig) kärra, rustad till tänderna med navigationspaket, läderfåtöljer (asbra i ökenhetten) 4-hjulsdrift och en mysig V6a under huven. När bensinen kostar noll och ingenting med svenska mått mätt kan man faktiskt bete sig på det viset, miljön bryr vi oss inte särskilt mycket om ändå uppenbarligen, efter dem senaste dagarnas flygturer.
Efter en timme ungefär var det dags för mig att köra ut det lilla monstret från garaget och ut i den amerikanska trafiken. Mitt första prov blev en motorled med 6 filer. Men det flöt på hur bra som helst, duktiga baksätetschaufförer. Vi stack iväg och käkade och sen ställde vi in GPS:en, kopplade upp spotifyn mot bilens multimediasystem och bara drog. Dagens första etapp skulle bli Road 88 från Phoenix till Toto Basin. Så fort vi kommit ut ur staden så befann vi oss i öknen. Road 88, som även heter Apache Trail är en väg som inte många bilar tar. Knappt några alls. Det beror till största del på att ca 90% av sträckan inte ens är asfalterad, att det går uppåt och nedåt på stigar som stundtals inte är bredare än 1,5 bilar. Men jävlar vilka miljöer. Jag var John Wayne där ett tag, med min stålponny. Det var kaktusar, röda berg, gröna berg, vattendrag och sjöar. Vi var helt ensamma där ute. Så vi stannade stup i ett och fotograferade och tittade. Det var en guppig resa som tog runt 5 timmar innan vi till slut nådde Toto Basin, som ligger strax efter Roosevelt Dam. Där började jag känna mig rätt matt i kroppen och alkoholgenen skrek efter uppmärksamhet.
Jag rattade då in bilen på första bästa ställe. En saloon (Ja, en saloon) i Toto Basin som gick under det fantastiska namnet Butchers Hook. Det satt tre människor i ena hörnet, i det andra fanns en jukebox och och bakom disken världens bästa dam i 65års:åldern. Vi spelade på jukeboxen, snackade med lokalinvånarna, som förövrigt var mäkta imponerade över vilken väg vi tog till dem och att vi ens hittade till deras lilla håla. Det dracks Jack Daniel och öl (David fick köra sen) och lyssnade på någon lokal herres jakterövringar. Skylten på entredörren löd: "No firearms allowed" Fantastiska människor.
David fick sen köra dagens andra etapp, kvällsrutten. För nu hade det hunnit blivit mörkt efter Toto Basin. Väg 188 upp mot Flagstaff. Även den runt 5 timmar. Framrusandes genom öknen, med Tors vrede sjudande i himlen. Det blixtrade från alla håll och kanter, nästan magiskt fantastiskt. Lägg till musik och kaffe på det.
Väl framme i Flagstaff sprang vi in på första bästa motell, bokade två rum och gick sedan och lade oss. Satte mig och skrev, lagom till publicering så försvann skiten och med det även mitt tålamod. Orkade inte börja om. Förlåt Simensen.
Ondagen 15/9, dvs idag för oss, igår för er antar jag när jag väl lägger upp bitarna. Sitter nu i bilen och plitar ned vad som hänt under dagen so far. Sedvanlig morgonrutin. Uppstigning, packning, motellfrukost och uppställning. Snabb färd till varuhuset Wallmart, ni vet dom där sköna jävlarna som krängde tre containrar ammunition för automatvapen åt de två bittra själarna som slutade upp vid Columbine Highschool för x antal år sedan. Isabelle hade nämligen lyckats supa bort batteriladdaren till sin systemkamera. Den nyinköpta fungerade självklart inte. Nytt försök sen i Las Vegas.
Efter Wallmart blev det motormarsch igen. Siktet var inställt på Grand Canyon, det där jävla hålet i marken som alla yanks är sådär vidrigt självgoda över. Två timmar senare stod vi där och blickade ut över kratern. Och det vill jag lova, mina damer och herrar att naturen kan vara övermäktig. Jag åkte dit med inställningen att det skulle vara ok, kul att se - varken mer eller mindre. Jag blev, återigen på den här resan, hänförd. Känslan av att vi människor inte är så jävla stora på den här jorden slog oss rätt ordentligt. Svindeln var påtaglig. Känner att jag börjar få slut på superlativ, har ju varit rätt generös med beröm åt det mesta på den här resan hittills. Nöjer mig med att säga att får någon chansen att åka dit, gör det. Finns inte ett fotografi i världen som kan beskriva känslan av att stå där, uppe på någon av kanterna och blicka ut.
Nu sitter vi i bilen för att ta oss mot Las fucking Vegas. Neonets hemstad. Tacky-Amerikas födelseort. Där stjärnor & nobdys, Trumps & fattighjon, lycksökare & luder samlas. Där människans absolut äckligaste, men förmodligen även bästa egenskaper huserar på samma yta. I öknen kan ingen höra dig skrika va? På vägen dit kommer vi köra en sträcka på den gamla klassiska Route 66. Kommer förmodligen stanna till i Seligman, där jag ska försöka hitta gratis wifi (annars får det vara) och lägga upp det här. Sen fortsätter vi mot Las Vegas, runt 3 timmar till efter det. Har blivit en del bilåkande på den här resan, lite det som var tanken iof. Förjävla häftigt att se hur landskapen skiljer sig. Bara södra och norra Arizona är som natt och dag.
16/9 Nu, kl 11.37 sitter vi och äter frukost i Las Vegas. Blev massa strul igår som gjorde att jag inte fick upp prylarna. Vi har checkat in på hotell Riviera som ligger på The Strip. Mer info om det vid senare inlägg.
Summeringar
Melker skjuter snabbast i västern. Inget snack om den saken. Han har dragit sina vapen både i Grand Canyon och ute längs Apache Trail. Och som han gör det..
David har uppenbarligen inga som helst problem med att kliva ut i shorts och sneakers bland skallerormar, skorpioner och spindlar i den Arizonska öknen, men när Melker föreslår att säng skall delas, så får han samma blick i ögonen som en livrädd, halt kattunge som står framför en rosenrasande pitbull. Isabelle har hittills supit bort ett par högklackade pjuck samt ovanämnda batteriladdare. Den listan lär uppdateras många gånger till.
Ps. Det där med att ladda upp bilder på bloggen. Det tar sju svåra jävla år att slänga upp en(!) bild på den där satans skitsidan. Blogg.se verkar vara lika utvecklade inom bildhantering som Somalia är inom lyxbilstillverkning.
//Yours truly, Sakletaren, Halta katten och Clint Eastwood.
Vaknar upp efter en helvetes natt på hotell La Quinta Inn, Phoenix. Herrarna Melkersson och Norrby körde någon form av inbördestävling i den ädla sporten Skriksnark/Dödsvrål. Båda stod för personbästa, med Melkersson som vinnare. Blev inte många timmars sömn för mig. Vi packade ihop våra prylar, checkade ut och högg en bulle till biluthyrningen. Väl där plockade vi ut en Lincoln MKX. En nätt (läs skitflådig) kärra, rustad till tänderna med navigationspaket, läderfåtöljer (asbra i ökenhetten) 4-hjulsdrift och en mysig V6a under huven. När bensinen kostar noll och ingenting med svenska mått mätt kan man faktiskt bete sig på det viset, miljön bryr vi oss inte särskilt mycket om ändå uppenbarligen, efter dem senaste dagarnas flygturer.
Efter en timme ungefär var det dags för mig att köra ut det lilla monstret från garaget och ut i den amerikanska trafiken. Mitt första prov blev en motorled med 6 filer. Men det flöt på hur bra som helst, duktiga baksätetschaufförer. Vi stack iväg och käkade och sen ställde vi in GPS:en, kopplade upp spotifyn mot bilens multimediasystem och bara drog. Dagens första etapp skulle bli Road 88 från Phoenix till Toto Basin. Så fort vi kommit ut ur staden så befann vi oss i öknen. Road 88, som även heter Apache Trail är en väg som inte många bilar tar. Knappt några alls. Det beror till största del på att ca 90% av sträckan inte ens är asfalterad, att det går uppåt och nedåt på stigar som stundtals inte är bredare än 1,5 bilar. Men jävlar vilka miljöer. Jag var John Wayne där ett tag, med min stålponny. Det var kaktusar, röda berg, gröna berg, vattendrag och sjöar. Vi var helt ensamma där ute. Så vi stannade stup i ett och fotograferade och tittade. Det var en guppig resa som tog runt 5 timmar innan vi till slut nådde Toto Basin, som ligger strax efter Roosevelt Dam. Där började jag känna mig rätt matt i kroppen och alkoholgenen skrek efter uppmärksamhet.
Jag rattade då in bilen på första bästa ställe. En saloon (Ja, en saloon) i Toto Basin som gick under det fantastiska namnet Butchers Hook. Det satt tre människor i ena hörnet, i det andra fanns en jukebox och och bakom disken världens bästa dam i 65års:åldern. Vi spelade på jukeboxen, snackade med lokalinvånarna, som förövrigt var mäkta imponerade över vilken väg vi tog till dem och att vi ens hittade till deras lilla håla. Det dracks Jack Daniel och öl (David fick köra sen) och lyssnade på någon lokal herres jakterövringar. Skylten på entredörren löd: "No firearms allowed" Fantastiska människor.
David fick sen köra dagens andra etapp, kvällsrutten. För nu hade det hunnit blivit mörkt efter Toto Basin. Väg 188 upp mot Flagstaff. Även den runt 5 timmar. Framrusandes genom öknen, med Tors vrede sjudande i himlen. Det blixtrade från alla håll och kanter, nästan magiskt fantastiskt. Lägg till musik och kaffe på det.
Väl framme i Flagstaff sprang vi in på första bästa motell, bokade två rum och gick sedan och lade oss. Satte mig och skrev, lagom till publicering så försvann skiten och med det även mitt tålamod. Orkade inte börja om. Förlåt Simensen.
Ondagen 15/9, dvs idag för oss, igår för er antar jag när jag väl lägger upp bitarna. Sitter nu i bilen och plitar ned vad som hänt under dagen so far. Sedvanlig morgonrutin. Uppstigning, packning, motellfrukost och uppställning. Snabb färd till varuhuset Wallmart, ni vet dom där sköna jävlarna som krängde tre containrar ammunition för automatvapen åt de två bittra själarna som slutade upp vid Columbine Highschool för x antal år sedan. Isabelle hade nämligen lyckats supa bort batteriladdaren till sin systemkamera. Den nyinköpta fungerade självklart inte. Nytt försök sen i Las Vegas.
Efter Wallmart blev det motormarsch igen. Siktet var inställt på Grand Canyon, det där jävla hålet i marken som alla yanks är sådär vidrigt självgoda över. Två timmar senare stod vi där och blickade ut över kratern. Och det vill jag lova, mina damer och herrar att naturen kan vara övermäktig. Jag åkte dit med inställningen att det skulle vara ok, kul att se - varken mer eller mindre. Jag blev, återigen på den här resan, hänförd. Känslan av att vi människor inte är så jävla stora på den här jorden slog oss rätt ordentligt. Svindeln var påtaglig. Känner att jag börjar få slut på superlativ, har ju varit rätt generös med beröm åt det mesta på den här resan hittills. Nöjer mig med att säga att får någon chansen att åka dit, gör det. Finns inte ett fotografi i världen som kan beskriva känslan av att stå där, uppe på någon av kanterna och blicka ut.
Nu sitter vi i bilen för att ta oss mot Las fucking Vegas. Neonets hemstad. Tacky-Amerikas födelseort. Där stjärnor & nobdys, Trumps & fattighjon, lycksökare & luder samlas. Där människans absolut äckligaste, men förmodligen även bästa egenskaper huserar på samma yta. I öknen kan ingen höra dig skrika va? På vägen dit kommer vi köra en sträcka på den gamla klassiska Route 66. Kommer förmodligen stanna till i Seligman, där jag ska försöka hitta gratis wifi (annars får det vara) och lägga upp det här. Sen fortsätter vi mot Las Vegas, runt 3 timmar till efter det. Har blivit en del bilåkande på den här resan, lite det som var tanken iof. Förjävla häftigt att se hur landskapen skiljer sig. Bara södra och norra Arizona är som natt och dag.
16/9 Nu, kl 11.37 sitter vi och äter frukost i Las Vegas. Blev massa strul igår som gjorde att jag inte fick upp prylarna. Vi har checkat in på hotell Riviera som ligger på The Strip. Mer info om det vid senare inlägg.
Summeringar
Melker skjuter snabbast i västern. Inget snack om den saken. Han har dragit sina vapen både i Grand Canyon och ute längs Apache Trail. Och som han gör det..
David har uppenbarligen inga som helst problem med att kliva ut i shorts och sneakers bland skallerormar, skorpioner och spindlar i den Arizonska öknen, men när Melker föreslår att säng skall delas, så får han samma blick i ögonen som en livrädd, halt kattunge som står framför en rosenrasande pitbull. Isabelle har hittills supit bort ett par högklackade pjuck samt ovanämnda batteriladdare. Den listan lär uppdateras många gånger till.
Ps. Det där med att ladda upp bilder på bloggen. Det tar sju svåra jävla år att slänga upp en(!) bild på den där satans skitsidan. Blogg.se verkar vara lika utvecklade inom bildhantering som Somalia är inom lyxbilstillverkning.
//Yours truly, Sakletaren, Halta katten och Clint Eastwood.
14/9
Inlägg om dagens aktiviteter kommer om ca 6 timmar, skickar upp ett par bilder tills vidare..
13/9
Goddag fotfolk samt fähundar. I skrivande stund är kl 18.10 lokal tid och vi befinner oss någonstans ovanför dem förenta staterna. En annorlunda feeling att sitta och skriva blogginlägg (fy giraffen vad jag hatar det ordet) på ett flygplan. Det hela blir inte lättare av att Melker sitter och skakar som en trasig airbag bredvid mig heller. När vi väl är framme i Phoenix och innan jag fått tag på någon form av internetuppkoppling kommer klockan att ha stuckit iväg alltför jävla mycket för att jag ska orka skriva ett inlägg med någon som helst substans. Dessutom så har vi då fått slänga på ytterligare tre timmar i den där satans jetlag-ryggsäcken. Så jag delar upp bitarna likt en kola-dealer och kastar upp sista etappen utav den här dagen på plats på hotellet, allt för att minimera tiden. Herregud Anton, ibland undrar nog självaste Gud fader varför han satte sin mest begåvade och intelligenta skapelse någonstans ute i Åkersbergahoodsen. Ja, eller på en tre-veckors resa med tre nötter. Herrens vägar äro outgrundliga.
Efter att ha smaskat tårta i sängen så begav vi oss till sist iväg från hotellet för att ta oss till flygplatsen ute i New Jersey. Taxi kan man ju givetvis åka. Men faktum är att det är 4 st grissnåla jävlar som är ute och reser uppenbarligen, så vi tog oss an ett smärre korståg och tog tunnelbanan ut så långt som det var möjligt mot Newark airport, för att sen ta en taxi sista biten. Det sparade vi $45 på. Jag har nog aldrig känt mig så bright som just då. Kanske inte är ett skithögt betyg till skribenten iof, men vafan. Tunnelbanan tog oss till typ downtown Jersey City, kan vara helt ute och cyklar nu, må så vara. Området är iaf ett av de mest sunkiga jag någonsin vilat mina ögon på, då vill jag ändå lägga till här att jag besökt både Nairobi, förstäder till Peking samt Vallentuna. Det var ingen vacker syn. 4 treo-vitingar studsar runt och jagar taxi i ett kvarter bestående av 100% afroamerikaner och mexare. Det är ingen överdrift att säga att cracket fullkomligen dammade, heroinet flöt och handgranaterna ven. Ok, liten överdrift kanske. Men inte mycket. Man behövde inte sitta med i FNs säkerhetsråd för att läsa av situationen och göra bedömningen att kvick evakuering var att rekomendera. Det blev taxifärd med tandlös herre som valde att koppla loss mitt bilbälte för att ha någonting att koppla in sitt eget i. Tack för det säkerhetstänket. Han sköt eller våldtog oss iaf inte, man får vara glad över det lilla i livet.
Incheckning och säkerhetskontroller gick återigen smärtfritt. Min själ fick sig dock en rejäl pungspark när det gick upp för mig att utsugarna på USAirways skulle ha $25 per person för väskorna. Slog sedan ihjäl 2-3 timmar på flygplatsen genom att gissa färgkombinationerna på godiset Skittles genom blindsmakprovning. Ja, vi var för snåla för att tjacka trådlöst internet för $7 timmen. Klev sedan på planet och nu sitter vi här uppe. Dinglar med fötterna och kikar ned på guds skapelser. Isabelle och Melker har köpt in varsinn ostbricka och jag någon plastig snacks-låda. David kliver med högljudda fotkliv på den redan inslagna snålstigen och valde att helt sonika inte beställa in ett jota. Han skippade även den fria drycken. Ärofullt utav honom i min mening. Principfast och riktigt. Avslutar dagens incidenter när vi nått hotellet i Phoenix.
Sådär ja. Nu är vi på hotellet i Phoenix. La Quinta in, det fullkomligen osar illegal invandrare om det namnet. Jag är äckligt trött just nu, precis som utlovat. Så kommer fatta mig kort under sista delen. Vi landade. Vi hämtade väskorna. Vi gick ut och högg en taxi. Vi åkte till hotellet. När vi kommer in i lobbyn känner jag igen en blond dam i 40års åldern. Inser snabbt att det är min mormors systers dotter, Yvonne som bor här i Arizona. Vi har jiddrat lite på facebook och snackat om att eventuellt ses någonting när vi ändå är i krokarna. När, var och hur är dock inget vi nämnt. Men nu satt hon där, tillsammans med sin man Robin. Stor chock givetvis, då jag aldrig träffat människan tidigare i mitt liv. Hon och Robin bjöd sedan ut alla oss på middag på ett ställe som gick i westernstuk. Vi käkade steaks. Extremt gott. Nja, Isabelle åt kyckling och jag tyckte hela restaurangen vände sig om när hon förklarade att hon inte tycker om kött. Det var riktigt trevligt och Yvonne & Robin var fantastiskt sköna människor. Vi ska träffas igen på hemvägen har vi bestämt.
Imorgon vid 09.00 hämtar vi ut hyrbilen. Sen ba drar vi. Into the wild. Typ. Foton blir det inga ikväll. Men det kommer. Förhoppningsvis redan imorgon. Melker snarkar på riktigt så jävla högt att jag snart skär av mig mina handleder. Det gör fysiskt ont i själen att lyssna på karln. Garanterat sista fyrbäddsrummet.
//Posörerna
Efter att ha smaskat tårta i sängen så begav vi oss till sist iväg från hotellet för att ta oss till flygplatsen ute i New Jersey. Taxi kan man ju givetvis åka. Men faktum är att det är 4 st grissnåla jävlar som är ute och reser uppenbarligen, så vi tog oss an ett smärre korståg och tog tunnelbanan ut så långt som det var möjligt mot Newark airport, för att sen ta en taxi sista biten. Det sparade vi $45 på. Jag har nog aldrig känt mig så bright som just då. Kanske inte är ett skithögt betyg till skribenten iof, men vafan. Tunnelbanan tog oss till typ downtown Jersey City, kan vara helt ute och cyklar nu, må så vara. Området är iaf ett av de mest sunkiga jag någonsin vilat mina ögon på, då vill jag ändå lägga till här att jag besökt både Nairobi, förstäder till Peking samt Vallentuna. Det var ingen vacker syn. 4 treo-vitingar studsar runt och jagar taxi i ett kvarter bestående av 100% afroamerikaner och mexare. Det är ingen överdrift att säga att cracket fullkomligen dammade, heroinet flöt och handgranaterna ven. Ok, liten överdrift kanske. Men inte mycket. Man behövde inte sitta med i FNs säkerhetsråd för att läsa av situationen och göra bedömningen att kvick evakuering var att rekomendera. Det blev taxifärd med tandlös herre som valde att koppla loss mitt bilbälte för att ha någonting att koppla in sitt eget i. Tack för det säkerhetstänket. Han sköt eller våldtog oss iaf inte, man får vara glad över det lilla i livet.
Incheckning och säkerhetskontroller gick återigen smärtfritt. Min själ fick sig dock en rejäl pungspark när det gick upp för mig att utsugarna på USAirways skulle ha $25 per person för väskorna. Slog sedan ihjäl 2-3 timmar på flygplatsen genom att gissa färgkombinationerna på godiset Skittles genom blindsmakprovning. Ja, vi var för snåla för att tjacka trådlöst internet för $7 timmen. Klev sedan på planet och nu sitter vi här uppe. Dinglar med fötterna och kikar ned på guds skapelser. Isabelle och Melker har köpt in varsinn ostbricka och jag någon plastig snacks-låda. David kliver med högljudda fotkliv på den redan inslagna snålstigen och valde att helt sonika inte beställa in ett jota. Han skippade även den fria drycken. Ärofullt utav honom i min mening. Principfast och riktigt. Avslutar dagens incidenter när vi nått hotellet i Phoenix.
Sådär ja. Nu är vi på hotellet i Phoenix. La Quinta in, det fullkomligen osar illegal invandrare om det namnet. Jag är äckligt trött just nu, precis som utlovat. Så kommer fatta mig kort under sista delen. Vi landade. Vi hämtade väskorna. Vi gick ut och högg en taxi. Vi åkte till hotellet. När vi kommer in i lobbyn känner jag igen en blond dam i 40års åldern. Inser snabbt att det är min mormors systers dotter, Yvonne som bor här i Arizona. Vi har jiddrat lite på facebook och snackat om att eventuellt ses någonting när vi ändå är i krokarna. När, var och hur är dock inget vi nämnt. Men nu satt hon där, tillsammans med sin man Robin. Stor chock givetvis, då jag aldrig träffat människan tidigare i mitt liv. Hon och Robin bjöd sedan ut alla oss på middag på ett ställe som gick i westernstuk. Vi käkade steaks. Extremt gott. Nja, Isabelle åt kyckling och jag tyckte hela restaurangen vände sig om när hon förklarade att hon inte tycker om kött. Det var riktigt trevligt och Yvonne & Robin var fantastiskt sköna människor. Vi ska träffas igen på hemvägen har vi bestämt.
Imorgon vid 09.00 hämtar vi ut hyrbilen. Sen ba drar vi. Into the wild. Typ. Foton blir det inga ikväll. Men det kommer. Förhoppningsvis redan imorgon. Melker snarkar på riktigt så jävla högt att jag snart skär av mig mina handleder. Det gör fysiskt ont i själen att lyssna på karln. Garanterat sista fyrbäddsrummet.
//Posörerna
If you`ll see Tiger Woods ex-wife, tell her I say hi.
Nyvaken efter en grym kväll på stan. Det är nog sant det där om att den här staden aldrig sover. Sensationellt häftigt. På hotellrummet råder lugn och ro just nu. Jag har precis druckit ännu en kopp av det amerikanska kaffet. Det där kaffet som förvisso har en bra grundsmak, men man behöver lupp, karta och kompass för att känna av den. Idag är alla rätt slitna, det blev rätt hårt igår. Igen. Tänkte att jag skulle summera gårdagen lite halvsnabbt då, vi har sett lite för mycket för att i detalj trycka ned en tiondel på print.
12/9 startar vi med att knata ned till närmsta mataffär. Köper kaffe och frukost innan vi promenerar iväg till ett par bänkar vid Hudsonfloden. Utsikten över Manhattan blir man nog aldrig mätt på. Efter intaget av föda löste vi biljett med en av färjorna som gick till finansdistriktet och Wallstreet. På vägen dit skymtade vi lady liberty i periferin, hon är rätt mäktig den där puman. Kliver i land och går sedan upp längs med Wallstreet. Kollar in börsen, church of Trinity och Trumpbyggnaden. Det blev kaffe på Starbucks och sen gick färden vidare upp mot Madison Square Garden och Times Square. Hyffsat mycket människor (läs uppretad myrstack efter attack med pinne) i Midtown. Smått klaustrofobisk känsla. Vi köpte då lite mat och gick och satte oss i Central Park, som var en upplevelse i sig. Det blir verkligen tyst från billjud och annat tjut när man är där. Känns som att sitta i en lummig park i typ Rimbo. Fast ändå inte. Verkligen inte. Vi började sedan att röra oss hemåt mot hotellet. När jag kliver ut ur duschen så har dem andra dukat upp ett isfat med vodka och energidryck och överlämnar min födelsedags present. Vi ska gå och titta på Los Angeles Kings vs Phoenix Coyotes i Staples Center, LA. Så jävla häftigt. Så det blir hockey 21/9 - Underbart trevlig present. Tackar dem via bloggen istället för face to face, det är jag på tok för fin för.
Det blev sedan utgång efter groggbuffèn på hotellet. Middag intog vi i det trendiga Meatpacking District. Där slog jetlaggen till oss rätt ordentligt på käften. Huvuden började hänga och Melker talade i tungmål. Men lagom till notan hade vi tvingat tillbaka tröttheten något sånär. Vi lämnar restaurangen och glider in på en bar som förde tankarna till filmerna Coyote Ugly och From dusk to dawn. Brudarna i baren var utrustade med megafoner och förde ett jävla liv till allt och alla. Tequilan flödade och temperaturen i kroppen började återkomma. Efter ett tag drog vi vidare och mellan krogen och en taxi sprang vi på Lady Gaga med sitt entourage. Det blev en liten fotosession för henne och Isabelle, men när Melker skulle fram och kramas då klev hennes livvakt in och tyckte att enough is enough. Jag och David som är lite mer vana att hänga med stjärnor höll oss mest bakom och värjde oss mot våra egna beundrare. Det blev sen taxi till någon nattklubb i samma område innan vi till sist tog oss hem till hotellet.
Idag när jag vaknade fick jag tårta på sängen. Den var riktigt amerikansk och skitgod! Vi ska snart röra oss mot flygplatsen för färd till Phoenix, Arizona. Där börjar äventyren i the outback of the west. Skallerormar och cowboys. Kommer kasta upp lite bilder senare ikväll tror jag.
Summeringar:
David försvinner igen på fyllan. Han släpper nog inte den trenden i första taget.
Melkersson kan det där med grov humor. Vi har skrattat lite för mycket sista dagarna.
Isabelle kommer förmodligen inte att duscha igen efter mötet med, vem hon kallar, LGG. Polare som dom är.
Jag har haft en överjävligt bra födelsedag. Tack!
//Samhall
12/9 startar vi med att knata ned till närmsta mataffär. Köper kaffe och frukost innan vi promenerar iväg till ett par bänkar vid Hudsonfloden. Utsikten över Manhattan blir man nog aldrig mätt på. Efter intaget av föda löste vi biljett med en av färjorna som gick till finansdistriktet och Wallstreet. På vägen dit skymtade vi lady liberty i periferin, hon är rätt mäktig den där puman. Kliver i land och går sedan upp längs med Wallstreet. Kollar in börsen, church of Trinity och Trumpbyggnaden. Det blev kaffe på Starbucks och sen gick färden vidare upp mot Madison Square Garden och Times Square. Hyffsat mycket människor (läs uppretad myrstack efter attack med pinne) i Midtown. Smått klaustrofobisk känsla. Vi köpte då lite mat och gick och satte oss i Central Park, som var en upplevelse i sig. Det blir verkligen tyst från billjud och annat tjut när man är där. Känns som att sitta i en lummig park i typ Rimbo. Fast ändå inte. Verkligen inte. Vi började sedan att röra oss hemåt mot hotellet. När jag kliver ut ur duschen så har dem andra dukat upp ett isfat med vodka och energidryck och överlämnar min födelsedags present. Vi ska gå och titta på Los Angeles Kings vs Phoenix Coyotes i Staples Center, LA. Så jävla häftigt. Så det blir hockey 21/9 - Underbart trevlig present. Tackar dem via bloggen istället för face to face, det är jag på tok för fin för.
Det blev sedan utgång efter groggbuffèn på hotellet. Middag intog vi i det trendiga Meatpacking District. Där slog jetlaggen till oss rätt ordentligt på käften. Huvuden började hänga och Melker talade i tungmål. Men lagom till notan hade vi tvingat tillbaka tröttheten något sånär. Vi lämnar restaurangen och glider in på en bar som förde tankarna till filmerna Coyote Ugly och From dusk to dawn. Brudarna i baren var utrustade med megafoner och förde ett jävla liv till allt och alla. Tequilan flödade och temperaturen i kroppen började återkomma. Efter ett tag drog vi vidare och mellan krogen och en taxi sprang vi på Lady Gaga med sitt entourage. Det blev en liten fotosession för henne och Isabelle, men när Melker skulle fram och kramas då klev hennes livvakt in och tyckte att enough is enough. Jag och David som är lite mer vana att hänga med stjärnor höll oss mest bakom och värjde oss mot våra egna beundrare. Det blev sen taxi till någon nattklubb i samma område innan vi till sist tog oss hem till hotellet.
Idag när jag vaknade fick jag tårta på sängen. Den var riktigt amerikansk och skitgod! Vi ska snart röra oss mot flygplatsen för färd till Phoenix, Arizona. Där börjar äventyren i the outback of the west. Skallerormar och cowboys. Kommer kasta upp lite bilder senare ikväll tror jag.
Summeringar:
David försvinner igen på fyllan. Han släpper nog inte den trenden i första taget.
Melkersson kan det där med grov humor. Vi har skrattat lite för mycket sista dagarna.
Isabelle kommer förmodligen inte att duscha igen efter mötet med, vem hon kallar, LGG. Polare som dom är.
Jag har haft en överjävligt bra födelsedag. Tack!
//Samhall
230 Fifth
Ligger i sängen. Bredvid mig finns ett fönster med en utsikt. En utsikt över Jersey City samt delar av Manhattan. Den utsikten kan man utan några som helst problem vänja sig vid. Det kommer jag däremot aldrig att göra med deras kaffe. Likt amerikansk öl har den inte direkt skitmycket smak.
Startar från Arlanda då. Runt kl 07.30 blev det alkoholintag och frukost. 10.25 reste sig vårt flygplan som skulle ta oss mot N.Y, över marken. Flygresan gick väldigt smärtfritt för vårt sällskap. Det konsumerades respektabla mängder sprit och tittades på film. Inga större incidenter, ett par lite för högljudda "Allahu Akhbar" från min sida och en hostattack som ledde till regsnkogsvåt flint på herren framför. Han måste känt sig som ett sånt där Kobekreatur som man masserar in med pilsner varje dag fram till slakt. Om flygresan gick smärtfritt så gick processen på Newarks flygplats ännu bättre. Det i förväg väntade kaoset uteblev totalt, och jag tror att från att vi landat tills vi med väskorna i handen stod i taxikön kan tiden inte ha stuckit iväg med mer än en timme. Lite småudda frågor från säkerthetsfolket, bla om: "Melker was the troublemaker?", varför vi valt att bo i Jersey City och hur jag kände D och M. Joggade in i en taxi och fick snart se Manhattans skyline torna upp sig en bit bort.
När vi kastat in prylarna på hotellet drog vi direkt till ett Dunkin Donuts för kaffe och munkar. Sen blev det tunnelbana till Ground Zero där man under dagen höll en minnesceremoni över 10årsdagen. Mäktig syn måste tilläggas. Det rådde allvarlig och ledsam stämning. Poliser, militärer och konspirationsteoretiker frodades inom samma område. Man såg egentligen inte ett satans skit över Ground Zero, däremot hade vi en fin fin utsikt över den nya byggnaden dom klappar upp just nu som fått namnet One World Trade Center. Det är ingen dussinbyggnad vill jag lova. Efter att sedan ha promenerat runt och stirrat rakt upp under typ en timme så blev det en kanna öl på något Irländskt hak. Sen traskade vi. Något så djävulskt. Upp till Soho och Greenwich Village. Vi stannade till på Famous Ben`s Pizza och tog varsin slice sittandes på plaststolar ute på gatan. Självklart med den där lite cräddiga ångan från gatubrunnarna stigandes bredvid oss. Mer promenad blev det innan vi hittade ett soft litet hak som någon beslutat att döpa till Wicked Willys. Det var NFL premiär igår, så att det var gott om människor ute på krogarna. På Wicked Willys blev det tequilashots och pilsnerdricka innan vi spelade ett par kannor Beerpong. Jag och Solander fick stryk, fast i ärlighetens namn kan man inte torska i Beerpong. Förloraren är den som får dricka, så det är lite win/win över det. Jag träffade någon gammal dude där inne som jag började snacka lite löst med. Han var gammal som en krokig ek och full som en badtunna kring jul. Han tog oss till stället bredvid. En klassisk sylta för New York-bor, där bl.a Bob Dylan suttit och vrålat på fyllan under 70-talet. Även David Bowie brukade sitta där och bli lite på kanelen back in the days.
Dunkelt blev till knallsvart och vi hoppade in i en taxi. Efter visst letande (läs irrande) så stövlade vi in i en portuppgång och ställde oss i en hiss som tog oss 20 våningar upp. Där uppe huserar en bar vid namn 230 Fifth. Det är en enorm takterrass precis bredvid Empire State Building med utsikt över hela New York. En duktigt mäktig känsla att sitta där uppe och dricka champagne (Ja, fan vad svåra/poppiga vi är) och blicka ut över N.Y natten. Väl hemma på hotellet somnade alla jävligt omgående. Jetlaggen började få in sitt nackgrepp.
Nu, i skrivande stund är jag nyvaken. Jag ska snart gå och köpa kaffe och munk på Dunkin Donuts. Sen ska jag gå ned till vattnet och glo över mot Manhattan. Ska stå där och stirra likt fågelmannen. Förjävla häftig stad det här. Återkommer imorgon antar jag, då ska vi vidare mot Phoenix, Arizona. Där kan det både vara skitvarmt och duktigt med inavel.
Summering och funderingar hittills:
Melker har riktigt jävla konstig musik på sin mp3. Som typ Måns Zelmerlöv och Miley Cyrus.
David har en tendens att vandra iväg från flocken när han får alkohol i kroppen.
Isabelle har haft ett leende på läpparna sen vi landade, svårt att se att det försvinner innan vi landar på Arlanda.
Jag tycker verkligen inte om att betala dricks till folk som fan inte gör något för att förtjäna dem.
På återseende fotfolket
//Hundarna från Riga.
Startar från Arlanda då. Runt kl 07.30 blev det alkoholintag och frukost. 10.25 reste sig vårt flygplan som skulle ta oss mot N.Y, över marken. Flygresan gick väldigt smärtfritt för vårt sällskap. Det konsumerades respektabla mängder sprit och tittades på film. Inga större incidenter, ett par lite för högljudda "Allahu Akhbar" från min sida och en hostattack som ledde till regsnkogsvåt flint på herren framför. Han måste känt sig som ett sånt där Kobekreatur som man masserar in med pilsner varje dag fram till slakt. Om flygresan gick smärtfritt så gick processen på Newarks flygplats ännu bättre. Det i förväg väntade kaoset uteblev totalt, och jag tror att från att vi landat tills vi med väskorna i handen stod i taxikön kan tiden inte ha stuckit iväg med mer än en timme. Lite småudda frågor från säkerthetsfolket, bla om: "Melker was the troublemaker?", varför vi valt att bo i Jersey City och hur jag kände D och M. Joggade in i en taxi och fick snart se Manhattans skyline torna upp sig en bit bort.
När vi kastat in prylarna på hotellet drog vi direkt till ett Dunkin Donuts för kaffe och munkar. Sen blev det tunnelbana till Ground Zero där man under dagen höll en minnesceremoni över 10årsdagen. Mäktig syn måste tilläggas. Det rådde allvarlig och ledsam stämning. Poliser, militärer och konspirationsteoretiker frodades inom samma område. Man såg egentligen inte ett satans skit över Ground Zero, däremot hade vi en fin fin utsikt över den nya byggnaden dom klappar upp just nu som fått namnet One World Trade Center. Det är ingen dussinbyggnad vill jag lova. Efter att sedan ha promenerat runt och stirrat rakt upp under typ en timme så blev det en kanna öl på något Irländskt hak. Sen traskade vi. Något så djävulskt. Upp till Soho och Greenwich Village. Vi stannade till på Famous Ben`s Pizza och tog varsin slice sittandes på plaststolar ute på gatan. Självklart med den där lite cräddiga ångan från gatubrunnarna stigandes bredvid oss. Mer promenad blev det innan vi hittade ett soft litet hak som någon beslutat att döpa till Wicked Willys. Det var NFL premiär igår, så att det var gott om människor ute på krogarna. På Wicked Willys blev det tequilashots och pilsnerdricka innan vi spelade ett par kannor Beerpong. Jag och Solander fick stryk, fast i ärlighetens namn kan man inte torska i Beerpong. Förloraren är den som får dricka, så det är lite win/win över det. Jag träffade någon gammal dude där inne som jag började snacka lite löst med. Han var gammal som en krokig ek och full som en badtunna kring jul. Han tog oss till stället bredvid. En klassisk sylta för New York-bor, där bl.a Bob Dylan suttit och vrålat på fyllan under 70-talet. Även David Bowie brukade sitta där och bli lite på kanelen back in the days.
Dunkelt blev till knallsvart och vi hoppade in i en taxi. Efter visst letande (läs irrande) så stövlade vi in i en portuppgång och ställde oss i en hiss som tog oss 20 våningar upp. Där uppe huserar en bar vid namn 230 Fifth. Det är en enorm takterrass precis bredvid Empire State Building med utsikt över hela New York. En duktigt mäktig känsla att sitta där uppe och dricka champagne (Ja, fan vad svåra/poppiga vi är) och blicka ut över N.Y natten. Väl hemma på hotellet somnade alla jävligt omgående. Jetlaggen började få in sitt nackgrepp.
Nu, i skrivande stund är jag nyvaken. Jag ska snart gå och köpa kaffe och munk på Dunkin Donuts. Sen ska jag gå ned till vattnet och glo över mot Manhattan. Ska stå där och stirra likt fågelmannen. Förjävla häftig stad det här. Återkommer imorgon antar jag, då ska vi vidare mot Phoenix, Arizona. Där kan det både vara skitvarmt och duktigt med inavel.
Summering och funderingar hittills:
Melker har riktigt jävla konstig musik på sin mp3. Som typ Måns Zelmerlöv och Miley Cyrus.
David har en tendens att vandra iväg från flocken när han får alkohol i kroppen.
Isabelle har haft ett leende på läpparna sen vi landade, svårt att se att det försvinner innan vi landar på Arlanda.
Jag tycker verkligen inte om att betala dricks till folk som fan inte gör något för att förtjäna dem.
På återseende fotfolket
//Hundarna från Riga.
Vapenlagar, kapitalism och världsherrevälde.
Då kickar vi igång det här liket igen. Reseanteckningarna har legat nere sen besöket i Peking. Jag kände att det var dags att återuppliva sidan nu när USA knackar på dörren. Ny kontinent - Nya brottsregister. Härliga tider.
Under tre veckors tid kommer yours truly, Isabelle, Melker och David att flanera runt i staterna. Imorgon kring 13.00 lokal tid, sätter förhoppningsvis planet ned sina däck på marken i New York. Givetvis tyckte vi att den absolut mest optimala dagen att flyga till N.Y under var såklart 11 september. På 10-årsdagen. Av någon anledning var det typ gratis att flyga den dagen. Så snålhet och dödslängtan kan visst vandra hand i hand. Väl där slår vi sedan ihjäl ett par dagar innan vi flyger ned till Phoenix, Arizona. Därifrån startar sedan bilåkandet. Med billig bensin som vår bästa vän kommer vi sedan avverka en bra bit av den sydvästra delen av landet. Rutten är inte hundra procent skitspikad, men Grand Canyon, Las Vegas, Los Angeles, San Diego och Yuma står på menyn. Låtsaslandet USA skall ställas på prov, förmodligen även mitt och mina medresenärers psyken.
Tanken är att noteringarna sker på daglig basis. Händelser, skvaller och rena uthängningar kan förekomma och det fina i kråksången är att det är jag som står för utlämnandet av information.
På återseende.
Under tre veckors tid kommer yours truly, Isabelle, Melker och David att flanera runt i staterna. Imorgon kring 13.00 lokal tid, sätter förhoppningsvis planet ned sina däck på marken i New York. Givetvis tyckte vi att den absolut mest optimala dagen att flyga till N.Y under var såklart 11 september. På 10-årsdagen. Av någon anledning var det typ gratis att flyga den dagen. Så snålhet och dödslängtan kan visst vandra hand i hand. Väl där slår vi sedan ihjäl ett par dagar innan vi flyger ned till Phoenix, Arizona. Därifrån startar sedan bilåkandet. Med billig bensin som vår bästa vän kommer vi sedan avverka en bra bit av den sydvästra delen av landet. Rutten är inte hundra procent skitspikad, men Grand Canyon, Las Vegas, Los Angeles, San Diego och Yuma står på menyn. Låtsaslandet USA skall ställas på prov, förmodligen även mitt och mina medresenärers psyken.
Tanken är att noteringarna sker på daglig basis. Händelser, skvaller och rena uthängningar kan förekomma och det fina i kråksången är att det är jag som står för utlämnandet av information.
På återseende.
