San Diego
22/9-24/9
Bilresan mellan Los Angeles - San Diego gick fortare än kalkylerat. Vi lyckades pricka in hyffsat optimala körförhållanden, vilket var tur. Har läst om folk som tagit sig den relativt korta sträckan på runt fem timmar. Vi klarade oss på lite drygt två. Innan vi drog på morgonen bokade vi något billigt, vad jag trodde i skjulklassen typ, litet motell lokaliserat i Pacific Beach. Visade sig vara en jackpot, snikenhet har återigen visat sitt vackraste leende. Vågar påstå att det absolut är ett av dem bättre boendena under resans gång. Förra området vi bodde i fick man skrika till varandra för att överösta sirener och skottlossningar (aningen saltat). Pacific Beach, San Diego har hittills visat sig vara nästintill motsatsen. Det sitter ingen lodis med hiv-hand utanför vår lägenhetsdörr och det springer inga blåklädda gangstaboys och tittar konstigt mot mig. Området vi bor i verkar mest bestå av pårökta, vita surfare/studenter. Det råder en soft semesterstämning och folk verkar mest ha en öl i handen konstant. Sådant uppskattar jag.
Eftermiddagen 22/9 när vi anlänt han vi knappt ställa in väskorna innan det blev dags för starkspriten att kliva upp på scenen. Som vanligt hade herrarna Melkersson/Norrby det sämsta av spritsinnen så det var på gungande fötter och tal släpandes som proffsboxare när dem hoppade in i taxin ned mot strandpromenaderna. Det blev middag på ett bra ställe, vars namn jag inte bryr mig om och likväl glömt bort. Restaurangen transformerades under senare timmar till nattklubb och vi gjorde entre ungefär mitt i den processen. Så det blev happy-hour sprit och öl till den måltiden. Gudomliga priser som $3 för boxarbrännvin/redbull. Skitbra när ovanämnda herrar var så kristeligt nyktra innan. På given signal var middagsstämningen som borta och dansgolven var framdukade. Då fullkomligen regnade det in asiater. Asiater i vår ålder intog hela haket. Jag har aldrig sett så många utav dem. Servitriserna och barfolket gapade i häpnad. De hade visst ingen aning om vad som försigick heller. Asiater talar inte med varandra. Dem skriker. Utan överdrift. Och fulla som äggkartonger gör inte direkt att dem vrider ned volymknappen. Dem jävlarna stegrar. Till slut var det som att stå mitt i en jävla vindtunnel av salivsprutande kineser, det var olidligt. Snubben i baren skrek rakt ut: "Why won`t you people ever stop screaming?!" Vi gick därifrån, hamnade på något irländskt hak där jag och Solander stack hem efter ett par öl. David och Melker stannade kvar och var inte hemma förrens långt senare, och det råder fortfarande oklarheter om vad i helvetet dom lyckats med under dem timmarna.
Morgonen 23/9 vaknar jag till synes utan baksmälla. Det gör inte David och Melker. Vi enades om en lugn dag nere på stranden och när taxin passerade området där slagfältet från gårdagen tornade upp tyckte jag mig skymta hur dem båda där bak blundade så hårt att tinningarna pulserade. Det var rätt mulet och passade sig inte för att sola. Så vi hyrde varsinn uppsättning av våtdräkter och bodyboards och gav oss ut och lekte i vågorna. Strömt som en toalettvirvel och med vågor av riktigt fin kaliber (svenska mått mätt förmodligen) Vi var kanske inte direkt vassast i närområdet på det där, men kul var det iaf. Ett par timmar senare var vi skitkalla och gav oss hemåt. Alla var jävligt sega, så kvällen slutade med beställd mat till motellet och filmtittande.
Den 24/9 vaknar David upp sjuk. Efter en natts kutande mellan säng och mugg bestämde han sig för att bli kvar på sitt rum under dagens aktiviteter. Jag personligen menar att djävulen knackar honom på axeln så pass att han inte vågar sätta sin nuna utanför dörren. Jag, Isabelle och Melker valde efter visst dividerande att dra iväg till San Diego Zoo. Vi övervägda Sea World, men tyckte att det var ett alltför jobbigt projekt för dagen. Irrade omkring och tittade på djur i bur halva dagen. Ett stort zoo, men inte mer märkvärdigt än något annat jag besökt direkt heller. Eftersom att inträdet var hyggligt billigt tyckte vi att vi ändå kunde sticka iväg och lägga oss i någon park vid havet istället. Och det gjorde vi, med bravur fram tills nu.
Ikväll blir det Gaslamp district. Återstår att se vad det har att erbjuda. David har anmält sig tillbaka i matchen nu iaf. Karln har förmodligen smygsupit sig polare med djävulen igen under dagen. Gränsen över till Tijuana och Mexico är förövrigt bra nära. Får se om jag lyckas fösa över dem livrädda hundarna jag sällskapar med.
På återseende.
Bilresan mellan Los Angeles - San Diego gick fortare än kalkylerat. Vi lyckades pricka in hyffsat optimala körförhållanden, vilket var tur. Har läst om folk som tagit sig den relativt korta sträckan på runt fem timmar. Vi klarade oss på lite drygt två. Innan vi drog på morgonen bokade vi något billigt, vad jag trodde i skjulklassen typ, litet motell lokaliserat i Pacific Beach. Visade sig vara en jackpot, snikenhet har återigen visat sitt vackraste leende. Vågar påstå att det absolut är ett av dem bättre boendena under resans gång. Förra området vi bodde i fick man skrika till varandra för att överösta sirener och skottlossningar (aningen saltat). Pacific Beach, San Diego har hittills visat sig vara nästintill motsatsen. Det sitter ingen lodis med hiv-hand utanför vår lägenhetsdörr och det springer inga blåklädda gangstaboys och tittar konstigt mot mig. Området vi bor i verkar mest bestå av pårökta, vita surfare/studenter. Det råder en soft semesterstämning och folk verkar mest ha en öl i handen konstant. Sådant uppskattar jag.
Eftermiddagen 22/9 när vi anlänt han vi knappt ställa in väskorna innan det blev dags för starkspriten att kliva upp på scenen. Som vanligt hade herrarna Melkersson/Norrby det sämsta av spritsinnen så det var på gungande fötter och tal släpandes som proffsboxare när dem hoppade in i taxin ned mot strandpromenaderna. Det blev middag på ett bra ställe, vars namn jag inte bryr mig om och likväl glömt bort. Restaurangen transformerades under senare timmar till nattklubb och vi gjorde entre ungefär mitt i den processen. Så det blev happy-hour sprit och öl till den måltiden. Gudomliga priser som $3 för boxarbrännvin/redbull. Skitbra när ovanämnda herrar var så kristeligt nyktra innan. På given signal var middagsstämningen som borta och dansgolven var framdukade. Då fullkomligen regnade det in asiater. Asiater i vår ålder intog hela haket. Jag har aldrig sett så många utav dem. Servitriserna och barfolket gapade i häpnad. De hade visst ingen aning om vad som försigick heller. Asiater talar inte med varandra. Dem skriker. Utan överdrift. Och fulla som äggkartonger gör inte direkt att dem vrider ned volymknappen. Dem jävlarna stegrar. Till slut var det som att stå mitt i en jävla vindtunnel av salivsprutande kineser, det var olidligt. Snubben i baren skrek rakt ut: "Why won`t you people ever stop screaming?!" Vi gick därifrån, hamnade på något irländskt hak där jag och Solander stack hem efter ett par öl. David och Melker stannade kvar och var inte hemma förrens långt senare, och det råder fortfarande oklarheter om vad i helvetet dom lyckats med under dem timmarna.
Morgonen 23/9 vaknar jag till synes utan baksmälla. Det gör inte David och Melker. Vi enades om en lugn dag nere på stranden och när taxin passerade området där slagfältet från gårdagen tornade upp tyckte jag mig skymta hur dem båda där bak blundade så hårt att tinningarna pulserade. Det var rätt mulet och passade sig inte för att sola. Så vi hyrde varsinn uppsättning av våtdräkter och bodyboards och gav oss ut och lekte i vågorna. Strömt som en toalettvirvel och med vågor av riktigt fin kaliber (svenska mått mätt förmodligen) Vi var kanske inte direkt vassast i närområdet på det där, men kul var det iaf. Ett par timmar senare var vi skitkalla och gav oss hemåt. Alla var jävligt sega, så kvällen slutade med beställd mat till motellet och filmtittande.
Den 24/9 vaknar David upp sjuk. Efter en natts kutande mellan säng och mugg bestämde han sig för att bli kvar på sitt rum under dagens aktiviteter. Jag personligen menar att djävulen knackar honom på axeln så pass att han inte vågar sätta sin nuna utanför dörren. Jag, Isabelle och Melker valde efter visst dividerande att dra iväg till San Diego Zoo. Vi övervägda Sea World, men tyckte att det var ett alltför jobbigt projekt för dagen. Irrade omkring och tittade på djur i bur halva dagen. Ett stort zoo, men inte mer märkvärdigt än något annat jag besökt direkt heller. Eftersom att inträdet var hyggligt billigt tyckte vi att vi ändå kunde sticka iväg och lägga oss i någon park vid havet istället. Och det gjorde vi, med bravur fram tills nu.
Ikväll blir det Gaslamp district. Återstår att se vad det har att erbjuda. David har anmält sig tillbaka i matchen nu iaf. Karln har förmodligen smygsupit sig polare med djävulen igen under dagen. Gränsen över till Tijuana och Mexico är förövrigt bra nära. Får se om jag lyckas fösa över dem livrädda hundarna jag sällskapar med.
På återseende.
Kommentarer
Trackback
