Mostar - Dubrovnik
Fredag 19/7
Ett par dagar har passerat sedan jag skrev något senast. Mycket intressant har passerat. När vi under torsdagsmorgonen lämnade våran lilla lägenhet för att ta bussen mot Bosnien och staden Mostar så var våra flin påtagliga. Solen sken och försäljarna skrek. Två minuter innan våran buss går inser Isabelle, som är våran passhållare, att hon inte längre har dem i sin ägo. Isabelle blir glansig i pannan och det är inte enbart pga av värmen. Utan pass kommer vi inte in i Bosnien och det skulle även innebära en liten resa till Zagreb för att besöka svenska ambasaden där. Jag får vakta våra väskor medans Isabelle springer tillbaka till lägenheten för att leta. Där sitter jag, lämnad och övergiven och ser på när våran buss drar ifrån stationen. Efter 10 minuer så ringer Isabelle till mig, och med ett skrik förkunnar hon att det jävlar i mig är dags för att börja plocka isär väskorna. Passen fanns inte på rummet. Där och då börjar undertecknad bli lite smått irriterad. Med ett Hulkenvrål går jag loss på Isabelles väska. Mycket riktigt, våra pass hade glidit in i en reva, vid ett av innerfacken. Vi köpte nya bussbiljetter. Den bussen var en timme sen. Resan mellan Split och Mostar skulle ta 4 timmar. Den tog fem och en halv istället. Längs med kroatiska kusten tog vi oss först en bit innan vi vek av innåt i landet. En passkontroll senare och vi befann oss i Bosnien.
Dramatisk natur med höga berg och små byar präglar sista timmarna av resan. Helt plötsligt står vi där, på ruinens brant och tittar långt ned på en stad i dalen. Mostar visar upp sig. På vägen ned i dalen ligger kyrkogårdar utspridda i sluttningarna. Vi åker förbi hus som fortfarande står sönderbombade och övergivna. Skotthåll i fasaderna blandas med kyrkor och minareter. Mostar är delat mellan kristendomen och islam. När bussen stannar vid stationen så kliver vi av. Det är varmt som helvetet och vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Från ingenstans dyker en trevlig liten tant upp med utskrivna bilder på hennes hostel. För 30:- per person blir vi lovade ett rum att stanna för natten i. Tanten gick med oss dom knappa fem minuterna, in i hennes lägenhetshus som får något man ser på tv från krigsländer att likna slott. Det är i särklass det absolut jävligaste komplexet jag sett. Uppe i lägenheten får vi vårat rum och instruktioner om allt. Tanten är väldigt snäll och omstänksam. Hon serverade kaffe som jag inte vågar smaka på, så när hon vänder bort ryggen sular jag
skiten i slasken. Av med grejerna och ut för att titta på Mostar. Den gamla stadsdelen vandras igenom rätt kvickt. Vi når den världsberömda bron som sträcker sig ca 18 meter ovanför vattnet som passerar under. Bron sprängdes under kriget men byggdes upp igen för inte alltför många år sedan, som en påminnelse för det som varit.
Vi stannade på en restaurang för middag. Bosnisk mixtallrik för två. Bra skit. Typ sju olika rätter. Korvar, kyckling och nötkött . Grillade grönsaker och ajvarsåser till förbannelse. Riktigt bra middag. Med en proppmätt uppsyn tog vi en kortare promenad för att pusta ut på ett nattöppet cafè i folkvimlet. Där satt vi någon timme och lyssnade på böneutrop från minareterna och klockor som slog från kyrkorna. Rätt mäktigt. Väl hemma i lägenheten så var tanten vaken och glad. Pekade ut mot balkongen där fyra britter som också huserade hos damen satt. Vi gick ut till dom och blev kvar på lite öl och skitsnack ca en timme innan vi valde att gå och lägga oss. Mostar - En riktig pärla.
Bussresan mellan Mostar och vår sista destination skedde nu under fredagen. Tre timmar senare nådde vi Dubrovnik. När väskorna lastades ur bussen var det en grupp kineser som inte var jättesnabba fram för att plocka sitt bagage. Allt hade ställts direkt framför lastutrymmet och chauffören, en charmig kroat värd namnet, trycker helt sonika på knappen som smäller igen luckorna. Till min stora glädje hör jag ett illtjut från en av kinestjejerna (Ja, hon hade solhatt på sig) när en av luckorna smäller hennes lilla skitväska på mitten och knycklar ihop aluminiumchassit. Jag gjorde vågen innombords. Under nästkommande tio minuter tvingar jag Isabelle att stå kvar med mig vid bussen för att bevittna hur en skock arga kineser försöker få busschauffören att betala eller åtminstonde erkänna sitt fel. Bogdan the busdriver tycker mest att gruppen är ett gäng kortvuxna fjantar och försöker bara att vifta bort dom som flugor. När fyra st kineser sedan står och försöker fotografera/filma bussen (No shit, kineser med kameror) och skadorna luckan åsamkat kan jag inte längre hålla mig. Tårarna rinner ned för mina kinder och det är med svettiga steg vi går därifrån.
Sista boendet för resan är på ett hotell modell skitlitet. Det ägs av en herre som mötte upp oss vid dörren och han erbjuder allt. Han tvättar just nu våra kläder gratis. Han erbjöd oss även att hämta upp Melker som ansluter imorgon, med sin bil på flygplatsen till halva kostnaden av vad en taxi skulle ta. Med utsikt över havet sitter vi nu på en terrass och dricker något hemstampat skit gubben bjöd på. Mån om sina gäster verkar han iaf. Vad vi gör ikväll är fortfarande oklart. Men kommande dagar är klara - Det kommer bli stränder och öar i den närbelägna skärgården. Det kommer att bli öl och hetska skämt med Melkersson. Det kommer helt enkelt bli jävligt roligt.
Ett par dagar har passerat sedan jag skrev något senast. Mycket intressant har passerat. När vi under torsdagsmorgonen lämnade våran lilla lägenhet för att ta bussen mot Bosnien och staden Mostar så var våra flin påtagliga. Solen sken och försäljarna skrek. Två minuter innan våran buss går inser Isabelle, som är våran passhållare, att hon inte längre har dem i sin ägo. Isabelle blir glansig i pannan och det är inte enbart pga av värmen. Utan pass kommer vi inte in i Bosnien och det skulle även innebära en liten resa till Zagreb för att besöka svenska ambasaden där. Jag får vakta våra väskor medans Isabelle springer tillbaka till lägenheten för att leta. Där sitter jag, lämnad och övergiven och ser på när våran buss drar ifrån stationen. Efter 10 minuer så ringer Isabelle till mig, och med ett skrik förkunnar hon att det jävlar i mig är dags för att börja plocka isär väskorna. Passen fanns inte på rummet. Där och då börjar undertecknad bli lite smått irriterad. Med ett Hulkenvrål går jag loss på Isabelles väska. Mycket riktigt, våra pass hade glidit in i en reva, vid ett av innerfacken. Vi köpte nya bussbiljetter. Den bussen var en timme sen. Resan mellan Split och Mostar skulle ta 4 timmar. Den tog fem och en halv istället. Längs med kroatiska kusten tog vi oss först en bit innan vi vek av innåt i landet. En passkontroll senare och vi befann oss i Bosnien.
Dramatisk natur med höga berg och små byar präglar sista timmarna av resan. Helt plötsligt står vi där, på ruinens brant och tittar långt ned på en stad i dalen. Mostar visar upp sig. På vägen ned i dalen ligger kyrkogårdar utspridda i sluttningarna. Vi åker förbi hus som fortfarande står sönderbombade och övergivna. Skotthåll i fasaderna blandas med kyrkor och minareter. Mostar är delat mellan kristendomen och islam. När bussen stannar vid stationen så kliver vi av. Det är varmt som helvetet och vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Från ingenstans dyker en trevlig liten tant upp med utskrivna bilder på hennes hostel. För 30:- per person blir vi lovade ett rum att stanna för natten i. Tanten gick med oss dom knappa fem minuterna, in i hennes lägenhetshus som får något man ser på tv från krigsländer att likna slott. Det är i särklass det absolut jävligaste komplexet jag sett. Uppe i lägenheten får vi vårat rum och instruktioner om allt. Tanten är väldigt snäll och omstänksam. Hon serverade kaffe som jag inte vågar smaka på, så när hon vänder bort ryggen sular jag
skiten i slasken. Av med grejerna och ut för att titta på Mostar. Den gamla stadsdelen vandras igenom rätt kvickt. Vi når den världsberömda bron som sträcker sig ca 18 meter ovanför vattnet som passerar under. Bron sprängdes under kriget men byggdes upp igen för inte alltför många år sedan, som en påminnelse för det som varit.
Vi stannade på en restaurang för middag. Bosnisk mixtallrik för två. Bra skit. Typ sju olika rätter. Korvar, kyckling och nötkött . Grillade grönsaker och ajvarsåser till förbannelse. Riktigt bra middag. Med en proppmätt uppsyn tog vi en kortare promenad för att pusta ut på ett nattöppet cafè i folkvimlet. Där satt vi någon timme och lyssnade på böneutrop från minareterna och klockor som slog från kyrkorna. Rätt mäktigt. Väl hemma i lägenheten så var tanten vaken och glad. Pekade ut mot balkongen där fyra britter som också huserade hos damen satt. Vi gick ut till dom och blev kvar på lite öl och skitsnack ca en timme innan vi valde att gå och lägga oss. Mostar - En riktig pärla.
Bussresan mellan Mostar och vår sista destination skedde nu under fredagen. Tre timmar senare nådde vi Dubrovnik. När väskorna lastades ur bussen var det en grupp kineser som inte var jättesnabba fram för att plocka sitt bagage. Allt hade ställts direkt framför lastutrymmet och chauffören, en charmig kroat värd namnet, trycker helt sonika på knappen som smäller igen luckorna. Till min stora glädje hör jag ett illtjut från en av kinestjejerna (Ja, hon hade solhatt på sig) när en av luckorna smäller hennes lilla skitväska på mitten och knycklar ihop aluminiumchassit. Jag gjorde vågen innombords. Under nästkommande tio minuter tvingar jag Isabelle att stå kvar med mig vid bussen för att bevittna hur en skock arga kineser försöker få busschauffören att betala eller åtminstonde erkänna sitt fel. Bogdan the busdriver tycker mest att gruppen är ett gäng kortvuxna fjantar och försöker bara att vifta bort dom som flugor. När fyra st kineser sedan står och försöker fotografera/filma bussen (No shit, kineser med kameror) och skadorna luckan åsamkat kan jag inte längre hålla mig. Tårarna rinner ned för mina kinder och det är med svettiga steg vi går därifrån.
Sista boendet för resan är på ett hotell modell skitlitet. Det ägs av en herre som mötte upp oss vid dörren och han erbjuder allt. Han tvättar just nu våra kläder gratis. Han erbjöd oss även att hämta upp Melker som ansluter imorgon, med sin bil på flygplatsen till halva kostnaden av vad en taxi skulle ta. Med utsikt över havet sitter vi nu på en terrass och dricker något hemstampat skit gubben bjöd på. Mån om sina gäster verkar han iaf. Vad vi gör ikväll är fortfarande oklart. Men kommande dagar är klara - Det kommer bli stränder och öar i den närbelägna skärgården. Det kommer att bli öl och hetska skämt med Melkersson. Det kommer helt enkelt bli jävligt roligt.
Split
Onsdag 17/7
Under måndagsnatten åkte vi tåg från Zagreb till Split. Vi hade bokat upp oss i en sovkupè. I kupèn huserade även 4 andra mäniskor. På ca 4 kvm golvyta delade 2 svenskar, 3 irländskor och en brasiliansk snubbe nattsömnen fördelat på 2st trevåningssängar. Jag och Isabelle hamnade givetvis högst upp i varsinn säng. Med solariumbelysningen placerade 20 cm över pannan. I ett kokhett gammalt koltåg. Jag låg och läste fram tills halv två på morgonen innan jag gjorde ett tappert försök till att sova. Till slut stängde hjärnan ute värmen och snarkandet från hytten.
Klockan sju på morgonen går dörrjäveln till våran kupè upp. Konduktören, en konstig gubbe med mustasch, ville lämna tillbaka våra biljetter han tagit kvällen innan. Detta gör fanskapet genom att kasta upp dörren och vråla: "Goooodmorning! Wake up! We are in Split in thirty minutes! Bye!" Tack för uppvaknandet. På stationen i Split gick vi upp till lägenheten vi hyrt enbart för att inse att vi är ett par timmar tidiga. Så vi dumpade väskorna och gick till stranden. När vi sedan fick nycklarna till lägenheten var det dags för havet igen. Denna gång till annan strand dock. En bit bort med buss från staden. Under lunchen kommer det in någon snubbe med familjen bakom sig på uteserveringen.Han pratar underligt pipigt och flummigt. Isabelle tittar på mig och frågar om mannen är efterbliven? Nej, det var han inte. Han var bara norrmann. Vilket jävla språk dom talar. Fyfan för Norge. Utöver det så var klipporna vi badade ifrån riktigt trevliga. På hemvägen gick inga bussar. Underlig situation. Från ingenstans kommer då ett sånt där tåg på hjul, som små barn brukar få åka i på typ nöjesparker? Den fick bli vår skjuts in till staden igen. Det skakade något så djävulskt, men tillbaka kom vi. På kvällen sedan gick vi ut för en bättre middag och drinkar på en takterrass i hamnen. Där dök även min kamrat Justus upp med sin nyfuna flickvän. Kvällen tog en helvändning och vi fyra gjorde staden. Det vart fylla och dekadens. Mina absoluta favoritämnen som tidigare nämnts.
När ögonen slogs upp imorse mådde jag inte dåligt. Vi var nog fortfarande på arslet. Jag började gnälla lite om hur jobbigt det skulle bli att gå till stranden. Isbelle påminde mig då om att våra vänner skulle upp med 07:30 bussen mot en annan stad 35 mil bort. Kvällen innan gick dom vid 4 på morgonen. Jag mådde plötsligt mycket, mycket bättre. Idag har vi bara slappat på stranden. Sovit, läst och lyssnat på podcasts. Semesterkänsla. Split är också fint, som alla andra städer vi besökt under resan. Dock så är det en ordentlig skillnad på tidigare destionationer. Här är det turism. Folk som kränger prylar i stånd, restauranger med menyer på 6 språk och bananbåtsturer. Både skönt och jobbigt. Kul med mycket folk och lite ös runtomkring, trist med att alla jävlar ska försöka göra pengar på en.
Ikväll ska vi ta det riktigt lugnt med middag på byn. Imorgon ska vi försöka ta en buss till Mostar i Bosnien. Vi hoppas på att kunna få platser. Vi missbedömde det här med att boka idag, så vi får se. Återkommer därifrån. Om det finns internet i Bosnien.
Under måndagsnatten åkte vi tåg från Zagreb till Split. Vi hade bokat upp oss i en sovkupè. I kupèn huserade även 4 andra mäniskor. På ca 4 kvm golvyta delade 2 svenskar, 3 irländskor och en brasiliansk snubbe nattsömnen fördelat på 2st trevåningssängar. Jag och Isabelle hamnade givetvis högst upp i varsinn säng. Med solariumbelysningen placerade 20 cm över pannan. I ett kokhett gammalt koltåg. Jag låg och läste fram tills halv två på morgonen innan jag gjorde ett tappert försök till att sova. Till slut stängde hjärnan ute värmen och snarkandet från hytten.
Klockan sju på morgonen går dörrjäveln till våran kupè upp. Konduktören, en konstig gubbe med mustasch, ville lämna tillbaka våra biljetter han tagit kvällen innan. Detta gör fanskapet genom att kasta upp dörren och vråla: "Goooodmorning! Wake up! We are in Split in thirty minutes! Bye!" Tack för uppvaknandet. På stationen i Split gick vi upp till lägenheten vi hyrt enbart för att inse att vi är ett par timmar tidiga. Så vi dumpade väskorna och gick till stranden. När vi sedan fick nycklarna till lägenheten var det dags för havet igen. Denna gång till annan strand dock. En bit bort med buss från staden. Under lunchen kommer det in någon snubbe med familjen bakom sig på uteserveringen.Han pratar underligt pipigt och flummigt. Isabelle tittar på mig och frågar om mannen är efterbliven? Nej, det var han inte. Han var bara norrmann. Vilket jävla språk dom talar. Fyfan för Norge. Utöver det så var klipporna vi badade ifrån riktigt trevliga. På hemvägen gick inga bussar. Underlig situation. Från ingenstans kommer då ett sånt där tåg på hjul, som små barn brukar få åka i på typ nöjesparker? Den fick bli vår skjuts in till staden igen. Det skakade något så djävulskt, men tillbaka kom vi. På kvällen sedan gick vi ut för en bättre middag och drinkar på en takterrass i hamnen. Där dök även min kamrat Justus upp med sin nyfuna flickvän. Kvällen tog en helvändning och vi fyra gjorde staden. Det vart fylla och dekadens. Mina absoluta favoritämnen som tidigare nämnts.
När ögonen slogs upp imorse mådde jag inte dåligt. Vi var nog fortfarande på arslet. Jag började gnälla lite om hur jobbigt det skulle bli att gå till stranden. Isbelle påminde mig då om att våra vänner skulle upp med 07:30 bussen mot en annan stad 35 mil bort. Kvällen innan gick dom vid 4 på morgonen. Jag mådde plötsligt mycket, mycket bättre. Idag har vi bara slappat på stranden. Sovit, läst och lyssnat på podcasts. Semesterkänsla. Split är också fint, som alla andra städer vi besökt under resan. Dock så är det en ordentlig skillnad på tidigare destionationer. Här är det turism. Folk som kränger prylar i stånd, restauranger med menyer på 6 språk och bananbåtsturer. Både skönt och jobbigt. Kul med mycket folk och lite ös runtomkring, trist med att alla jävlar ska försöka göra pengar på en.
Ikväll ska vi ta det riktigt lugnt med middag på byn. Imorgon ska vi försöka ta en buss till Mostar i Bosnien. Vi hoppas på att kunna få platser. Vi missbedömde det här med att boka idag, så vi får se. Återkommer därifrån. Om det finns internet i Bosnien.
Zagreb-Split
Måndag 15/7
Så vart det måndag. Ljuvlig måndag. I vanliga fall brukar måndagar innebära psykiskt kaos. Helgens spritfester försöker passera ut genom systemet samtidigt som vardagens bestyr som bl.a jobb skall skötas. Det är därför då underbart trevligt att kunna titta upp mot himlen, snegla mot klockan och sedan skicka långfingret mot omgivningen med ett patenterat hånflin - Det kallas semester, och det är något vi svenskar har alldeles för lite utav. På tok för lite faktiskt. Få saker slår att kunna vara fri och göra vad som behagar. Man får leka Woodstock-hippie för en kvart om man känner för det. Man kan även knyta näven och fortsätta hata omgivningen. Jag gillar dom som knyter näven.
Söndagskvällen blev som så många andra kvällar, en kväll i promenadernas tecken. Vi gick runt och tog in staden som skulle bli vårt hem för 24 timmar till. Zagreb är väldigt fint, människorna är väldigt trevliga och klimatet perfekt. Igår (precis som idag) var det en perfekt kvällstemperatur. Vi parkerade oss för middag i någon gränd och tillsammans med 50-talet andra käkade vi en grym middag. Och det blev en minst sagt lång middagssittning. Jävligt mätta vältrade vi tillbaka mot vårt hostel. Det var söndagskväll kl 23.30 och det mesta hade stängt. När vi når vårt boende sätter vi oss ute på den gemensamma balkongen för att dricka ett par öl och röka cigaretter. Det är jag riktigt bra på. Jag kan mycket väl ha svart bälte i det till och med. Vi delade som sagt rum med 4 personer till och dem stötte vi på ute på balkongen. Väl inne på rummet så fortsatte diskussionerna om vart man varit, vart man skulle osv osv. Det var jag och Isabelle, 1 tyskt par, en holländare samt en kanadensare. Det var glad stämning och skratt. Fram tills tyskjävlarna fick reda på att vi startat våran resa i Berlin och frågade vart vi bodde under vistelsen. Lite försiktigt sa Isabelle att vi bott på hotell och inte hostel där. Det gick en susning i rummet. Rödstrumporna vi delade rum med tyckte förmodligen att vi var dyngkapitalister som kostade på oss sådant lyx. Inte ens försöket med att vi fått rummet till riktigt bra kampanjpris verkade ge effekt. Det sista som sades innan vi somnade kom från den tyska kvinnan: "Jag ville så gärna gå på Ultra Music Festival i Split förra veckan, men vi hade inte råd" Nähä. Det var ju tråkigt för dig. Om du kanske slutade upp med ditt nuvarande jobb som yrkesdemonstrerande vegan så kanske du skulle ha tid att skaffa ett riktigt jobb? Ibland vill man säga mer än man vågar.
Klockan ringde och vi checkade ut. Fick ställa våra väskor i receptionen eftersom att vi inte åker förrän sent ikväll. Vi tog en buss ut till vad vi trodde var kyrkogården som allas våran AIK-hjälte Ivan Turina ligger begraven på. Det visade sig att vi åkt till fel kyrkogård. En taxiresa senare så befann vi oss på rätt. Nu skulle vi bara försöka lokalisera Ivans grav. Lättare sagt än gjort. Efter att ha nappat tag i en harmynt och vänlig vaktmästare stod vi där helt plötsligt framför graven. Efter att ha lämnat över våran medtagna blombukett, begrundat Ivans storhet och livets skörhet så tog vi oss därifrån. Det var rätt fint att få se Ivans sista vila, i hans hemland. Resterande delen av dagen har vi mest planlöst irrat omkring. Tittat och skrattat. Pratat med folk om Sverige, Kroatien och det, vad jag upplever det som, stora hatet mot Bosnien från många kroater. Schysst middag och nu tillbaka för att hämta våra väskor på hostelet.
Snart, närmare bestämt 23:20 så drar vi från Zagreb till Split med ett nattåg. Vi har bokat sovvagn och det kan nog innebära lite vad fan som helst. Hoppas på det bästa och att resan till Split på åtta och en halv timme blir något sånär smärtfri. Jag gillar ju att åka nattåg i sovvagn. Känner mig lugn och harmonisk av gungandet. Efter alla nattågsresor till och från Arvidsjaur så lärde jag mig att tycka att det var ett väldigt skönt sätt att resa på. Jo, just fan. Varenda Zagrebinvånare verkar inte heller vara så förtjusta i just Split och Dubrovnik heller. Människorna i Zagreb menar att det är tre gånger så dyrt och tre gånger så mycket skitstövlar där. Återstår att se. Nästa inlägg blir från Split, där vi har hyrt en lägenhet för två dagar.
Ljubljana-Zagreb
Söndag 14/7
Ljubljana by night var en fräsare. För dom som hade orken. Orken saknade däremot jag och Isabelle. Fast inte från början. Då var vi alerta som blodhundar under jaktsäsong. Med dansanta steg lämnade vi våran högborg och tog oss mot stora torget för festligheter och show. Längs med floden slog vi oss framåt tillsammans med hundratals andra. Väl på torget, som sträcker sig från floden och uppåt, högg vi tag i första bästa bord på en uteservering. Vi hann inte mer än att beställa in första rundan innan ett slirande ackord tog stryptag på hela omgivning. Sloveniens absolut sämsta coverband klev upp på en scen och riffade loss, knappt 10 meter ifrån oss. Det var kläder från -76 och frisyrer från -81. Det var ofrivilliga höga toner, det var flärd och det var show. Det var helt enkelt så jävla pissdåligt. Något enbart just ni två verkade tycka. Alla andra runtomkring på torget verkade inbilla sig att Queen besökte byn. Nog för att artisten försökte sig på Queen, men någon brittisk megastjärna var det jävlar i mig inte. Det var snarare Sven Ingvars på riktigt dåligt amfetamin. Han skrek som en katt, publiken svarade med ett tjoho och sen klappade hela Ljubljana (Förutom vi) takten för fulla muggar. Jag stod ut i exakt två öl och en whisky innan hjärnan började dra i hårsäckarna för att isolera sig från verksamheten.
Efter misshandeln gick vi runt i området. Ljubljana är en väldigt fin stad, så vi hade lite att titta på i kvällsmörkret. Många restauranger och barer, fina gamla hus och statyer. Mycket folk var även ute och rörde på sig. Men helt plötsligt gick luften ur oss. Vi blev trötta och sega, så med varsinn uppgiven blick där både förstod exakt vad den andra menade, så kunde vi pusta ut och gå tillbaka mot hotellet. Film på rummet passade mycket bättre än uteliv igår. Det var något jag kände tacksamhet för när klockan ringde imorse. Efter frukostbuffèn tog vi en taxi till stationen ett par timmar innan vårat tåg skulle ta oss till Zagreb. Placerade oss i en park invid spåren för sol och bokläsning. Där under något träd mådde jag riktigt bra. Lite lunch på det, sagolikt god Burek och Plejckavica, och sen in på tåget. I samma kupè som oss satt en amerikan som besökt mer eller mindre hela jorden. En riktigt trevlig filur som vi slog ihjäl dom knappa tre timmarna med.
Det blev ett hostel här i Zagreb. Det renaste hittills tror jag. Direkt när vi kom hit var det bara att slänga upp datorn för att via knackig stream kolla in Syrianska-AIK. Ikväll delas rummet med 4 personer till. Börjar sakta vänja mig vid just det. Jobbigaste biten är att behöva dela badrum med löst folk. Och sen alla dessa jävlar som ska stövla omkring på ägorna som om det var deras eget hem. I bara kallingar och skitig t-shirt med en yoghurth i handen, som om det var det mest naturliga i världen. När jag dricker öl och tittar på fotboll vill jag inte ha någon random jävla naken-Janne som susar runt och sörplar kaffe & diskuterar världspolitik. Ikväll ska vi ut och titta på Zagreb. Åtminstonde äta någonstans. Prio ett just nu. Jag är skithungrig.
Ljubljana
Lördag 13/7
Godmiddag mitt herrskap. Dagens inlägg blir kort och sammanfattande då jag vill hinna med att sova lite eftermiddagslur innan vi beger oss ut i Ljubljanas ljusskygga områden. Jag kan behöva ta en tupplur lite då & då, för att inte bli grinig, putt och förbannad. Imorgon så kommer vi att åka vidare, två nätter i Ljubljana för räcka tills vidare. En glad nyhet slog även ned idag. Vår vän Micke "The Möffler" Melkersson kommer att inställa sig hos oss under dom sista tre nätterna, nere i Dubrovnik-trakterna.
Idag, lördag - Vad har vi gjort idag? Vi tog ett tåg ut till en stad som heter Bled. I den lilla pittoreska bergsbyn finns en mycket fin sjö med en liten ö i mitten. Det var målet med dagsutflykten. Åkte som sagt tåg, tog en timme innan vi kom fram. Där skulle vi åka buss 10 minuter för att ta oss ned mot sjön och dess prakt. Men busschauffören ville tydligen sabba upp min dag omgående. Jag löste entre för mig och Isabelle för turen, fick växel och kvitto och inser när jag sitter på mitt säte att jag fått tillbaka ca 90:- för lite. Ingen big deal kanske, men rätt ska vara rätt även i gamla skitländer. Väntade in nästa busshållsplats innan jag gick fram till chauffören (säkerhet framför allt, gud ja) och påpekade hans misstag på pengafronten. Han viftade något, pratade begriplig engelska och sen så rullade bussen vidare. Jag tolkade det som att han inte hade någon växel, så jag satte mig och väntade. När vi kom fram till våran destination såg jag hur en satans massa människor klev på bussen och bokstavligen öste in nya cash hos det lilla äcklet. Gott så, tänkte jag. Fram innan vi gick av och uppvisade både kvitto och min växel. Han svarade att han inte hade något som helst minne av att jag gett honom en 20€ sedel, att jag lika gärna kunde försöka lura honom. När jag ifrågasatte varför i helvete jag skulle försöka göra det så tappade han som av en ren händelse bort sitt engelska vokabulär. Där och då ville jag inget hellre än att lyfta upp herren i chaufförshatt och använda framrutan som kastnät. Jag gillar inte folk som försöker blåsa mig. Jag insåg även att ett par timmar i slovenskt häkte skulle inte heller göra att jag fick tillbaka den lilla summan pengar. Jag fick helt enkelt skita i saken. Vilket svider både i stolthet & plånbok.
Väl nere vid sjön, som ligger ombäddad av höga berg så hyrde vi en roddbåt för att ta oss ut till ön med kyrkan i mitten. Vattnet var av ypperlig blå nyans och jag rodde så att svetten lackade. Isabelle intog damrollen och hejade på. Ute på ön spatserade vi omkring ett litet tag innan färden tillbaka in till fastlandet påbörjades. Denna gång med Isabelle som roddare (Hon ville testa, då jag tydligen var en kass roddare) och jag intog damrollen. Jag hejade inte på lika friskt, jag rökte mest och tittade på scenerierna. Mycket fin dag vid sjön.
Väl hemma på hotellet tog vi en tidig middag med hotellets "prisvinnande" drink till dessert. Vad som händer ikväll är ännu inte riktigt klart mer än att jag bokat att få vara först in i duschen. Det florerar dock ett rykte om ett torg som ligger i gamla stadsdelen. Ryktet säger att det är där allt händer. Ryktet säger även att sådana rykten brukar vara lögn och hästskit. Men vi får se. Jag skriver mer när vi nått Zagreb, vilket sker imorgon eftermiddag.
Bratislava-Ljubljana
Fredag 12/7
Det är med ledsamma nyheter jag måste meddela att jag lämnat Bratislava. Jag kunde inte hantera staden och staden kunde inte hantera mig. Den extraordinära stämningen som uppstod på stationen när vi skulle åka - Flaggor & fanfarer, tårfyllda ögon och läppar som skrek mot tågfönstret: "Snälla, kom tillbaka så fort ni kan" möttes av ett: "Snälla Bratislava, städa aldrig upp er själva - Fortsätt vara skitiga svin" Sen lämnade tåget stationen och kvar fanns bara en stor fråga: Varför blev mötet så kort?
Jo. Det kan jag berätta. Bratislava är otroligt charmigt, folket vänliga och hjälpsamma och hela staden ångar av gammalt kommunistförtryck och krig. Men Bratislava är inte mer än fylla och dekadens. Förvisso två utav mina favoritämnen, men mer än ett par dagar (i vårat fall två dagar och en natt) räcker. Bratislava är nog den mest härjade staden jag besökt sedan Nairobi. Hus som förmodligen varit ganska pampiga en gång i tiden är numera lämnade åt sitt eget öde. Ett öde ingen verkar vilja skall vara vackert. Det är klotter och trasiga gator i princip i hela innerstaden. Ytterförorterna behövar man nog inte ens nämna. En huvudstad i Europa ska inte ha en centralstation som ser ut som om pansarvagnarna drog därifrån dagen innan. Sprucken asfalt, all gatsten är bortplockad, servicepersonalen har en doja och inga tänder. Jag vart på riktigt förvånad över att det inte hoppade runt höns i biljettluckorna.
Efter att ha spenderat ett par timmar i vårt hostels trädgård och druckit öl så begav vi oss ut för att upptäcka staden vi varit så nyfikna på. Vi promenerade genom slummen som bestod av klotter och öde gator. Molnen hade rullat in över staden och en bit där borta så tornade Bratislava slott upp sig, på en hög kulle som ett vakande monument över skithålet till stad. Men efter en kvart så sprack det upp. Synen som låg framför våra fötter var samma trasiga stad fast nu med ölhallar, barer, bärserior, restauranger, fler barer och ett & annat cafè. Vi intog middag på en folktom indisk restaurang - Som var superb. Strålande tider. Gick vidare nedåt gatan för att ramla in på en Shisha-bar. För er som inte är lika kultiverade som undertecknad är det helt enkelt en sylta där man får röka vattenpipa och bete sig som en jävla pirat. Nu råkade det vara så att ägaren på haket var den som även intog piratrollen. Karln var snorfull och när han inte sprang och gav mig cigaretter (mina hade tagit slut) med ett leende så svor och skällde han på dom stackars servitriserna. En karl i min smak. Vi blev kvar ett par timmar innan vi med fyllproppen som ledsagare hamnade på någon annan inrättning. Där samlade vi ihop det sista av det mod som skulle behövas för att gå på kvällens höjdpunkt. Sub Club närmare bestämt. Sub Club är just en alternativ raveklubb som flyttat in i ett skyddsrum byggt för kärnvapenkrig. Självklart i berget under Bratislava slott. Klockan blev strax efter ett innan vi tog en taxi dit. Det såg väldigt mörkt ut när vi kom fram, förutom 3 st taxibilar utanför. Frågade vår taxichaufför om det verkligen var öppet, detta låg trots allt en bit utanför staden. Jovars, det är öppet ge mig pengarna och försvinn, kontrade taxinchauffören. I samma veva som vi hoppar ut åker alla fyra taxibilarna därifrån som på ett kommando. Kvar står två stycken svenska idioter och stirrar på korrugerad plåt som täcker för ingången. Efter 20 sekunder kommer en av bilarna backandes tillbaka: "Ska ni ha skjuts?" undrar han. Nä, vi skulle uppskatta om det kunde börja regna och vi fick gå tillbaka hem, jävla åsna. Han körde oss tillbaka till hostelet, och vi satt tysta.
Väl på vårat hostel satte vi oss ett tag i den gemensamma baren. Vid halv tre tog vi oss tillsammans med ett par av våra rumskamrater upp mot just rummet för att sova. Det var jag och Isabelle, den där bruden från Glasgow och två fulla finnar. Väl inne på rummet inser den ena av dom fulla finnarna att någon valt att slagga i hans binge. Den fulla finnen gör vad fulla finnar gör bäst, han startar uppror. I hans säng ligger tydligen en sktig slovak och kvartar - Finnen ruskar liv i slovaken och undrar hur i helvete han tänker som går och läggar sig i en bäddad säng? Slovaken har som tur var inget vidare ordförråd på engelska (Som alla andra i Slovakien/Tjeckien) så finnen får snällt gå och bädda en ny säng till sig själv. Innan han är färdig med det snarkar slovaken redan gott i finnens säng. Jag log och somnade. Även fast det var varmt, jag fått överslafen och någon annan idiot snarkade i rummet.
Väl på tågstationen inser vi att vi av någon anledning skulle åka ifrån stadens tågstation nr 2 på andra sidan Donau. Detta inser vi tjugo minuter innan vårat tåg ska avgå från perrongen. In snabbt som fan i en taxi som framfördes av en rivig böna i 50:års åldern. Fort gick det och i tid hann vi fram. Vi fick byta tåg i Wien, vilket gick smärtfritt. Från Wien åkte vi upp i bergen och slingrade oss omkring hela vägen till Graz, med otroligt schyssta alplandskap. Ännu ett tågbyte senare så var vi plötsligt i Slovenien. Så mycket kan jag säga hittills att Slovenien kontra Slovakien är som natt och dag. I min naiva, lite insnöade värld trodde jag att det vara samma skrot och korn. Nej. Naturen vi åkt igenom i Slovenien ser ut som Österrike ungefär. Byarna är välskötta och bilparkerna dyra. EU-pengarna kanske inte gick till lokala smugglarna i Slovenien? Höga berg, slott och vinrankor som slingrar sig fram. Rutten mellan Wien och Ljubljana (speciellt sista tredjedelen) är fantastisk. Rekomenderas varmt.
Det är med ledsamma nyheter jag måste meddela att jag lämnat Bratislava. Jag kunde inte hantera staden och staden kunde inte hantera mig. Den extraordinära stämningen som uppstod på stationen när vi skulle åka - Flaggor & fanfarer, tårfyllda ögon och läppar som skrek mot tågfönstret: "Snälla, kom tillbaka så fort ni kan" möttes av ett: "Snälla Bratislava, städa aldrig upp er själva - Fortsätt vara skitiga svin" Sen lämnade tåget stationen och kvar fanns bara en stor fråga: Varför blev mötet så kort?
Jo. Det kan jag berätta. Bratislava är otroligt charmigt, folket vänliga och hjälpsamma och hela staden ångar av gammalt kommunistförtryck och krig. Men Bratislava är inte mer än fylla och dekadens. Förvisso två utav mina favoritämnen, men mer än ett par dagar (i vårat fall två dagar och en natt) räcker. Bratislava är nog den mest härjade staden jag besökt sedan Nairobi. Hus som förmodligen varit ganska pampiga en gång i tiden är numera lämnade åt sitt eget öde. Ett öde ingen verkar vilja skall vara vackert. Det är klotter och trasiga gator i princip i hela innerstaden. Ytterförorterna behövar man nog inte ens nämna. En huvudstad i Europa ska inte ha en centralstation som ser ut som om pansarvagnarna drog därifrån dagen innan. Sprucken asfalt, all gatsten är bortplockad, servicepersonalen har en doja och inga tänder. Jag vart på riktigt förvånad över att det inte hoppade runt höns i biljettluckorna.
Efter att ha spenderat ett par timmar i vårt hostels trädgård och druckit öl så begav vi oss ut för att upptäcka staden vi varit så nyfikna på. Vi promenerade genom slummen som bestod av klotter och öde gator. Molnen hade rullat in över staden och en bit där borta så tornade Bratislava slott upp sig, på en hög kulle som ett vakande monument över skithålet till stad. Men efter en kvart så sprack det upp. Synen som låg framför våra fötter var samma trasiga stad fast nu med ölhallar, barer, bärserior, restauranger, fler barer och ett & annat cafè. Vi intog middag på en folktom indisk restaurang - Som var superb. Strålande tider. Gick vidare nedåt gatan för att ramla in på en Shisha-bar. För er som inte är lika kultiverade som undertecknad är det helt enkelt en sylta där man får röka vattenpipa och bete sig som en jävla pirat. Nu råkade det vara så att ägaren på haket var den som även intog piratrollen. Karln var snorfull och när han inte sprang och gav mig cigaretter (mina hade tagit slut) med ett leende så svor och skällde han på dom stackars servitriserna. En karl i min smak. Vi blev kvar ett par timmar innan vi med fyllproppen som ledsagare hamnade på någon annan inrättning. Där samlade vi ihop det sista av det mod som skulle behövas för att gå på kvällens höjdpunkt. Sub Club närmare bestämt. Sub Club är just en alternativ raveklubb som flyttat in i ett skyddsrum byggt för kärnvapenkrig. Självklart i berget under Bratislava slott. Klockan blev strax efter ett innan vi tog en taxi dit. Det såg väldigt mörkt ut när vi kom fram, förutom 3 st taxibilar utanför. Frågade vår taxichaufför om det verkligen var öppet, detta låg trots allt en bit utanför staden. Jovars, det är öppet ge mig pengarna och försvinn, kontrade taxinchauffören. I samma veva som vi hoppar ut åker alla fyra taxibilarna därifrån som på ett kommando. Kvar står två stycken svenska idioter och stirrar på korrugerad plåt som täcker för ingången. Efter 20 sekunder kommer en av bilarna backandes tillbaka: "Ska ni ha skjuts?" undrar han. Nä, vi skulle uppskatta om det kunde börja regna och vi fick gå tillbaka hem, jävla åsna. Han körde oss tillbaka till hostelet, och vi satt tysta.
Väl på vårat hostel satte vi oss ett tag i den gemensamma baren. Vid halv tre tog vi oss tillsammans med ett par av våra rumskamrater upp mot just rummet för att sova. Det var jag och Isabelle, den där bruden från Glasgow och två fulla finnar. Väl inne på rummet inser den ena av dom fulla finnarna att någon valt att slagga i hans binge. Den fulla finnen gör vad fulla finnar gör bäst, han startar uppror. I hans säng ligger tydligen en sktig slovak och kvartar - Finnen ruskar liv i slovaken och undrar hur i helvete han tänker som går och läggar sig i en bäddad säng? Slovaken har som tur var inget vidare ordförråd på engelska (Som alla andra i Slovakien/Tjeckien) så finnen får snällt gå och bädda en ny säng till sig själv. Innan han är färdig med det snarkar slovaken redan gott i finnens säng. Jag log och somnade. Även fast det var varmt, jag fått överslafen och någon annan idiot snarkade i rummet.
Väl på tågstationen inser vi att vi av någon anledning skulle åka ifrån stadens tågstation nr 2 på andra sidan Donau. Detta inser vi tjugo minuter innan vårat tåg ska avgå från perrongen. In snabbt som fan i en taxi som framfördes av en rivig böna i 50:års åldern. Fort gick det och i tid hann vi fram. Vi fick byta tåg i Wien, vilket gick smärtfritt. Från Wien åkte vi upp i bergen och slingrade oss omkring hela vägen till Graz, med otroligt schyssta alplandskap. Ännu ett tågbyte senare så var vi plötsligt i Slovenien. Så mycket kan jag säga hittills att Slovenien kontra Slovakien är som natt och dag. I min naiva, lite insnöade värld trodde jag att det vara samma skrot och korn. Nej. Naturen vi åkt igenom i Slovenien ser ut som Österrike ungefär. Byarna är välskötta och bilparkerna dyra. EU-pengarna kanske inte gick till lokala smugglarna i Slovenien? Höga berg, slott och vinrankor som slingrar sig fram. Rutten mellan Wien och Ljubljana (speciellt sista tredjedelen) är fantastisk. Rekomenderas varmt.
Vi tappade greppet litegrann och valde att skita i att bo på lopphostel under nästkommande två dygnen som vi ska vara i Ljubljana. Fick ett bra hotellpris och tyckte att det kunde vara skönt att slippa stå i kö till duschen eller behöva lyssna till konstiga ljud under natten. Så nu bor vi på nionde våningen i ett kolsvart Ljubljana. Staden har vi hittills inte sett så mycket av. Tog oss direkt från stationen till hotellet i nattmörkret. Men det verkar lovande. Alla pratar väldigt bra engelska av dem vi träffat, så jag vart glatt överaskad när jag kunde lägga ned charadblocket i väskan när jag stod i lobbyn. Prisa gud.
Lägg märke till att jag avencerat och nu lagt in ett par bilder (Tack Isabelle)
Lägg märke till att jag avencerat och nu lagt in ett par bilder (Tack Isabelle)
En del av centralstationen i Bratislava
Mitt på en av huvudgatorna i centrala Bratislava
Öststatsarkitektur i ovan nämnd stad
På onykter promenad genom Brattan
Bratislava
Torsdag 11/7
Onsdagskvällen i Brno slutade med middag på en trevlig restaurangs uteservering innan vi gick vidare mot en studentpub som verkade lite ösig. Vi slog oss ned och tog del av festen. När jag en stund senare urinerar på herrtoaletten möts jag av en ung förmåga som ville snacka tjeckiska med mig, och det var ju inte direkt mitt huvudämne i skolan. Det visar sig iaf att han kan tala ett par ord engelska och han undrar hur jag som svensk hamnat i Brno. Förklarar reseupplägget för honom och han blir mycket glad över att vi valt då bland annat just Tjeckien, samtidigt som han undrar varför vi inte besöker Prag istället för Brno. Där någonstans slog hans alkoholkonsumtion till ordentligt, för efter det förstod jag inte ett ord till av vad han försökte säga. Runt 01-tiden gav vi oss hemåt till vårt hostel, där den vidrige lilla fransosen låg och sov med öppen mun. Irländarna var inte hemma. Återgår lite kvickt till restaurangen. Med risk för att
låta lite tjatig över prisbilden i länderna vi besökt och kommer att besöka, så kan jag nöjt redovisa notan från middagssittningen: Fördrink: 1 stor öl + 1 mojito. Middagsdryck: 1 flaska vitt Chardonay. Mat: 1st pasta Milano och 1st lasagne. Efter maten tog vi varsinn espresso. Notan slutade på 210:- Ibland är det kul att vara i gamla skitnationer.
Torsdagsmorgonen begav vi oss till tågstationen i Brno för att ta oss vidare mot Bratislava, Slovakien. En av resans stora förhoppningar. Både jag och Isabelle har varit särskilt intresserade av just Bratislava. Varför i hela helvetet då? Det har vi inget bra svar på, mer än att man sett på diverse filmer om hur otroligt okontrollerat det mesta kan vara där. Läst om en hel del sjuka nattklubbar och om folk som blir bortrövade och sålda på marknader mot vitkål typ. Helt enkelt en jävligt udda stad, som enbart blivit huvudstad i Slovakien tack vare uppdelningen av Tjeckoslovakien. I övrigt har den inga som helst egenskaper för att vara en huvudstad, men det fanns inget annat att välja på. Det är min version.
Onsdagskvällen i Brno slutade med middag på en trevlig restaurangs uteservering innan vi gick vidare mot en studentpub som verkade lite ösig. Vi slog oss ned och tog del av festen. När jag en stund senare urinerar på herrtoaletten möts jag av en ung förmåga som ville snacka tjeckiska med mig, och det var ju inte direkt mitt huvudämne i skolan. Det visar sig iaf att han kan tala ett par ord engelska och han undrar hur jag som svensk hamnat i Brno. Förklarar reseupplägget för honom och han blir mycket glad över att vi valt då bland annat just Tjeckien, samtidigt som han undrar varför vi inte besöker Prag istället för Brno. Där någonstans slog hans alkoholkonsumtion till ordentligt, för efter det förstod jag inte ett ord till av vad han försökte säga. Runt 01-tiden gav vi oss hemåt till vårt hostel, där den vidrige lilla fransosen låg och sov med öppen mun. Irländarna var inte hemma. Återgår lite kvickt till restaurangen. Med risk för att
låta lite tjatig över prisbilden i länderna vi besökt och kommer att besöka, så kan jag nöjt redovisa notan från middagssittningen: Fördrink: 1 stor öl + 1 mojito. Middagsdryck: 1 flaska vitt Chardonay. Mat: 1st pasta Milano och 1st lasagne. Efter maten tog vi varsinn espresso. Notan slutade på 210:- Ibland är det kul att vara i gamla skitnationer.
Torsdagsmorgonen begav vi oss till tågstationen i Brno för att ta oss vidare mot Bratislava, Slovakien. En av resans stora förhoppningar. Både jag och Isabelle har varit särskilt intresserade av just Bratislava. Varför i hela helvetet då? Det har vi inget bra svar på, mer än att man sett på diverse filmer om hur otroligt okontrollerat det mesta kan vara där. Läst om en hel del sjuka nattklubbar och om folk som blir bortrövade och sålda på marknader mot vitkål typ. Helt enkelt en jävligt udda stad, som enbart blivit huvudstad i Slovakien tack vare uppdelningen av Tjeckoslovakien. I övrigt har den inga som helst egenskaper för att vara en huvudstad, men det fanns inget annat att välja på. Det är min version.
Tågresan gick i samma kupè med en herre vars förkärlek till att låta genom näsan var hobby nr.1 och någon annan tomte som släpade in en väska stor som hytten. Jag kan nästan svära på att väskan tog så mycket plats att jag förmodligen satt mer på väskan än på mitt eget säte. Men efter bara lite drygt en timme så började Bratislavas utkanter att torna upp sig utanför fönstret. Det är sådär härligt äckligt, trasiga hus. Dassgrått och miserabelt. Jag njöt - För fulla muggar. Väl inne på stationen slängde vi upp våra ryggsäckar och begav oss mot ett hostel vi kikat på innan.
Hostelet hade först inga lediga rum, så vi blev tipsade om ett annat. Men eftersom att värmen var påtaglig, ryggsäcken trött och Isabelle sugen på öl och lokal vodka så satte vi oss en stund i hostelets baksideträdgård. Ett gäng bord och en strandbar på konstrgräs beläget vid en innergård. Med tingeltangel, kattungar och färgglada lampor. Efter en halvtimme kom en från personalstyrkan och berättade att dom fått en avbokning och således platser för oss. Tack och bock. Vi klev upp på rummet och till min stora förfasning inser jag först och främst att vi ska bo i ett rum som heter Italien. Näst efter fransmän så hatar jag italienare mest på jorden. Äckelpäckliga italinerare. Sen kom nästa käftsmäll. Vi skulle inte dela rum med 4 andra som på förra boendet, nu var det helt plötsligt åtta bäddar intryckta i rummet som stank en aning av urin. Nej, kanske inte urin - Det var välstädat. Men just då kändes det lite som piss och helvete för hela slanten. Det var tomt på folk i rummet, men min vana trogen av att snoka omkring så tittade jag lite försiktigt på folks prylar som var utslängda över sängarna. Har lyckats förstå att i nedersta bädden på mittensängen bor det en donna från Glasgow. Det låg ett par riktigt korta jeansshorts och en tröja från Glasgow Universitet där iaf. Och om det skulle vara en snubbe med dom shortsen så kommer åtminstonde jag att byta rum eller sova bland katterna på bakgården. Helt politiskt korrekt.
Nu sitter vi på baksidan här och dricker stora, elaka öl och träffade just ett gäng norrmän som jag lite härligt svenskt nonchalerar satan ur (norrmän är fan inte långt bakom fransmän) framför min dator. Ikväll ska vi ut och se vad Bratislava har för motstånd. Så med en öl i handen, ciggen i truten och solbrillorna på tar jag farväl för idag och återkommer inom kort. Sköt om er.
Brno
Onsdag 10/7
Igår fyllde som bekant Isabelle år. Vi avslutade tisdagskvällen på ett stekhus här i Brno och käkade förmodligen bland det bästa i köttväg någonsin. Det trodde jag inte innan, att köttsensation skulle stå på tapeten. Efter middagen gick ljuset upp för oss, att Brno är lika jävla dött som Norrköping på tisdagskvällar. Det var stendött. Blev en tidig sorti till vårat hostel, och det var med tunga steg jag styrde kosan dit. Vi hade ju som sagt inte sprungit på arslena som skulle kvarta i samma rum som oss. När vi kommit hem var det fortfarande tomt på rummet, men spår av väskor på 3 av sängarna fanns. Skit då.
Under natten hörde jag att det kom folk till rummet. Det var helvetiskt varmt så alla fönster stod öppna, så det var mest ljudet från gatan jag störde mig på. Kan egentligen inte ens säga att jag hörde så mycket som en snarkning bakom dom andra draperierna. Imorse när vi vaknade vågade jag inte titta fram från min binge, då jag hörde att det rörde sig folk i rummet. Jag var svettig och varm och det sista jag hade lust med var att skaka hand och hälsa lite artigt på, vad jag kunde höra på rösterna, två jävla irländare och en fransos. Irländarna kunde jag väll köpa, utgick ifrån att dom var rödhåriga, fräkniga och älskade potatis och Guiness - Men fransosen, aldrig i livet. Fransmän kan vara det vidrigaste som finns. Känner även att jag kan sitta på en cykel jag inte når ned till marken från nu, då jag enbart besökt Frankrike en gång. Men där var dom vidriga iaf.
Vi rymde ifrån rummet när ingen var kvar och drog ut på stan. Jag i trendriktiga gymnastikskor, made for walking så att säga - Isabelle i något som inte ens en etiopier skulle försöka gå till skolan i ens. Så när dagens första etapp gick över kullerstenspartier och jag dansande tog mig fram tyckte jag nästan lite synd om henne. Vi hoppade på en spårvagn som tog en bit utanför stan till Brno-reservoaren. En rätt stor sjö som utmynnar i bredare kanal. Längs med hela sjön och kanalkanterna låg det barer och små stränder. Vi valde att ta en ny båtresa som skulle ta oss längst bort i kanalen för att sen chansa på bussresa tillbaka till staden. Båtturen var fin med enbart tjeckiska passagerare utöver mig och Isabelle. Varmt som satan är det också när jag inser att båten inte har någon bar. Får syn på en dryckesautomat och pumpar desperat in pengar. Inget händer, så jag vänder mig om och frågar någon värdinneaktig liten flicksnärt över hur jag skall gå tillväga. På en engelska så risig som det går svarar denna tjej att maskinen är trasig. Men mina jävla pesetas då, undrar jag? Dom kan du nog glömma, vart hennes svar. Tack då. Upp och satte mig hos Isabelle igen på soldäck och vi solade vidare. Jag förbannad och törstig. Blev lite gladare när båten gled förbi en nudiststrand i sakta mak. Det jublades från både båten och stranden och fotoblixtrarna smattrade från däck. Dom nakna snuskjävlarna jublade och vinkade glatt tillbaka.
Båtresan tog ca 1,5 timme och allt folk hoppade av efter ca 1 timme. Vi förstod sedan varför när vi kom till slutstationen. Vi fick ta en liten stig upp bredvid den vackra skogskanten som ledde in under en landsväg, sedan upp på landsvägen. Fan gör vi nu då? Efter attha rådfrågat en dam om vägen till Brno, som inte heller kunde ett ord engelska, så chansade vi. Efter fem minuter får vi syn på en busshållsplats vid en camping. Nu är vi så törstiga att jag det inte går längre. In på den där campingen och fram till någon typ av husvagn med staket och uteplats som ser ut att servera dricka. Jodå. En halvliter lokalproducerad öl och en ananasjuice 20:- Tack då.
Efter ett par byten till spårvagnar och liknande har vi nu kommit hem till hostelet. Dagen har varit riktigt trevlig. Ikväll blir det nog en lugnare kväll med middag någonstans innan vi tar en tidig godnatt. Imorgon åker vi vidare till Bratislava, Slovakien. Där lär det inte bli lika lugnt. I Bratislava kan man tydligen ha riktigt riktigt roligt och folket ska tydligen fortfarande bära spår av paranoia & splitter från handgranater. En stad i min smak med andra ord. Tjeckien (det lilla vi sett) har varit fint. Men folket i Tjeckien är speciella. Engelskan är riktigt riktigt dåligt, även hos folk som är under 30 år. Vilket vi anser är rätt ovanligt där vi varit i Europa. Brno är ändå Tjeckiens näst största stad och har 90.000 studenter.
Mot Bratislava!
Wroclaw-Brno
Tisdag 9/7
Idag fyller Isabelle år. Det firar vi med att åka tåg mellan Wroclaw och Brno, Tjeckien. Och inte vilket tåg som helst heller. Vi sitter just nu på vad som måste vara Östeuropas skitigaste färdmedel. Ena dörren mellan två vagnar går inte att öppna, så konduktören har vid flertalet tillfällen gett sig på tappra hoppsparksförsök för att få upp bitarna. Det har inte givit någon som helst frukt. Dessutom har vi märkt att det engelska språket inte är skitpopulärt såhär vid gränsen Polen/Tjeckien. Med lite charader kan man ta sig långt. Vi höll även på att bli strandsatta i någon liten by när vi skulle byta tåg. Vårat var 10 minuter sent och det vi skulle byta till hade enligt tabellen dragit iväg för 3 minuter sedan. Glädjen över att tåget väntade in oss var stor. Att spendera dagen i typ Krigskihärjids, Polen tillsammans med ett gäng fyllpåsar & limsniffare hade varken jag eller Isabelle lust med.
Resan gick som sagt idag till Brno. Landskapen är otroligt fina och varierande. Ena stunden är det öppna, gröna fält med berg & kullar i bakgrunden. Kyrkor och mindre slott, vattendrag och små byar. Men så helt plötsligt så blåser vi förbi ödetomter,övergivna fallfärdiga kåkar och områden som mer liknar ett inbördeskrig. Variation, sa Bull - Läckert, svarade Bill. Vi nådde Brno och promenerade, med våra ryggsäckar som väger alldeles för mycket sett till att vi inte ska borta mer än 20 dagar, upp till det hostel vi nu checkat in på.
Vi bor i ett rum med plats för sex personer. Jag har hittills inte träffat på dom övriga fyra idioterna som med största sannolikhet lär vara vidriga. Jag brukar inte ge skitmycket för människor i allmänhet, vilket är konstigt med tanke på hur älskvärd jag är. Jag är en ypperlig människomagnet, dessvärre alltid dom största utav idioter, sneseglare samt kreti & pleti som alltid ska hamna bredvid mig på tunnelbanan eller biografen. Därav min skepsis till mina nya rumskamrater dom kommande två dagarna. Har jag tur kanske ett par av dom snarkar ihjäl sig i sömnen. Då lär jag sitta där, med ett otroligt stort flin vid frukostbordet.
Det lilla vi hittills sett utav Brno är bra. Väldigt bra faktiskt. Torg, pubar & restauranger överallt. Men det är varmt som i en kremeringsugn och engelskan är inte direkt något man behärskar verkar det som. Ikväll ska vi fira Isabelle och se vad Brno har att erbjuda nattetid. Så spänn musklerna nu, tjeckjävlar.
Wroclaw, Polen.
Söndagen 7/7
Vi lämnade vårat hotell i Berlin tidigt på morgonen för att med taxi ta oss till centralstationen. Taxichauffören körde som vad min gode morfar brukade kalla min manövreringsförmåga när jag skulle köra hans båt vid 4års ålder: "Som en älg som går och pissar" - Vingligt med andra ord. Vi kom fram med bra marginal och hann köpa frukost innan vi klev på tåget mot Wroclaw. Detta tåg kunde vi inte platsboka säten på, vilket kunde betyda att vi med lite oflyt kunde blivit tvungna att hoppa runt och byta platser stup i ett. Lyckligtvis var tåget inte ens halvfullt denna soliga morgon. Det verkade inte som att människorna i Berlin såg något större värde i att turista i byn Wroclaw.
Efter 5 timmar av Chicago-spelande (I am the champion) & utsiktskikande över ett förhållandevis fint Polen så dammade vi in på Wroclaws centralstation. Utan att riktigt veta vad vi skulle hitta på så tog vi en taxi in till centrum och bokade upp oss för två nätter på ett hotell som såg trevligt ut. Tanken var att vi skulle tagit ett hostel istället för just hotell här, men vi blev helt enkelt bekväma. Så vi dumpade väskorna och begav oss ut. Sladdade in på något medeltidstorg med finfina kåkar & uteserveringar strategiskt utplacerade i dom bästa av sollägen. Enliters krus med pilsners beställdes in och den polska husmanskosten ställdes ned på bordet. Det var korvar & surkål, inlagda gurkor & polska dumplings (Piierogi) till förbannelse. Och gott något så djävulskt var det. Fler öl beställdes in och serverades gietvis utav kraftiga kvinnor i folkdräkt med urrigning ned till knäna. Himmelskt.
Avslutande delen av kvällen spenderades på diverse barer innan luften till slut gick ur oss och vi begav oss hem till hotellet. Hade nog somnat innan jag kom fram till sängen tror jag.
Måndagen 8/8
När jag slog upp mina underbara blå denna morgon kände jag ett otroligt sug av att springa i shoppingcentrum. Gärna länge, bland mycket folk i lite för obekvämt varmt temperatur. Den lusten hade jag givetvis inte, men det hade min kära Isabelle. Jag satte mig som en grinig gubbjävel på ett cafè och läste i min nya bok som avhandlar The Clash. Efter ett tag kommer en glad Isabelle. Hon fick shoppa av sig lite och med ett belåtet leende sitter hon nu på hotellrummet och visar upp det senaste som skall slängas in i garderoben. Nu ska vi bege oss för lunch någonstans, så blir till att knyta på sig skorna ordentligt. Enligt informationen som nått våra öron ska det ligga ett helt gäng med skitfina gothiska kyrkor och andra skitgamla inrättningar nere vid vattnet. Kan bli skoj.
Nyss hemkommen till hotellet efter en dag i Wroclaw. Vi har spanat på kyrkor och haft fikapaus i en kyrkogård. På vägen dit stannade vi till i någon form av saluhall som sålde allt från tvättmedel till persikor. En gigantisk loppmarknad med skit & grönsaker typ. 1 liter jordgubbar, typ 3 liter körsbär, någon variant av minipersikor plus två flaskor vatten för 25:- är rätt ok. Efter att ha fikat bland dom döda tog vi en båttur bort till stadens zoo. Jag avskyr egentligen djurparker - Detta var inget undantag. Pluspoäng för apor som pissade ned sig sittandes på bergskanter. Det var riktigt festligt. Blev även utskälld av en uppkäftig svan (?) då han tyckte att jag gick för nära dennes ungar. Lämna inte din inhägnad så slipper vi det problemet, ansåg jag - Men fågeljäveln var oresonlig.
Det blev spårvagn hem till hotellet. Nu dusch och ombyte för middag.
Imorgon kommer vi att åka vidare med tåget. In i Tjeckien och vad vi tror blir staden Brno.
Heppåre.
Att ta sig genom Östeuropa med tåg!
Traditionen dem senaste åren är att vid varje längre utlandsvistelse så skall undertecknad notera detta i skrift. Mestadels för min egen skull, att jag ska kunna sitta och kika tillbaka på vad jag pysslat med under perioder. Men eftersom visade det sig att det fanns människor i min närhet som även uppskattade att kunna följa mina utflykter. Jag har även spanat lite på statistiken över besökare på sidan, där det visar sig att långt fler människor än dom som jag känner uppenbarligen hittat in.
2013 års sommarresa går av stapeln genom en bit av Europa med tåg. Det är första gången jag reser med just stålhäst som färdmedel, då jag rent generellt anser att folk som åker tåg tänker för mycket på miljön & således är förbannade hippies vars rösträtter bör dras in. Jag och Isabelle ska iaf försöka på bästa sätt ta oss med Berlin som startpunkt vidare nedåt för att efter ett par veckor flyga hem till Stockholm från Dubrovnik, Kroatien. Med varsinn ryggsäck är tanken att boendeformen mestadels skall ske på hostels, budgeten hållas förhållandevis låg samt att duschar är inget man skall förvänta sig som standard. Låter direkt skitkul? Kan nog bli bra.
Fredagen 5/7
Vi fick skjuts till Arlanda av svärfar Micke. Inchecknig osv revs av på två röda, varsinn pilsnerdryck i första bar med utsikt över delikat ryskt fyllo som bokstavligt talat slog ihjäl två öl inom loppet av 3 minuter. När jag och Isabelle satt med beundransvärda blickar i våra läderfåtöljer så ragglade Ivan iväg för att ta sig mot sin flight. Att sätta alla pengar jag någonsin kommer äga på att han skulle flyga till Bangkok med Aeroflott är knappt värt pengarna tillbaka.
När vi själva sedan satt oss på vårt flyg mot Berlin så hann vi knappt få in något att dricka innan det var dags för att landa. Berlin, Tyskland - Äran & hjältarnas land.
Väl utanför flygplatsen spanade vi mot busstationen, vi hann inte med så mycket mer innan det ramlade fram två svenskar som vänligt undrade om vi ville dela en taxi med dom in till centrala Berlin. Efter 20 minuters färd nådde vi Alexanderplatz, där vi bockade adjö till varandra. Jag och Isabelle tog oss till vårat hotell där vi blev kvar hela kvällen innan vi gick och lade oss. Hotellet är fint och damen i receptionen låter som ett maskingevär när hon pratar engelska. Maken till hård & skoningslös accent var länge sedan sist. Ha, herrefolket.
Lördagen 6/7
Vaknar utan tillstymmelse av baksmälla. Gårdagen blev riktigt lugn och gemytlig.
Vi slängde på oss lite kläder och begav oss ut i Berlin. Dagens tema var tydligen: "Gå sönder dina fotsulor" Men som tack för det fick man se en hel del. Vi var båda rörande överens om att Berlin var en skitful stad, fram tills vi lämnade "centrala" delarna. Då blev Berlin fint & trevligt. 2st ölstopp senare var Berlin den mest fantastiska staden i hela världen typ. Nja, kanske inte riktigt - Men fin iaf. Det blev currywürst till lunch innan vi gick vidare mot riksdagshuset & Brandenburg Tor, vidare mot ett monument tillägnat Europas judar under krigstiden. Hotellet vi bor på ligger bokstavligt talat på Checkpoint Charlie, så varje gång vi ska någonstans kan vi bevittna delar av muren samt den sista avspärrningen av det som skiljde länderna åt. Vi bor på östsidan. Då kände vi oss rätt fattiga. Isabelle blev rebellisk och började skrika okvädningsord mot regimen, då gick vi hem.
Ikväll ska vi gå på en Biergarten och dricka öl & äta tysk husmanskost. Låter gemytligt med surkål & örfilar?
Kan bli bra. Planen är sedan att vi imorgon söndag, ska ta tåget mot Wroclaw i Polen.
Återkommer därifrån, av egen erfarenhet vet jag om att polackerna lyckats få internet till sitt land, oavsett vad man tror om utvecklingen där i övrigt.
På återseende.
25/7
Så sitter jag återigen i en flygplansstol någonstans högt upp i luften över låtsaslandet. Denna gång på väg från Miami till New York och LaGuardia-flygplatsen. När plåtburken väl har landet måste vi snabbt likt polska bärplockare ta oss till John F Kennedy för att där ta nästa jävla flyg hem till skitroliga Sverige. Vi har fortfarande inte listat ut hur vi på bästa sätt ska ta oss från punkt A till B, men hoppas innerligt att det blir en taxi. Inte skitsugen på att hoppa ned på tunnelbanan genom Queens igen med packning och hela helvetet.
21/7 Så tog vi bilen söderut igen. Ned tillbaka mot Evergladesträsken. Dags att åka svävare. Vår kapten hade en dialekt som var så kraftig och så mycket tuggtobak i käften utan tänder att det krävdes mer än bara extremt vässade öron för att uppfatta minsta lilla av vad han pratade om. Båtturen tog en timme och gick bland lite mer öppna områden varvat med mangrooverträsk. Klart sevärt och intressant. Började spöregna på vägen tillbaka, inte lika sevärt. Gick inte att se något alls om jag ska vara helt uppriktig. Efter vårt lilla äventyr gav vi oss tillbaka hemåt och tog det lugnt ett par timmar innan vi gav oss ut på lokalkrogen. Dixies. Ett gigantiskt hak som varvar ny musik och gammal country. Varje gång en gammal klassiker dök upp i högtalarna så ställde hela dansgolvet på 3-400 personer upp sig i formeringen och körde line dance. Lokalbefolkningen hjälpte oss så gott det gick, men line dance var nog fan inte vår grej. Isabelle hävdar att hon fick in snitsen rätt bra, jag tvivlar. Ska sanningen fram så var vi andra så onyktra att det är väldigt svårt att bestrida hennes uppgfter.
22/7 Vaknade vi upp och insåg att huset såg ut som ett mindre krig hade dragit fram. Tur för oss att städning ingick i priset. Mindre kul för den som sedan ska städa. Den här dagen gjorde vi inte många knop. Sov för länge och åkte sedan ned på närmsta pizzeria som serverade glutenfritt (PW är lite taskig med vetemjöl). Åkte sedan bara hem, laddade ned lite filmer och satt och käkade massa onyttiga saker tills vi gick och lade oss.
23/7 Upp tidigt för färd mot Orlando. Vi hade bestämt oss för att gå på en nöjespark vid namn Adventure Island (En vidaresnurr på Universal Studios) Det kostade fanimej skjortan och var inte speciellt mycket roligare än Skansen en dag i november. Det spöregnade hela dagen och attraktionera som fanns var inte direkt många. Ett fåtal av dem var rätt bra, men på det stora hela - Om man betalar ett mindre afrikanskt lands statsskuld så vill man fan ha lite tjo och tjim för kosingen. Upprorsstämning rådde och jag var inte långt bort från att gå och driva in mina pengar tillbaka till min plånbok. Efter en lång bilresa hem så var vi hemma igen vid midnatt.
24/7 Sista dagen i huset innan hemresa. PW var seg och ville ligga hemma vid poolen. Vi andra tre tog oss ned till Fort Myers Beach. Där hade vi inte varit innan och det visade sig vara en jävla hit. Vi låg på solstolar, drack öl och åkte jetski under en timme. När klockan närmade sig fem så åkte vi iväg till något köpcenter och glodde runt innan vi åkte hem till Fredrik som låg och drack öl på en flytring i poolen. Hade inte gått någon nöd på honom. Runt nio åkte vi ned till den lokala marinan och åt middag, efter det så flyttade vi oss ett par meter till en bar och tog ett par sista farväl-öl till Cape Coral innan vi åkte hem och sov.
25/7 Upp kvart i fem. Alla snortrötta. Jag, som den utomordentliga hjälte jag är tog på mig att köra dom 2,5 timmarna till Miami och flygplatsen. Väl där slängde vi in hyrbilen och sen, ja - Nu sitter vi på flyget.
Om jag skulle summera resan lite kort så har allt varit jävligt bra. Jag är mer än nöjd, men måste ändå slänga in att jag uppskattar sydvästra USA, och då framförallt Arizona bra mycket mer än den här delen av landet. Florida, även kallat Dödens Väntrum (Typ 93% av invånarna är över 80 år) hade jag större förhoppningar på. Kan inte riktigt sätta fingret på vad, men så är det. New Orleans var så mycket bättre än vad jag trodde, ordentlig strike. Alabama var också jävligt kul. Allt som allt jävligt nöjd.
Dags att börja planera nästa resa. Diskussionerna har redan startat!
21/7 Så tog vi bilen söderut igen. Ned tillbaka mot Evergladesträsken. Dags att åka svävare. Vår kapten hade en dialekt som var så kraftig och så mycket tuggtobak i käften utan tänder att det krävdes mer än bara extremt vässade öron för att uppfatta minsta lilla av vad han pratade om. Båtturen tog en timme och gick bland lite mer öppna områden varvat med mangrooverträsk. Klart sevärt och intressant. Började spöregna på vägen tillbaka, inte lika sevärt. Gick inte att se något alls om jag ska vara helt uppriktig. Efter vårt lilla äventyr gav vi oss tillbaka hemåt och tog det lugnt ett par timmar innan vi gav oss ut på lokalkrogen. Dixies. Ett gigantiskt hak som varvar ny musik och gammal country. Varje gång en gammal klassiker dök upp i högtalarna så ställde hela dansgolvet på 3-400 personer upp sig i formeringen och körde line dance. Lokalbefolkningen hjälpte oss så gott det gick, men line dance var nog fan inte vår grej. Isabelle hävdar att hon fick in snitsen rätt bra, jag tvivlar. Ska sanningen fram så var vi andra så onyktra att det är väldigt svårt att bestrida hennes uppgfter.
22/7 Vaknade vi upp och insåg att huset såg ut som ett mindre krig hade dragit fram. Tur för oss att städning ingick i priset. Mindre kul för den som sedan ska städa. Den här dagen gjorde vi inte många knop. Sov för länge och åkte sedan ned på närmsta pizzeria som serverade glutenfritt (PW är lite taskig med vetemjöl). Åkte sedan bara hem, laddade ned lite filmer och satt och käkade massa onyttiga saker tills vi gick och lade oss.
23/7 Upp tidigt för färd mot Orlando. Vi hade bestämt oss för att gå på en nöjespark vid namn Adventure Island (En vidaresnurr på Universal Studios) Det kostade fanimej skjortan och var inte speciellt mycket roligare än Skansen en dag i november. Det spöregnade hela dagen och attraktionera som fanns var inte direkt många. Ett fåtal av dem var rätt bra, men på det stora hela - Om man betalar ett mindre afrikanskt lands statsskuld så vill man fan ha lite tjo och tjim för kosingen. Upprorsstämning rådde och jag var inte långt bort från att gå och driva in mina pengar tillbaka till min plånbok. Efter en lång bilresa hem så var vi hemma igen vid midnatt.
24/7 Sista dagen i huset innan hemresa. PW var seg och ville ligga hemma vid poolen. Vi andra tre tog oss ned till Fort Myers Beach. Där hade vi inte varit innan och det visade sig vara en jävla hit. Vi låg på solstolar, drack öl och åkte jetski under en timme. När klockan närmade sig fem så åkte vi iväg till något köpcenter och glodde runt innan vi åkte hem till Fredrik som låg och drack öl på en flytring i poolen. Hade inte gått någon nöd på honom. Runt nio åkte vi ned till den lokala marinan och åt middag, efter det så flyttade vi oss ett par meter till en bar och tog ett par sista farväl-öl till Cape Coral innan vi åkte hem och sov.
25/7 Upp kvart i fem. Alla snortrötta. Jag, som den utomordentliga hjälte jag är tog på mig att köra dom 2,5 timmarna till Miami och flygplatsen. Väl där slängde vi in hyrbilen och sen, ja - Nu sitter vi på flyget.
Om jag skulle summera resan lite kort så har allt varit jävligt bra. Jag är mer än nöjd, men måste ändå slänga in att jag uppskattar sydvästra USA, och då framförallt Arizona bra mycket mer än den här delen av landet. Florida, även kallat Dödens Väntrum (Typ 93% av invånarna är över 80 år) hade jag större förhoppningar på. Kan inte riktigt sätta fingret på vad, men så är det. New Orleans var så mycket bättre än vad jag trodde, ordentlig strike. Alabama var också jävligt kul. Allt som allt jävligt nöjd.
Dags att börja planera nästa resa. Diskussionerna har redan startat!
20/7
En sjuhelvetes massa vatten har forcerat fram under broarna sedan jag skrev något. Det har mestadels berot på ett rätt så flådigt (läs onyktert) leverne. Dagarna går undan och kvällarna dricker man sig oftast väldigt berusad under, så när man väl är hemma igen och snattar åt sig lite lugn och ro är man antingen alldeles för ostadig att skriva något av läsbar sort eller helt enkelt bara för trött. Men som sagt, blivit ett stort glapp sedan sist. Ska försöka formulera så gott jag kommer ihåg vad vi pysslat med.
Den 15/7 gjorde vi vår sista kväll i Miami. PW hittade till sist tillbaka till hotellet efter att ha varit ute och rundvandrat på egen hand i halvsuspekta områden. Vi käkade middag på ytterligare ett kubanskt hak som var väldigt autentiskt och trevligt i sig innan vi begav oss ut för att kika runt lite på vad vi kunde göra. Slutade med att vi som många gånger tidigare drack öl och spelade biljard. Vi är indelade i lag, jag och Solander mot Melker och PW. Mitt under brinnande spela ramlar det fram en pissfull norrman som skulle visa upp lillebror Norges allra fulaste anlete. Han ville spela mot alla oss och insatsen var ett gäng tequilashots. Vi läxade upp karljäveln rätt kvickt men han nöjde sig inte där. Nu ville han spela om öl istället. Hans finske följeslagare bara satt bredvid och skrattade. Dom var båda anställda av Norweigian Cruises. Vi städade återigen av honom i ett rasande tempo och inkasserade våra öl. Någon timme senare så ramlade vi hem till hotellet för att sova innan vi skulle dra vidare.
16/7 Vaknade jag märkbart bakfull och jävlig. PW var inte mycket sötare han, medans Melker och Isabelle var i bra slag. Melker skulle alltså få köra av den första sträckan mot nästkommande mål, Key West. Resan dit gick i blandad tempo. Motorvägarna ner till brosystemen gick utmärkt fort. Sen var det låg hastighet som gällde. Vi tog oss fram över världens längsta brosystem som går över många små-öar fram till Key West och checkade in på ett mycket bra hotell. Slängde in väskorna och insåg till vår stora glädje att happy hour fortfarande rådde i de många poolbarerna. Där byggde vi en stadig grund att stå på innan vi ramlade ut i nattlivet. Det blev många många barer den kvällen och någonstans på vägen träffade vi ett gäng norskor som vi slog följe med natten ut. Efter att ha försökt promenera hem till hotellet och hamnat helt fel under ett par timmar så tog vi en taxi och somnade sedan in. Melker stog för den i särklass bästa fyllan under resan och var mest som ett snubblande frågetecken på dom sista barerna, detta till gruppens stora förtjusning.
17/7 Gav vi oss ut på upptäcktsfärd runt om i Key West. Hamnade på någon strand där vi låg och flinade under dagen. Mycket skratt gällande gårdagen och dess bravader. Under kvällen var vi ute och hade egentligen tänkt att ta det hela ganska chill. Som vanligt blev det inte riktigt så. Efter att vi varit på det världsberömda Sloppy Joe`s, så klev vi in på originalhuset där Hemingway suttit och krökat. Där fanns det ett biljardbord. Sen var det klippt. Tempot vreds upp och innan den kvällen var slut hade vi mer eller mindre besökt vartenda vattenhål i hela Key West och detta var kvällen då vår vanligtvis hyffsat städade Isabelle tog på sig den gula ledartröjan i Tour de skitpackad.
18/7 Isabelle är så bakfull att hon med ett stön sätter sig i baksätet vår bil och avverkar hela bilresan på totalt 7 timmar utan att så mycket säga något mer än: "Vatten, tack" Vi lämnade alltså Key West för att nu ta oss mot det sista stoppet där vi ska vara kvar i en vecka. Ett hus som vi har hyrt, beläget i Cape Coral, på den sydvästra delen av Florida. Vi körde bland annat rakt igenom hela Everglades på väg dit. Everglades ska vi förövrigt tillbaka till för att åka lite svävare och se något annat än bilväg och träd. Väl framme i huset så var klockan sen kväll, åkte och handlade lite lättare käk, grillade och gick sen för att sova.
19/7 Startade med att bevittna AIK spela oavgjort mot ett isländskt skitgäng via en duglig gratisstream från nätet. Sen låg vi bara vid poolen vi har på baksidan och tog det sjukt lugnt. Seneftermiddagen åkte ett par av oss till ett stort Walmart i närheten, handlade och tog oss sen tillbaka för att laga middag. Tog oss sen en tur ner på stan med Isabelle som nykter chaufför. Återigen, ni kanske kan gissa vad, så blev det biljard och öl på ett lokalhak med det lokala klientelet. Alltid lika kul.
20/7 Vi spenderar dagen vid våran pool innan vi åkte till en klädes outlet i Fort Myers, en halvtimme bort. Gick omkring och kollade, mest skitbutiker och inte några direkt superpriser. Blev sen bio, premiären av den nya Batman-filmen. Våran visning gick dock lite lugnare till än den i Denver under gårdagen. Var lite besviken, hade förväntat mig att få ligga gömd under stolarna medans någon tokfan pricksköt i salongen. Filmen var iaf svinigt bra.
Nu ligger jag i sängen och överväger att sova. Imorgon blir det ned till Everglades för att kolla in alligatorer och andra djur som definitivt inte vill ha oss åkandes runt i deras hemmiljöer. Kommer nog bli bra. Är ju egentligen rätt rädd för sådana djur, men vad gör man inte för att bli runtskjutsad av någon tandlös sate i en svävare.
Den 15/7 gjorde vi vår sista kväll i Miami. PW hittade till sist tillbaka till hotellet efter att ha varit ute och rundvandrat på egen hand i halvsuspekta områden. Vi käkade middag på ytterligare ett kubanskt hak som var väldigt autentiskt och trevligt i sig innan vi begav oss ut för att kika runt lite på vad vi kunde göra. Slutade med att vi som många gånger tidigare drack öl och spelade biljard. Vi är indelade i lag, jag och Solander mot Melker och PW. Mitt under brinnande spela ramlar det fram en pissfull norrman som skulle visa upp lillebror Norges allra fulaste anlete. Han ville spela mot alla oss och insatsen var ett gäng tequilashots. Vi läxade upp karljäveln rätt kvickt men han nöjde sig inte där. Nu ville han spela om öl istället. Hans finske följeslagare bara satt bredvid och skrattade. Dom var båda anställda av Norweigian Cruises. Vi städade återigen av honom i ett rasande tempo och inkasserade våra öl. Någon timme senare så ramlade vi hem till hotellet för att sova innan vi skulle dra vidare.
16/7 Vaknade jag märkbart bakfull och jävlig. PW var inte mycket sötare han, medans Melker och Isabelle var i bra slag. Melker skulle alltså få köra av den första sträckan mot nästkommande mål, Key West. Resan dit gick i blandad tempo. Motorvägarna ner till brosystemen gick utmärkt fort. Sen var det låg hastighet som gällde. Vi tog oss fram över världens längsta brosystem som går över många små-öar fram till Key West och checkade in på ett mycket bra hotell. Slängde in väskorna och insåg till vår stora glädje att happy hour fortfarande rådde i de många poolbarerna. Där byggde vi en stadig grund att stå på innan vi ramlade ut i nattlivet. Det blev många många barer den kvällen och någonstans på vägen träffade vi ett gäng norskor som vi slog följe med natten ut. Efter att ha försökt promenera hem till hotellet och hamnat helt fel under ett par timmar så tog vi en taxi och somnade sedan in. Melker stog för den i särklass bästa fyllan under resan och var mest som ett snubblande frågetecken på dom sista barerna, detta till gruppens stora förtjusning.
17/7 Gav vi oss ut på upptäcktsfärd runt om i Key West. Hamnade på någon strand där vi låg och flinade under dagen. Mycket skratt gällande gårdagen och dess bravader. Under kvällen var vi ute och hade egentligen tänkt att ta det hela ganska chill. Som vanligt blev det inte riktigt så. Efter att vi varit på det världsberömda Sloppy Joe`s, så klev vi in på originalhuset där Hemingway suttit och krökat. Där fanns det ett biljardbord. Sen var det klippt. Tempot vreds upp och innan den kvällen var slut hade vi mer eller mindre besökt vartenda vattenhål i hela Key West och detta var kvällen då vår vanligtvis hyffsat städade Isabelle tog på sig den gula ledartröjan i Tour de skitpackad.
18/7 Isabelle är så bakfull att hon med ett stön sätter sig i baksätet vår bil och avverkar hela bilresan på totalt 7 timmar utan att så mycket säga något mer än: "Vatten, tack" Vi lämnade alltså Key West för att nu ta oss mot det sista stoppet där vi ska vara kvar i en vecka. Ett hus som vi har hyrt, beläget i Cape Coral, på den sydvästra delen av Florida. Vi körde bland annat rakt igenom hela Everglades på väg dit. Everglades ska vi förövrigt tillbaka till för att åka lite svävare och se något annat än bilväg och träd. Väl framme i huset så var klockan sen kväll, åkte och handlade lite lättare käk, grillade och gick sen för att sova.
19/7 Startade med att bevittna AIK spela oavgjort mot ett isländskt skitgäng via en duglig gratisstream från nätet. Sen låg vi bara vid poolen vi har på baksidan och tog det sjukt lugnt. Seneftermiddagen åkte ett par av oss till ett stort Walmart i närheten, handlade och tog oss sen tillbaka för att laga middag. Tog oss sen en tur ner på stan med Isabelle som nykter chaufför. Återigen, ni kanske kan gissa vad, så blev det biljard och öl på ett lokalhak med det lokala klientelet. Alltid lika kul.
20/7 Vi spenderar dagen vid våran pool innan vi åkte till en klädes outlet i Fort Myers, en halvtimme bort. Gick omkring och kollade, mest skitbutiker och inte några direkt superpriser. Blev sen bio, premiären av den nya Batman-filmen. Våran visning gick dock lite lugnare till än den i Denver under gårdagen. Var lite besviken, hade förväntat mig att få ligga gömd under stolarna medans någon tokfan pricksköt i salongen. Filmen var iaf svinigt bra.
Nu ligger jag i sängen och överväger att sova. Imorgon blir det ned till Everglades för att kolla in alligatorer och andra djur som definitivt inte vill ha oss åkandes runt i deras hemmiljöer. Kommer nog bli bra. Är ju egentligen rätt rädd för sådana djur, men vad gör man inte för att bli runtskjutsad av någon tandlös sate i en svävare.
15/7
Bilresan ned till Miami tog lite längre tid än planerat. När vi väl var på plats i den här staden som mest består av knallsvarta människor och jordens alla spansktalande, så skulle vi försöka få tag på ett hotell. Inte det allra lättaste. Kollade först på ett ställe som vi sen ansåg låg alldeles för långt bort ifrån South Beach - vilket är stället man vi spendera sin tid på. Åkte sen nedåt för att kliva in på något som snällt skulle beskrivas som ett enstjärnigt hotell i typ Somalia. Prisdiskutioner fördes och vi beslöt att lyfta boendebudgeten så att vi kunde bo riktigt soft ett par dagar. Checkade sedan in på hotell Winter Haven som är lokaliserat mitt på Ocean drive längs med South beach. Slängde åt bilnycklarna till en hotellslav som snällt fick köra ned bilen i garaget. Varje gång jag nu vill använde pulkan så flinar man bara lite överlägset så springer någon stackare och hämtar den åt oss. Underbart.
Vi gick sedan ut och tog en sen middag efter att vi druckit öl och spelat lite biljard. Blev en sen middag på kubansk restaurang innan vi tog klivet ut i nattklubbscenen. Hattade runt på ett par hak innan himlen öppnade sig och bjöd på regn. När vi ledsnat (fyllan tagit över) så började vi ta oss hemåt. Upp på hotellrummet och svidade om till badkläder, dags för nattdopp i Atlanten.
När vi vaknade idag så var tanken att Isabelle och Melker skulle åka och shoppa på Sawgrass Mills. En enorm outlet en timme utanför Miami. Dom ångrade sig när dom blev bekväma och tyckte att avståndet inte var helt hundra samt att vi kommer ramla över x antal liknande outlets senare under resan. Fredrik ville mest dricka öl på rummet och läsa svåra böcker, så vi andra drog ned till downtown Miami och tog en sightseeing-kryssning. Medans vi kryssade runt bland öarna som bildar Miami och tittade på äckligt stora hus som ägs av äckligt rika människor, så hade PW masat sig upp ur sängen för att ge sig ut på egen upptäktsfärd. Fick ett sms av honom där han deklarerade att han var vilsen ute i någon förort i typ Little Havanna men att hans målsättning var att komma tillbaka. Han har fortfarande inte dykt upp.
Vad som sker ikväll återstår att se. Blir nog middag rätt sent och kanske lite nattklubb sen. Känner att jag är skyldig staten Florida och staden Miami att visa upp mina extremt slipade salsamoves. Tack då.
Vi gick sedan ut och tog en sen middag efter att vi druckit öl och spelat lite biljard. Blev en sen middag på kubansk restaurang innan vi tog klivet ut i nattklubbscenen. Hattade runt på ett par hak innan himlen öppnade sig och bjöd på regn. När vi ledsnat (fyllan tagit över) så började vi ta oss hemåt. Upp på hotellrummet och svidade om till badkläder, dags för nattdopp i Atlanten.
När vi vaknade idag så var tanken att Isabelle och Melker skulle åka och shoppa på Sawgrass Mills. En enorm outlet en timme utanför Miami. Dom ångrade sig när dom blev bekväma och tyckte att avståndet inte var helt hundra samt att vi kommer ramla över x antal liknande outlets senare under resan. Fredrik ville mest dricka öl på rummet och läsa svåra böcker, så vi andra drog ned till downtown Miami och tog en sightseeing-kryssning. Medans vi kryssade runt bland öarna som bildar Miami och tittade på äckligt stora hus som ägs av äckligt rika människor, så hade PW masat sig upp ur sängen för att ge sig ut på egen upptäktsfärd. Fick ett sms av honom där han deklarerade att han var vilsen ute i någon förort i typ Little Havanna men att hans målsättning var att komma tillbaka. Han har fortfarande inte dykt upp.
Vad som sker ikväll återstår att se. Blir nog middag rätt sent och kanske lite nattklubb sen. Känner att jag är skyldig staten Florida och staden Miami att visa upp mina extremt slipade salsamoves. Tack då.
13/7
Eftersom att jag är sådär extremt skitfräsig så har vi nu tagit in på Hilton Hotel i Palm Bay. Klart det mest bekväma boendet så här långt in i resans gång. Det har ju dock inte samma charm som typ hostellet i New Orleans med gräsrökande grannar och kackerlackor längs med uteplatsens väggpartier. Men det får duga tills imorgon bitti, då vi avlägsnar oss från dagens destination. Palm Bay ligger på Floridas östkust, rätt så exakt mitt mellan Jacksonville och Miami.
Jacksonville var det ja. Där var vi igår, men får återkomma till det och börja med hur vi spenderade onsdagseftermiddagen i Tallahasse. Vi kom fram till ett riktigt sunkigt motell någon gång vid femtiden. Dags för den vanliga rutinen då vi kommer till nytt ställe, det börjar sätta sig nu: 1. Skaffa öl hos närmsta icke vit i skum butik. 2. Duscha/byta om. 3. Träffas upp på något utav våra rum och dricka upp ölen vi nyss införskaffat. Det gjorde vi alltså även här. Klockan stack iväg och ingen var i vanlig ordning hungrig. Däremot hade Solander blivit trött (förmodligen av mitt och dom andra pojkarnas eviga pladdrande) och kände inte för att kliva ut på krogen. Hon gick till sängs och vi andra drog ut på krogen. Hamnade på något ställe där folk i vanlig ordning mest satt och tittade på oss. Till slut studsade det fram en fin karl som ville snacka lite skit. Och som vi gjorde det då, slutade med att han skulle köra oss till en något bättre nattklubb än den lilla ruckelbaren vi satt och svettades i. Efter en jävligt udda bilresa hade vi nått vårt mål. Synd bara att dom stängde då, så han fick snällt köra oss tillbaka till motellet.
12/7 Så klev steg vi upp. Ymnigt bakfulla alla utom Isabelle. Var bara att hoppa in i bilen och fortsätta mot nästa uttänkta stopp. Jacksonville. Som vanligt hade vi inga som helst planer mer än så utan vi lät helt enkelt sådana petitesser komma senare. Dundrade igenom Floridas inland och ut mot kusten och Atlanten. Jacksonville i sig är en Floridas största stad och har x miljoner antal invånare. Med sitt läge längs med stränderna kan man tycka att det borde vara ett dygnet runt pumpande vidunder, och det kanske det är. Vi utforskade inte saken så noga. Vi nöjde oss med att gå ned på stranden och ta ett kortare bad innan vi åkte till hotellet. Gick sen ut och käkade en grym köttmiddag. Dom kan kött, dom här imbecilla jänkarsvinen, det måtte man ge dem. Blev sen till att krascha in i sängen. Denna gång hade vi ett fyrbäddsrum. Vi hotade Melker med så pass mycket omild behandling om han skulle ge sig på att snarka som bara han kan, att han måste blivit så rätt att kroppen stängde av den funktionen. Alla var dessutom med rediga rockkonserts-öronproppar. Natten överlevdes.
13/7 klev vi upp ur sängarna vid halv sju. Dags att ta sig ned mot Kennedy Space Center och ett flygfält som låg i närheten. Dags för fallskärmshoppning. Nerverna gick att ta på i bilen på väg nedåt. Det rådde en oroande tystnad. Väl framme där fick vi fylla i typ 20 papper per skalle. Det var så många arkjävlar att vi till sist slutade läsa punktera, vi kastade autografer runtomkring oss likt Madonna. En kråka här, en kråka där. Förmodligen frånsade vi oss alla världens rättigheter och jag var rätt övertygad om att det skulle bli så att vi överlevde flygturen så skulle vi alla ha skrivit från oss rättigheterna att åka därifrån utan att tvångsjobba som kistbärare under ett par månader i kyrkan bredvid. Efter genomgångar som tog allt för lång tid var det dags att kliva upp i flygplanet som skulle ta oss 5000 meter ovanför marken innan det var dags att bli utslängda likt hundar. Jag hade den fina äran att sitta som siste man på tur ut ur planet. Det innebar att jag fick sitta med ett hånflin och se mina gruppkamrater falla ut som Bajen ur allsvenskan. Glädjen varade inte länge, för till sist var det min tur. Med en bakåtvalt tryckte min tandemledare ut oss ur planet och mitt i detta pekar han uppåt åt mig. Jorå, mycket riktigt. Där flög transportmedlet vi tagit oss upp med iväg från oss. Jag låg upp och ned och tittade på dess vingar och mage och tänkte väll att, tja nu var det över då. Tandemledaren vrider runt oss och där långt där nere ligger avgrunden. I 120 mph rasar vi nedåt och gör volter & andra små konster. Helt magiskt och bland det bästa jag varit med om. När skärmen löstes ut infann sig ett stort, varmt lugn. Sen var det bara att glida ned den sista sträckan. Tog ca 5 minuter. Väl nere på marken ser jag till mitt stora förtret att alla i min grupp har överlevt fallet och att jag kommer få fortsätta stå ut med deras svettlukt i bilen ett par veckor till. Isabelle och Fredrik köpte varsinn film på sig själva från hoppet, medans jag och Melker snålade ut och sket blankt i det.
Efter hoppet så körde vi ned till Palm Bay, där vi nu ligger på hotellet. Vi tog dagen här vid hotellets pool och ska väll snart träffas upp igen. Vad vi gör ikväll återstår att se, men tror inte att det blir speciellt svettigt. Imorgon ska vi ta oss ned ett par timmar längs kusten för att till slut nu Miami där vi stannar ett par dagar. Återkommer när möjligheter ges.
Hörde förresten att det råder ett saligt pissväder hemma i Åkersberga. Lite något så djävulskt med er. Kanske.
10/7 samt 11/7
Våran Dodge Charger river just nu iväg från en parkeringsplats längs med Panama City Beach. Dagens rattvridare är herr Melkersson. Hans första sträcka bakom styrdonet denna resa. Vi har siktet inställt på Foridas huvudstad. Där tänker åtminstonde jag att det givetvis i helvetet bör vara Miami - men nej, det är det inte. Tallahasse heter den byn. Vi har inga som helst planer på vad vi ska göra där, men som vanligt så löser det sig nog ganska bra. Påhittigt följe jag dragit på mig det här. Finns massor med olika typkarraktärer i vårt gäng. PW t.ex löser varje oklar situation med ett: "Fan, vi kan ju alltid bara sätta oss och supa?"
Om man skulle titta tillbaka lite vad vi pysslat med dom senaste dagarna, då jag missat ett par uppdateringar. Sist jag skrev något så hade vi precis kommit tillbaka från en dagspromenad i det centrala Mobile, Alabama. Vi skulle senare under kvällen fira Isabelles födelsedag, så vi träffades upp på ett utav våra rum, drack lite öl och lyssnade på musik. Jag & pojkarna överlämnade sedan våran present, detta gjordes i muntlig form då det är rätt svårt att slå in ett fallskärmshopp, som dessutom skall äga rum många många mil sett från vartifrån vi befann oss. I presenten så innebär det, kanske till hennes stora förtret, att även vi hoppar. Så från 5000 m höjd kommer vi att slängas ut rakt ovanför Kennedy Space Center på östkusten av Florida. Datumet måste vara det finaste av alla - Vi ska försöka lära oss flyga, fredagen den 13e. Bra planering.
Efter rumshängande klev vi ut för middag. Fisk & skaldjurstallrikar, givetvis lokalfiskat då jag är en sann miljökämpe (Hyrbilen är en 3,6 L V6a) innan vi stolpade vidare för att finna något senkvällsnöje. Valet föll på något som hette Alabama Music Box. Lokalställe där vi blev oerhört poppis. Jag var imponerad över antalet människor som skulle fram och tugga med oss. Hursom var det ett jävla rally där inne. Där inne gick det även upp ett starkt, skinande ljus i mitt huvud, när Fredrik entrade scenen för att framföra lite karaoke. På mindre än en vecka så har 75% av resegruppen fjantat runt på karaokescener. Givetvis inte jag. Ett jävla cirkusgäng man hänger med. Lite senare var PW sugen på cigg, så han fick skjuts för att handla av sin nya vän för kvällen. Heath Greene hette han. Underbar människa som skrattade högre än alla jag träffat tillsammans och även oftare än detsamma. Dom överlevde iaf. När nog fick vara nog så promenerade vi fyra hem. Vi tyckte att det var en äckligt bra idè att bada i hotellets pool när vi väl kommit dit. Det tyckte inte nattvakten som klev ut och gav oss arga blicken från lobbyn. Efter ett par sekunders fjäsk från skribenten så var vi good to go: "But only for 45 minutes" Ok? Vi hade tänkt oss att ta ett dopp och gå upp men nu fanns det ju tid för x antal OS-längder i pölen.
Morgonen fick ett bryskt uppvaknande när Isabelle inser att hon glömt sitt betalkort på lokalen från kvällen innan. Man lade helt enkelt in sitt kort och drack tills man kände för att gå hem, då kvitterade man ut kortet och skrev under notan. Det gjorde vi alla - Utom Isabelle. Saken var att den baren var skitstängd fram till sena eftermiddagen, förhoppningsvis. Fanns vissa möjligheter att dom inte öppnade igen förrens dagen efter. Och det funkar ju inte. Så efter att ha provat alla möjliga lösningar så var det bara att ringa och spärra kortet. Ingen fara på taket. Egentligen mest för baren, eftersom att Isabelle inte hämtat ut kortet var ingen summa dragen eller låst, och nu när kortet är spärrat så kommer inte heller baren åt några pengar. Win win för Isabelle. Dock finns en överhängande risk att Isabelle bojas och grips så fort snuten hittar henne. Sånt är alltid roligt och en extra krydda på resan.
Vi åkte sedan vidare från Mobile till Panama City. Kom fram tidig kväll, fixade ett hotell och bestämde oss för att ikväll skulle det vilas och rekreateras. Jag, Solander och Melkersson var rörande överens. Inte PW dock. Han ansåg att: "Då kan vi ju lika jävla väl bara gå och lägga oss" Det gjorde vi inte. Vi stack ut och åt middag och tittade på folk istället. Vi har valt att semestra i Florida som inte har någon turistsäsong nu, så det är inte sådär vidrigt mycket människor ute och rör sig som på en turistort hemma i Europa nu. Och det är bra, för om det är något jag hatar nästan lika mycket som när ölen tar slut så är det just människor. Vi blev tidiga hem styrde mot bingen. Jag och Isabelle somnade jävligt fort och sov ut ordentligt. Vi träffade herrarna Melkersson och Wolffelt vid frukosten. En till synes sprudlande glad Melker och en totalt förkrossad och uppgiven Fredrik. Det visade sig att Melker hade gått loss totalt inatt med sina världsrekordsnarkningar och inte ens när Fredrik spöat på honom med kuddar, skor och tavlor hade karln hållit upp med lätena i mer än ett par sekunder. Det hade resulterat i 1,5 timmar sömn cirkus för Fredrik.
Nu skulle det solas och bada lite. Åkte till Panama City Beach, lång vit fin strand som var relativt folktom. Temperatur i vattnet på runt 27/28 grader. Blev sen lunch på strandhaket bredvid och nu sitter vi här i bilen. Fredrik är jätteglad över att vi sagt att vi kan tänka oss att gå ut på krogen med honom ikväll. Återkommer med nya uppdateringar under morgondagen tror jag.
Mobile, Alabama
Till att börja med vill jag be folk om att gratulera mig. Inte för att jag fyller år eller så, utan för att jag faktiskt överlevde en natt i New Orleans. Vi lämnade vårat charmiga hostel runt niotiden och styrde kosan mot Bourbon street. Det beryktade monstret. Efter att vi kastat på chauffören hans dollar så skuttade vi ut och började kliva nedåt gatan. In på första ställe vi tyckte såg hyffsat ut och så började racet. Vi fick i den vevan höra att just den här kvällen var väldigt speciell för stadens svarta invånare. Det var någon hyllningsdag tillägnad just dem, så ni kan ju fatta att det var lite extra myckt stora bakdelar och dansgung på gatan. Blev ett par krogar och någon diverse skum inrättning. Kul hade vi något djävulskt iaf.
Fyller år gör däremot min kära flickvän Isabelle idag. Vi började småfira henne under natten i New Orleans, nere på ett jazzhak längs med Frenchmen Street vid namn Blue Nile. Som ni säkert förstår så var det ett ställe där man spelade, ja jazz. Ett storband öste loss på scenen och svetten lackade friskt i pannorna. Det var tubor, trumpeter och munspel, hela jävla paketet. Vid tolvslaget så tystnade bandet och därmed även publikens frenetiska dansrytmer. Fröken Solander ropades upp på scenen och sen drogs det av en kravalljazz-version av "Happy birthday" med Isabelle jibbandes mellan bandmedlemarna. Stor succè. Någon gång lite senare så tog vi en taxi hem och dog i sängen.
När väckarklockorna ringde så var man inte direkt skitpigg. Men det var bara att bita i det sura och bege oss mot biluthyraren. Efter att PW tagit för sig av gratisvattnet vid uthämtningsdisken så steg vi in i våran Dodge Charger. Vi bilade sedan från New Orleans mot vårt nästa stopp. På vägen stannde vi till i Gulfport, Mississippi för lite mat innan hjulen fick snurra vidare. Tog en kortare titt på ett någon alligatortjofräs men bestämde oss för att skippa att kliva in då även regnet valt att komma på besök. Vi lade Mississippis gröna skogar och träskmarker bakom oss rätt kvickt innan det vackra (och helvetiskt inavlade) Alabama dök upp på en skylt. Forcerade in i staden Mobile, där vi ska stanna i natt. Högg tag i ett rum på ett lämpligt hotell, slängde upp våra saker på rummen och begav oss ut på ännu en promenad. Mobile är väldigt folktomt. Åtminstonde dagstid. Såg fler ekorrar i stan än människor. Ganska konstigt kan jag tycka, då jag var övertygad om att just ekorrar var det enda dessa 3 ögda sydstatare käkade.
Regnet lade sig även över Mobile. Skyfallet ledde till att vi i stort sett började springa och stannade på första bästa bar. Där blev vi kvar. Baren var tom utöver herren och dem två damerna som jobbade där. Dom satt och drack sprit i en soffa när vi kom in. Utseendet och deras accent till trots stannade vi kvar, det fanns trots allt både jukebox och biljardbord. Så efter ett par timmar där hamnade vi på vårat hotell. Då hade även regnet upphört sedan länge, det är ett minst sagt nyckfullt väder här. Det kan spöregna ett kvarter bort och vara solsken i det man står & går i.
Ikväll ska vi ut och fira Isabelle på någon kreolsk restaurang. Återkommer med vidare rapport under morgondagen. Lev väl.
Fyller år gör däremot min kära flickvän Isabelle idag. Vi började småfira henne under natten i New Orleans, nere på ett jazzhak längs med Frenchmen Street vid namn Blue Nile. Som ni säkert förstår så var det ett ställe där man spelade, ja jazz. Ett storband öste loss på scenen och svetten lackade friskt i pannorna. Det var tubor, trumpeter och munspel, hela jävla paketet. Vid tolvslaget så tystnade bandet och därmed även publikens frenetiska dansrytmer. Fröken Solander ropades upp på scenen och sen drogs det av en kravalljazz-version av "Happy birthday" med Isabelle jibbandes mellan bandmedlemarna. Stor succè. Någon gång lite senare så tog vi en taxi hem och dog i sängen.
När väckarklockorna ringde så var man inte direkt skitpigg. Men det var bara att bita i det sura och bege oss mot biluthyraren. Efter att PW tagit för sig av gratisvattnet vid uthämtningsdisken så steg vi in i våran Dodge Charger. Vi bilade sedan från New Orleans mot vårt nästa stopp. På vägen stannde vi till i Gulfport, Mississippi för lite mat innan hjulen fick snurra vidare. Tog en kortare titt på ett någon alligatortjofräs men bestämde oss för att skippa att kliva in då även regnet valt att komma på besök. Vi lade Mississippis gröna skogar och träskmarker bakom oss rätt kvickt innan det vackra (och helvetiskt inavlade) Alabama dök upp på en skylt. Forcerade in i staden Mobile, där vi ska stanna i natt. Högg tag i ett rum på ett lämpligt hotell, slängde upp våra saker på rummen och begav oss ut på ännu en promenad. Mobile är väldigt folktomt. Åtminstonde dagstid. Såg fler ekorrar i stan än människor. Ganska konstigt kan jag tycka, då jag var övertygad om att just ekorrar var det enda dessa 3 ögda sydstatare käkade.
Regnet lade sig även över Mobile. Skyfallet ledde till att vi i stort sett började springa och stannade på första bästa bar. Där blev vi kvar. Baren var tom utöver herren och dem två damerna som jobbade där. Dom satt och drack sprit i en soffa när vi kom in. Utseendet och deras accent till trots stannade vi kvar, det fanns trots allt både jukebox och biljardbord. Så efter ett par timmar där hamnade vi på vårat hotell. Då hade även regnet upphört sedan länge, det är ett minst sagt nyckfullt väder här. Det kan spöregna ett kvarter bort och vara solsken i det man står & går i.
Ikväll ska vi ut och fira Isabelle på någon kreolsk restaurang. Återkommer med vidare rapport under morgondagen. Lev väl.
Syndernas näste
Efter det bedrövliga flygmissödet så landade vi till sist. Vi tog mark någon gång runt midnatt lokal tid. Alla var jävligt sega när lamporna tändes och en halvalkoholiserad flygvärdinna skrek att vi var jävligt välkommna till New Orleans. Tack så mycket för det, var min första tanke. Min andra var frågeställningen huruvida mina öron mådde eftersom att det enda jag kände var ett enormt chippande. 200 tryckluftsventileringar senare kändes det någorlunda ok. Bagaget kom efter bra lång tid och vi alla stod och halvsov. Ut och hitta en taxi i den kvävande hettan. Bilen som sladdade upp bredvid oss kan ha varit bland det jävligaste en människa vilat ögonen på. Den fick duga. Färden mot vårt hostel (inget hotell detta stopp) gick i ett synnerligen märkligt tempo. Svårt att förklara, men det var gas och broms på samma gång. Det var en manuellt växlad pulka, och det verkade inte chauffören vara sådär skitduktig med att hantera. Det hade resulterat i att den knappt gick att använda. Han låg på 5ans växel i uppförsbackar och 1ans när det gick utför. Förar dörrens fönster satt fast med en skruvmejsel och varvmätaren stod still i backen på 9000. Men vi kom till sist fram.
Vårt boende, ett alldeles för trevligt hostel som är lagom "rustikt" & "pissunkigt" ligger i närheten av French Quarters. Det finns bara svarta, extremt tjocka människor här. Men det är likförbannat så jävla soft. Det första som sades när vi klev in genom dörren var: "Hej, här bor ni. Där ute kan ni röka erat gräs och det är helt ok att gå på gatorna och dricka sprit" Tack då. Isabelle var väldigt trött och ville dyka bums i kvart, men vi tre lite mer törstiga herrar valde att kliva ned i området till en av de lokala syltorna som fortfarande höll öppet. Tog ett par öl innan vi vände på klacken och gick hem igen.
Vaknade upp ensam. Resten av folket sov så inåt helvetet. Klev ut på den gemensamma altanen med en kopp kaffe och sög i mig den jobbigt fuktiga luften. Dem andra vaknade eftersom och vi klev ut på stan. Promenerade ned till River Walkside och följde Mississippifloden en bit. Stannade och käkade innan vi stövlade vidare. Jag och Melker tog varsin portion friterad alligator medans Solander och PW slaffsade jambalaya. Godkänt resultat och dags för vidare promenad. Staden i sig är överjävligt skönt med en mix av gamla vrak till bostäder och kåkar som en gång i tiden var herrehus, men som idag inte riktigt sköts så fint. I New Orleans får man dricka öppet på gatorna. Man kliver in på ett hak, köper sin alkohol och sen promenerar man vidare. Tack då.
Vi klev sedan upp på Bourbon street, mest för att få se hur den berömda bargatan ser ut i dagsljus och i någorlunda hyffsat städat mentalt tillstånd. För ikväll ska vi göra den sträckan, och det mina damer och herrar kommer inte att bli någon vacker syn. Svensk drängfylla med sitt jävligaste anlete skall skina ned över Bourbon street. Men vi knatade en bit och bestämde oss för att en liten eftermiddagsdrink, det är vi ändå värda efter att ha vandrat fram i det fuktiga klimatet. I samma veva som vi klev in på någon sylta så öppnade himlen upp sig. Klockan var inte mer än 3 på eftermiddagen, det hindrade inte folk från att ha ett mindre dunderparty. Det var dans och sång i afrikanska rytmmönster. Vi var ensamma om att vara vita och alla andra där inne dansade inte en och en. De dansade i formationer. Alla där inne visste hur man rör sig med taktkänsla till musik. Vi gjorde det enda rätta och satte oss vid ett bord och tittade på. Bra drag.
Nu sitter vi gemensamt och tar ett par öl på våran uteplats, lite senare ikväll ger vi oss in och antar oss Bourbon street. New Orleans och tidigare nämnda gata måtte vara dekadensens hemvist. Människans allra bästa sidor är framme till det extrema och man lägger inga fingrar emellan. Den här kvällen kan bli episk. Vi får se hur kul det blir att hämta ut hyrbilen imorgon bitti.
7/7
Befinner mig just nu på ett flygplan ca 10.000 meter upp i luften på väg mot New Orleans. Kl är 22:00 lokal tid och vi är ungefär 2 timmar försenade. Anledningen? Våran lilla plåtlåda rymmer 80 personer, där den ena jäveln är dummare än den andre. Under tiden vi står inne vid gaten ramlar det in ett franskt monster som tycker att det är en utomordentligt trevlig idè att parkera bakom arslet på oss, stänga av motorerna, kasta bort nyckeln och sen gå därifrån. Just det AirFrance-planet rymmer ca 600 passagerare. Med andra ord, man lägger inte bara i backen och trycker bort skiten. Vi stod där vi stod och missade vår slot-tid. Tack Frankrike.
Igår var det fredag kväll i New York. Efter sängbärsen så var det utgång. Startade med middag på en italiensk restaurang som var barnsligt fin i kanten. Det var servitörer mest överallt. Hade inte en tanke på mat när vi satte oss och var inte alls hungrig. Satt mest och skrattade åt sällskapet. Jag slutade dock att skratta jävligt omgående när notan kom in och jag fick syn på att det vattnet vi haft på sidan om, av modell kranvatten typ, kostade 100:- flaskan. Det kunde blivit en scen av det hela, men Fredrik började paniksvettas av situationen, slängde upp hela summan och sen lunkade vi därifrån.
Promenerade upp ett kvarter och klev även denna kväll in på ett ställe vi terroriserat förra resan. 230 and 5th heter det och är en stor takterass med gedigen servering. Vi drack grogg och hade det kul. Alla utom Melker, som lider mest av tidsomställningen. Från ingenstans blir grabben akut trött. Under tiden han sitter och pratar (lyssnar på) Fredrik så öppnas hans mun mer och mer och ögonen sluts milimeter för milimeter. En rätt komisk syn må jag säga. Där sitter han, med sprit i handen, musik dånandes runtomkring, folk överallt, på ett tak i New York - Och somnar. Sittandes. Likt en proppmätt 2:åring som faller rakt ned i spagettin av utmattningen. Han lyckas dock ta sig i kragen (Ytterligare ett brandtal av undertecknad) och kommer in i matchen på ett imponerande vis. Det blev efter någon timme till att byta ställe (Vi blev mer eller mindre tvångsförflyttade) och rörde då oss närmare ned mot hotellet. Stövlade in på en bar med ruskigt bra livemusik. Trist nog fick vi lyssna i 25 sekunder innan bandet bestämde sig för att det var dags att packa ihop prylarna och åka hem. Blev någon timme för oss där ändå innan vi gick hem och slöt våra jack.
Lördagen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra av. Schemat som fanns var att vi skulle befinna oss på flygplatsen klockan fem och behövde ta en taxi från hotellet runt kl fyra. Så vid elvatiden gav vi oss ut för strosning. Tog oss till Central Park där vi ömsom promenerade, ömsom låg utslagna på gräsmattor och bänkar. Värmen och den kvava hettan var extremt påtaglig idag. Med pannor blanka som nysilver låg/satt vi och tittade på folk. Finns gott om original. Bäst var nog ändå den ryska modern som ledsnade på sina osnutne son som pillade på någon pryl han tydligen inte fick pilla på. Modern gjorde det enda rätta - Kraftfullt som en sibirisk björn sopade hon till grabbhalvan så att han föll till marken. Det var en örfil som hade sänkt mig rakt upp och ned. Lillkillen ställde sig bara upp och ruskade av sig smärtan efter ett par sekunders tyst snyftande. Det var virke i den där.
New Orleans står nu på programmet. När och om vi väl kommer fram så har jag ingen aning om vad det kan bli redan ikväll. Känslan är att kan vara bra att sova. PW kommer med största sannolikhet vilja gå ut (För han är en dålig människa som påverkar oss andra negativt gällande alkoholsyn) vi andra kommer nog vilja sova. PW vinner förmodligen den dragkampen.
New York!
6/7 Liggandes i en hotellsäng på elfte våningen ca 100 meter från Times Square. Blir med lätt darrig hand som jag får plita på tangenterna. Jag har en Budweiser i handen. Mittemot sitter herrarna PW och Melkersson med samma uppsättning. Isabelle är ute och handlar kläder, det tror vi iaf. Kroppen och själen har redan hunnit med att få sig en rejäl tryckspark under den här korta tiden vi varit borta. Det har druckits alldeles ofantliga mängder. Har lite tidsbrist, så det blir till att beskriva i korthet vad vi lyckats med hittills.
Torsdag morgon hämtar Melkerssons gode fader ett gäng pigga/halvpackade ursäkter till människor hemma hos oss. Vi startade lite tidigare med gemensam frukost bestående av bacon/ägg/milkshake och tillhörande öl/shots. Vi slängs av på Arlanda och hinner knappt dricka två pliktbira innan vi ombeds vänligt men bestämt att kliva på planet en halv dag innan skiten skulle varit i luften. Dessutom blev vi 40 minuter sena innan vårt Deltaflyg kryssade omkring uppe i himlen. Jag och PW körde på taktiken "attackdrickande" som är rätt enkel att förstå. Man dricker helt enkelt så mycket och så snabbt som möjligt för att möjliggöra en klassisk däckning och på så sätt kvittera ut ett par timmars sömn åtminstonde. Vi lyckades på ett utomordentligt sätt. Melker och Isabelle lyckades somna utan några större mängder.
När vi väl landat i New York började vi färden mot Manhattan och hotellet. Vi hann knappt slänga in väskorna rummet innan vi gav oss ut för att spana in omgivningarna. Blev inte många kvarters promenad innan vi sladdade in på ett irländskt hak för att ljuga ikapp och börja pressa tillbaka tidsomställningen. Blev sittandes där ett tag innan vi vände hemåt för att duscha och byta om. Ut sedan för middag. Blev en mexikansk resturang någonstans i Midtown. Vi hade grunden med oss från tidigare, nu skulle det börjas snickra upp en rejäl svinfylla. Melkersson drack en tequila margherita till middagen som var så stark att vår gode vän Lasse-Vakt hade sagt ifrån på skarpen att nog får vara nog. Jag hade en teori-genomgång med gänget innan vi lämnade restaurangen. Den handlade om att även om jetlagen gör sig påmind så ska Olle motas i grind så att säga. Att det är en mental inställning allt handlar om och att det är var och ens förbannade skyldighet att hålla sig tillräckligt alert för en natt på stan. Folket sög in infomationen från ledaren som ett gäng svampar.
Kvällen rasade vidare i ett rasande tempo. Ett av dem trevligare blev förra årets bekantning, Wicked Willys. Ett jävla ös. Solander och Melkersson smällde av en karaokeduett med mig och PW som deras största fans i publiken. Det är någonting väldigt väldigt fantastiskt att se en berusad Melker gå loss till Whams gamle klassiker "Wake me up before you go go" Isabelle stöttade upp karln väldigt bra dock, det kan ha blivit lite av ett dansnummer bara annars, då Melker valde att enbart sjunga under refrängen. Senare på samma ställe har jag blivit så trött att jag nästan somnar där jag står och dricker grogg. Detta kan givetvis inte ske, då jag haft ett brandtal inför mina kollegor ang den mentala inställningen. Jag prövade allt, dricka vatten snabbt, ta friskluft och jogga på stället för att vakna till. Utan önskat reultat. Vändningen kom när jag tittade ned i mitt tomma grogglas och fick syn på isbitarna. Dom lade jag sen på ögonlocken och gned runt i övriga delen av ansiktet. Som en skänk från ovan blev jag vansinnigt vaken och klar. Festen kunde gå vidare.
Ett par timmar senare går vi till sängs. Alla var hyffsat pigga på morgonen och vi gas oss ut i storstaden för frukost. Tog sedan en taxi ned till Ground Zero därifrån valde vi att promenera ned genom finansområdet ned till vattnet. Gick sen över Brooklynbron och satte oss i en park, fikade lite och kände oss kräddiga. Där någonstans började PW känna av baksmällan. Karln ville spy men höll tillbaka. Tog sedan en färja över tillbaka till Manhattan. Åkte sen upp till Rockefeller Center och tittade på utsikten.
Ikväll ska vi ut och försöka vara någorlunda städade. Återstår att se hur det går med det.
Torsdag morgon hämtar Melkerssons gode fader ett gäng pigga/halvpackade ursäkter till människor hemma hos oss. Vi startade lite tidigare med gemensam frukost bestående av bacon/ägg/milkshake och tillhörande öl/shots. Vi slängs av på Arlanda och hinner knappt dricka två pliktbira innan vi ombeds vänligt men bestämt att kliva på planet en halv dag innan skiten skulle varit i luften. Dessutom blev vi 40 minuter sena innan vårt Deltaflyg kryssade omkring uppe i himlen. Jag och PW körde på taktiken "attackdrickande" som är rätt enkel att förstå. Man dricker helt enkelt så mycket och så snabbt som möjligt för att möjliggöra en klassisk däckning och på så sätt kvittera ut ett par timmars sömn åtminstonde. Vi lyckades på ett utomordentligt sätt. Melker och Isabelle lyckades somna utan några större mängder.
När vi väl landat i New York började vi färden mot Manhattan och hotellet. Vi hann knappt slänga in väskorna rummet innan vi gav oss ut för att spana in omgivningarna. Blev inte många kvarters promenad innan vi sladdade in på ett irländskt hak för att ljuga ikapp och börja pressa tillbaka tidsomställningen. Blev sittandes där ett tag innan vi vände hemåt för att duscha och byta om. Ut sedan för middag. Blev en mexikansk resturang någonstans i Midtown. Vi hade grunden med oss från tidigare, nu skulle det börjas snickra upp en rejäl svinfylla. Melkersson drack en tequila margherita till middagen som var så stark att vår gode vän Lasse-Vakt hade sagt ifrån på skarpen att nog får vara nog. Jag hade en teori-genomgång med gänget innan vi lämnade restaurangen. Den handlade om att även om jetlagen gör sig påmind så ska Olle motas i grind så att säga. Att det är en mental inställning allt handlar om och att det är var och ens förbannade skyldighet att hålla sig tillräckligt alert för en natt på stan. Folket sög in infomationen från ledaren som ett gäng svampar.
Kvällen rasade vidare i ett rasande tempo. Ett av dem trevligare blev förra årets bekantning, Wicked Willys. Ett jävla ös. Solander och Melkersson smällde av en karaokeduett med mig och PW som deras största fans i publiken. Det är någonting väldigt väldigt fantastiskt att se en berusad Melker gå loss till Whams gamle klassiker "Wake me up before you go go" Isabelle stöttade upp karln väldigt bra dock, det kan ha blivit lite av ett dansnummer bara annars, då Melker valde att enbart sjunga under refrängen. Senare på samma ställe har jag blivit så trött att jag nästan somnar där jag står och dricker grogg. Detta kan givetvis inte ske, då jag haft ett brandtal inför mina kollegor ang den mentala inställningen. Jag prövade allt, dricka vatten snabbt, ta friskluft och jogga på stället för att vakna till. Utan önskat reultat. Vändningen kom när jag tittade ned i mitt tomma grogglas och fick syn på isbitarna. Dom lade jag sen på ögonlocken och gned runt i övriga delen av ansiktet. Som en skänk från ovan blev jag vansinnigt vaken och klar. Festen kunde gå vidare.
Ett par timmar senare går vi till sängs. Alla var hyffsat pigga på morgonen och vi gas oss ut i storstaden för frukost. Tog sedan en taxi ned till Ground Zero därifrån valde vi att promenera ned genom finansområdet ned till vattnet. Gick sen över Brooklynbron och satte oss i en park, fikade lite och kände oss kräddiga. Där någonstans började PW känna av baksmällan. Karln ville spy men höll tillbaka. Tog sedan en färja över tillbaka till Manhattan. Åkte sen upp till Rockefeller Center och tittade på utsikten.
Ikväll ska vi ut och försöka vara någorlunda städade. Återstår att se hur det går med det.
