Mostar - Dubrovnik
Fredag 19/7
Ett par dagar har passerat sedan jag skrev något senast. Mycket intressant har passerat. När vi under torsdagsmorgonen lämnade våran lilla lägenhet för att ta bussen mot Bosnien och staden Mostar så var våra flin påtagliga. Solen sken och försäljarna skrek. Två minuter innan våran buss går inser Isabelle, som är våran passhållare, att hon inte längre har dem i sin ägo. Isabelle blir glansig i pannan och det är inte enbart pga av värmen. Utan pass kommer vi inte in i Bosnien och det skulle även innebära en liten resa till Zagreb för att besöka svenska ambasaden där. Jag får vakta våra väskor medans Isabelle springer tillbaka till lägenheten för att leta. Där sitter jag, lämnad och övergiven och ser på när våran buss drar ifrån stationen. Efter 10 minuer så ringer Isabelle till mig, och med ett skrik förkunnar hon att det jävlar i mig är dags för att börja plocka isär väskorna. Passen fanns inte på rummet. Där och då börjar undertecknad bli lite smått irriterad. Med ett Hulkenvrål går jag loss på Isabelles väska. Mycket riktigt, våra pass hade glidit in i en reva, vid ett av innerfacken. Vi köpte nya bussbiljetter. Den bussen var en timme sen. Resan mellan Split och Mostar skulle ta 4 timmar. Den tog fem och en halv istället. Längs med kroatiska kusten tog vi oss först en bit innan vi vek av innåt i landet. En passkontroll senare och vi befann oss i Bosnien.
Dramatisk natur med höga berg och små byar präglar sista timmarna av resan. Helt plötsligt står vi där, på ruinens brant och tittar långt ned på en stad i dalen. Mostar visar upp sig. På vägen ned i dalen ligger kyrkogårdar utspridda i sluttningarna. Vi åker förbi hus som fortfarande står sönderbombade och övergivna. Skotthåll i fasaderna blandas med kyrkor och minareter. Mostar är delat mellan kristendomen och islam. När bussen stannar vid stationen så kliver vi av. Det är varmt som helvetet och vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Från ingenstans dyker en trevlig liten tant upp med utskrivna bilder på hennes hostel. För 30:- per person blir vi lovade ett rum att stanna för natten i. Tanten gick med oss dom knappa fem minuterna, in i hennes lägenhetshus som får något man ser på tv från krigsländer att likna slott. Det är i särklass det absolut jävligaste komplexet jag sett. Uppe i lägenheten får vi vårat rum och instruktioner om allt. Tanten är väldigt snäll och omstänksam. Hon serverade kaffe som jag inte vågar smaka på, så när hon vänder bort ryggen sular jag
skiten i slasken. Av med grejerna och ut för att titta på Mostar. Den gamla stadsdelen vandras igenom rätt kvickt. Vi når den världsberömda bron som sträcker sig ca 18 meter ovanför vattnet som passerar under. Bron sprängdes under kriget men byggdes upp igen för inte alltför många år sedan, som en påminnelse för det som varit.
Vi stannade på en restaurang för middag. Bosnisk mixtallrik för två. Bra skit. Typ sju olika rätter. Korvar, kyckling och nötkött . Grillade grönsaker och ajvarsåser till förbannelse. Riktigt bra middag. Med en proppmätt uppsyn tog vi en kortare promenad för att pusta ut på ett nattöppet cafè i folkvimlet. Där satt vi någon timme och lyssnade på böneutrop från minareterna och klockor som slog från kyrkorna. Rätt mäktigt. Väl hemma i lägenheten så var tanten vaken och glad. Pekade ut mot balkongen där fyra britter som också huserade hos damen satt. Vi gick ut till dom och blev kvar på lite öl och skitsnack ca en timme innan vi valde att gå och lägga oss. Mostar - En riktig pärla.
Bussresan mellan Mostar och vår sista destination skedde nu under fredagen. Tre timmar senare nådde vi Dubrovnik. När väskorna lastades ur bussen var det en grupp kineser som inte var jättesnabba fram för att plocka sitt bagage. Allt hade ställts direkt framför lastutrymmet och chauffören, en charmig kroat värd namnet, trycker helt sonika på knappen som smäller igen luckorna. Till min stora glädje hör jag ett illtjut från en av kinestjejerna (Ja, hon hade solhatt på sig) när en av luckorna smäller hennes lilla skitväska på mitten och knycklar ihop aluminiumchassit. Jag gjorde vågen innombords. Under nästkommande tio minuter tvingar jag Isabelle att stå kvar med mig vid bussen för att bevittna hur en skock arga kineser försöker få busschauffören att betala eller åtminstonde erkänna sitt fel. Bogdan the busdriver tycker mest att gruppen är ett gäng kortvuxna fjantar och försöker bara att vifta bort dom som flugor. När fyra st kineser sedan står och försöker fotografera/filma bussen (No shit, kineser med kameror) och skadorna luckan åsamkat kan jag inte längre hålla mig. Tårarna rinner ned för mina kinder och det är med svettiga steg vi går därifrån.
Sista boendet för resan är på ett hotell modell skitlitet. Det ägs av en herre som mötte upp oss vid dörren och han erbjuder allt. Han tvättar just nu våra kläder gratis. Han erbjöd oss även att hämta upp Melker som ansluter imorgon, med sin bil på flygplatsen till halva kostnaden av vad en taxi skulle ta. Med utsikt över havet sitter vi nu på en terrass och dricker något hemstampat skit gubben bjöd på. Mån om sina gäster verkar han iaf. Vad vi gör ikväll är fortfarande oklart. Men kommande dagar är klara - Det kommer bli stränder och öar i den närbelägna skärgården. Det kommer att bli öl och hetska skämt med Melkersson. Det kommer helt enkelt bli jävligt roligt.
Ett par dagar har passerat sedan jag skrev något senast. Mycket intressant har passerat. När vi under torsdagsmorgonen lämnade våran lilla lägenhet för att ta bussen mot Bosnien och staden Mostar så var våra flin påtagliga. Solen sken och försäljarna skrek. Två minuter innan våran buss går inser Isabelle, som är våran passhållare, att hon inte längre har dem i sin ägo. Isabelle blir glansig i pannan och det är inte enbart pga av värmen. Utan pass kommer vi inte in i Bosnien och det skulle även innebära en liten resa till Zagreb för att besöka svenska ambasaden där. Jag får vakta våra väskor medans Isabelle springer tillbaka till lägenheten för att leta. Där sitter jag, lämnad och övergiven och ser på när våran buss drar ifrån stationen. Efter 10 minuer så ringer Isabelle till mig, och med ett skrik förkunnar hon att det jävlar i mig är dags för att börja plocka isär väskorna. Passen fanns inte på rummet. Där och då börjar undertecknad bli lite smått irriterad. Med ett Hulkenvrål går jag loss på Isabelles väska. Mycket riktigt, våra pass hade glidit in i en reva, vid ett av innerfacken. Vi köpte nya bussbiljetter. Den bussen var en timme sen. Resan mellan Split och Mostar skulle ta 4 timmar. Den tog fem och en halv istället. Längs med kroatiska kusten tog vi oss först en bit innan vi vek av innåt i landet. En passkontroll senare och vi befann oss i Bosnien.
Dramatisk natur med höga berg och små byar präglar sista timmarna av resan. Helt plötsligt står vi där, på ruinens brant och tittar långt ned på en stad i dalen. Mostar visar upp sig. På vägen ned i dalen ligger kyrkogårdar utspridda i sluttningarna. Vi åker förbi hus som fortfarande står sönderbombade och övergivna. Skotthåll i fasaderna blandas med kyrkor och minareter. Mostar är delat mellan kristendomen och islam. När bussen stannar vid stationen så kliver vi av. Det är varmt som helvetet och vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Från ingenstans dyker en trevlig liten tant upp med utskrivna bilder på hennes hostel. För 30:- per person blir vi lovade ett rum att stanna för natten i. Tanten gick med oss dom knappa fem minuterna, in i hennes lägenhetshus som får något man ser på tv från krigsländer att likna slott. Det är i särklass det absolut jävligaste komplexet jag sett. Uppe i lägenheten får vi vårat rum och instruktioner om allt. Tanten är väldigt snäll och omstänksam. Hon serverade kaffe som jag inte vågar smaka på, så när hon vänder bort ryggen sular jag
skiten i slasken. Av med grejerna och ut för att titta på Mostar. Den gamla stadsdelen vandras igenom rätt kvickt. Vi når den världsberömda bron som sträcker sig ca 18 meter ovanför vattnet som passerar under. Bron sprängdes under kriget men byggdes upp igen för inte alltför många år sedan, som en påminnelse för det som varit.
Vi stannade på en restaurang för middag. Bosnisk mixtallrik för två. Bra skit. Typ sju olika rätter. Korvar, kyckling och nötkött . Grillade grönsaker och ajvarsåser till förbannelse. Riktigt bra middag. Med en proppmätt uppsyn tog vi en kortare promenad för att pusta ut på ett nattöppet cafè i folkvimlet. Där satt vi någon timme och lyssnade på böneutrop från minareterna och klockor som slog från kyrkorna. Rätt mäktigt. Väl hemma i lägenheten så var tanten vaken och glad. Pekade ut mot balkongen där fyra britter som också huserade hos damen satt. Vi gick ut till dom och blev kvar på lite öl och skitsnack ca en timme innan vi valde att gå och lägga oss. Mostar - En riktig pärla.
Bussresan mellan Mostar och vår sista destination skedde nu under fredagen. Tre timmar senare nådde vi Dubrovnik. När väskorna lastades ur bussen var det en grupp kineser som inte var jättesnabba fram för att plocka sitt bagage. Allt hade ställts direkt framför lastutrymmet och chauffören, en charmig kroat värd namnet, trycker helt sonika på knappen som smäller igen luckorna. Till min stora glädje hör jag ett illtjut från en av kinestjejerna (Ja, hon hade solhatt på sig) när en av luckorna smäller hennes lilla skitväska på mitten och knycklar ihop aluminiumchassit. Jag gjorde vågen innombords. Under nästkommande tio minuter tvingar jag Isabelle att stå kvar med mig vid bussen för att bevittna hur en skock arga kineser försöker få busschauffören att betala eller åtminstonde erkänna sitt fel. Bogdan the busdriver tycker mest att gruppen är ett gäng kortvuxna fjantar och försöker bara att vifta bort dom som flugor. När fyra st kineser sedan står och försöker fotografera/filma bussen (No shit, kineser med kameror) och skadorna luckan åsamkat kan jag inte längre hålla mig. Tårarna rinner ned för mina kinder och det är med svettiga steg vi går därifrån.
Sista boendet för resan är på ett hotell modell skitlitet. Det ägs av en herre som mötte upp oss vid dörren och han erbjuder allt. Han tvättar just nu våra kläder gratis. Han erbjöd oss även att hämta upp Melker som ansluter imorgon, med sin bil på flygplatsen till halva kostnaden av vad en taxi skulle ta. Med utsikt över havet sitter vi nu på en terrass och dricker något hemstampat skit gubben bjöd på. Mån om sina gäster verkar han iaf. Vad vi gör ikväll är fortfarande oklart. Men kommande dagar är klara - Det kommer bli stränder och öar i den närbelägna skärgården. Det kommer att bli öl och hetska skämt med Melkersson. Det kommer helt enkelt bli jävligt roligt.
Kommentarer
Trackback
