13/9
Goddag fotfolk samt fähundar. I skrivande stund är kl 18.10 lokal tid och vi befinner oss någonstans ovanför dem förenta staterna. En annorlunda feeling att sitta och skriva blogginlägg (fy giraffen vad jag hatar det ordet) på ett flygplan. Det hela blir inte lättare av att Melker sitter och skakar som en trasig airbag bredvid mig heller. När vi väl är framme i Phoenix och innan jag fått tag på någon form av internetuppkoppling kommer klockan att ha stuckit iväg alltför jävla mycket för att jag ska orka skriva ett inlägg med någon som helst substans. Dessutom så har vi då fått slänga på ytterligare tre timmar i den där satans jetlag-ryggsäcken. Så jag delar upp bitarna likt en kola-dealer och kastar upp sista etappen utav den här dagen på plats på hotellet, allt för att minimera tiden. Herregud Anton, ibland undrar nog självaste Gud fader varför han satte sin mest begåvade och intelligenta skapelse någonstans ute i Åkersbergahoodsen. Ja, eller på en tre-veckors resa med tre nötter. Herrens vägar äro outgrundliga.
Efter att ha smaskat tårta i sängen så begav vi oss till sist iväg från hotellet för att ta oss till flygplatsen ute i New Jersey. Taxi kan man ju givetvis åka. Men faktum är att det är 4 st grissnåla jävlar som är ute och reser uppenbarligen, så vi tog oss an ett smärre korståg och tog tunnelbanan ut så långt som det var möjligt mot Newark airport, för att sen ta en taxi sista biten. Det sparade vi $45 på. Jag har nog aldrig känt mig så bright som just då. Kanske inte är ett skithögt betyg till skribenten iof, men vafan. Tunnelbanan tog oss till typ downtown Jersey City, kan vara helt ute och cyklar nu, må så vara. Området är iaf ett av de mest sunkiga jag någonsin vilat mina ögon på, då vill jag ändå lägga till här att jag besökt både Nairobi, förstäder till Peking samt Vallentuna. Det var ingen vacker syn. 4 treo-vitingar studsar runt och jagar taxi i ett kvarter bestående av 100% afroamerikaner och mexare. Det är ingen överdrift att säga att cracket fullkomligen dammade, heroinet flöt och handgranaterna ven. Ok, liten överdrift kanske. Men inte mycket. Man behövde inte sitta med i FNs säkerhetsråd för att läsa av situationen och göra bedömningen att kvick evakuering var att rekomendera. Det blev taxifärd med tandlös herre som valde att koppla loss mitt bilbälte för att ha någonting att koppla in sitt eget i. Tack för det säkerhetstänket. Han sköt eller våldtog oss iaf inte, man får vara glad över det lilla i livet.
Incheckning och säkerhetskontroller gick återigen smärtfritt. Min själ fick sig dock en rejäl pungspark när det gick upp för mig att utsugarna på USAirways skulle ha $25 per person för väskorna. Slog sedan ihjäl 2-3 timmar på flygplatsen genom att gissa färgkombinationerna på godiset Skittles genom blindsmakprovning. Ja, vi var för snåla för att tjacka trådlöst internet för $7 timmen. Klev sedan på planet och nu sitter vi här uppe. Dinglar med fötterna och kikar ned på guds skapelser. Isabelle och Melker har köpt in varsinn ostbricka och jag någon plastig snacks-låda. David kliver med högljudda fotkliv på den redan inslagna snålstigen och valde att helt sonika inte beställa in ett jota. Han skippade även den fria drycken. Ärofullt utav honom i min mening. Principfast och riktigt. Avslutar dagens incidenter när vi nått hotellet i Phoenix.
Sådär ja. Nu är vi på hotellet i Phoenix. La Quinta in, det fullkomligen osar illegal invandrare om det namnet. Jag är äckligt trött just nu, precis som utlovat. Så kommer fatta mig kort under sista delen. Vi landade. Vi hämtade väskorna. Vi gick ut och högg en taxi. Vi åkte till hotellet. När vi kommer in i lobbyn känner jag igen en blond dam i 40års åldern. Inser snabbt att det är min mormors systers dotter, Yvonne som bor här i Arizona. Vi har jiddrat lite på facebook och snackat om att eventuellt ses någonting när vi ändå är i krokarna. När, var och hur är dock inget vi nämnt. Men nu satt hon där, tillsammans med sin man Robin. Stor chock givetvis, då jag aldrig träffat människan tidigare i mitt liv. Hon och Robin bjöd sedan ut alla oss på middag på ett ställe som gick i westernstuk. Vi käkade steaks. Extremt gott. Nja, Isabelle åt kyckling och jag tyckte hela restaurangen vände sig om när hon förklarade att hon inte tycker om kött. Det var riktigt trevligt och Yvonne & Robin var fantastiskt sköna människor. Vi ska träffas igen på hemvägen har vi bestämt.
Imorgon vid 09.00 hämtar vi ut hyrbilen. Sen ba drar vi. Into the wild. Typ. Foton blir det inga ikväll. Men det kommer. Förhoppningsvis redan imorgon. Melker snarkar på riktigt så jävla högt att jag snart skär av mig mina handleder. Det gör fysiskt ont i själen att lyssna på karln. Garanterat sista fyrbäddsrummet.
//Posörerna
Efter att ha smaskat tårta i sängen så begav vi oss till sist iväg från hotellet för att ta oss till flygplatsen ute i New Jersey. Taxi kan man ju givetvis åka. Men faktum är att det är 4 st grissnåla jävlar som är ute och reser uppenbarligen, så vi tog oss an ett smärre korståg och tog tunnelbanan ut så långt som det var möjligt mot Newark airport, för att sen ta en taxi sista biten. Det sparade vi $45 på. Jag har nog aldrig känt mig så bright som just då. Kanske inte är ett skithögt betyg till skribenten iof, men vafan. Tunnelbanan tog oss till typ downtown Jersey City, kan vara helt ute och cyklar nu, må så vara. Området är iaf ett av de mest sunkiga jag någonsin vilat mina ögon på, då vill jag ändå lägga till här att jag besökt både Nairobi, förstäder till Peking samt Vallentuna. Det var ingen vacker syn. 4 treo-vitingar studsar runt och jagar taxi i ett kvarter bestående av 100% afroamerikaner och mexare. Det är ingen överdrift att säga att cracket fullkomligen dammade, heroinet flöt och handgranaterna ven. Ok, liten överdrift kanske. Men inte mycket. Man behövde inte sitta med i FNs säkerhetsråd för att läsa av situationen och göra bedömningen att kvick evakuering var att rekomendera. Det blev taxifärd med tandlös herre som valde att koppla loss mitt bilbälte för att ha någonting att koppla in sitt eget i. Tack för det säkerhetstänket. Han sköt eller våldtog oss iaf inte, man får vara glad över det lilla i livet.
Incheckning och säkerhetskontroller gick återigen smärtfritt. Min själ fick sig dock en rejäl pungspark när det gick upp för mig att utsugarna på USAirways skulle ha $25 per person för väskorna. Slog sedan ihjäl 2-3 timmar på flygplatsen genom att gissa färgkombinationerna på godiset Skittles genom blindsmakprovning. Ja, vi var för snåla för att tjacka trådlöst internet för $7 timmen. Klev sedan på planet och nu sitter vi här uppe. Dinglar med fötterna och kikar ned på guds skapelser. Isabelle och Melker har köpt in varsinn ostbricka och jag någon plastig snacks-låda. David kliver med högljudda fotkliv på den redan inslagna snålstigen och valde att helt sonika inte beställa in ett jota. Han skippade även den fria drycken. Ärofullt utav honom i min mening. Principfast och riktigt. Avslutar dagens incidenter när vi nått hotellet i Phoenix.
Sådär ja. Nu är vi på hotellet i Phoenix. La Quinta in, det fullkomligen osar illegal invandrare om det namnet. Jag är äckligt trött just nu, precis som utlovat. Så kommer fatta mig kort under sista delen. Vi landade. Vi hämtade väskorna. Vi gick ut och högg en taxi. Vi åkte till hotellet. När vi kommer in i lobbyn känner jag igen en blond dam i 40års åldern. Inser snabbt att det är min mormors systers dotter, Yvonne som bor här i Arizona. Vi har jiddrat lite på facebook och snackat om att eventuellt ses någonting när vi ändå är i krokarna. När, var och hur är dock inget vi nämnt. Men nu satt hon där, tillsammans med sin man Robin. Stor chock givetvis, då jag aldrig träffat människan tidigare i mitt liv. Hon och Robin bjöd sedan ut alla oss på middag på ett ställe som gick i westernstuk. Vi käkade steaks. Extremt gott. Nja, Isabelle åt kyckling och jag tyckte hela restaurangen vände sig om när hon förklarade att hon inte tycker om kött. Det var riktigt trevligt och Yvonne & Robin var fantastiskt sköna människor. Vi ska träffas igen på hemvägen har vi bestämt.
Imorgon vid 09.00 hämtar vi ut hyrbilen. Sen ba drar vi. Into the wild. Typ. Foton blir det inga ikväll. Men det kommer. Förhoppningsvis redan imorgon. Melker snarkar på riktigt så jävla högt att jag snart skär av mig mina handleder. Det gör fysiskt ont i själen att lyssna på karln. Garanterat sista fyrbäddsrummet.
//Posörerna
Kommentarer
Trackback
