230 Fifth
Ligger i sängen. Bredvid mig finns ett fönster med en utsikt. En utsikt över Jersey City samt delar av Manhattan. Den utsikten kan man utan några som helst problem vänja sig vid. Det kommer jag däremot aldrig att göra med deras kaffe. Likt amerikansk öl har den inte direkt skitmycket smak.
Startar från Arlanda då. Runt kl 07.30 blev det alkoholintag och frukost. 10.25 reste sig vårt flygplan som skulle ta oss mot N.Y, över marken. Flygresan gick väldigt smärtfritt för vårt sällskap. Det konsumerades respektabla mängder sprit och tittades på film. Inga större incidenter, ett par lite för högljudda "Allahu Akhbar" från min sida och en hostattack som ledde till regsnkogsvåt flint på herren framför. Han måste känt sig som ett sånt där Kobekreatur som man masserar in med pilsner varje dag fram till slakt. Om flygresan gick smärtfritt så gick processen på Newarks flygplats ännu bättre. Det i förväg väntade kaoset uteblev totalt, och jag tror att från att vi landat tills vi med väskorna i handen stod i taxikön kan tiden inte ha stuckit iväg med mer än en timme. Lite småudda frågor från säkerthetsfolket, bla om: "Melker was the troublemaker?", varför vi valt att bo i Jersey City och hur jag kände D och M. Joggade in i en taxi och fick snart se Manhattans skyline torna upp sig en bit bort.
När vi kastat in prylarna på hotellet drog vi direkt till ett Dunkin Donuts för kaffe och munkar. Sen blev det tunnelbana till Ground Zero där man under dagen höll en minnesceremoni över 10årsdagen. Mäktig syn måste tilläggas. Det rådde allvarlig och ledsam stämning. Poliser, militärer och konspirationsteoretiker frodades inom samma område. Man såg egentligen inte ett satans skit över Ground Zero, däremot hade vi en fin fin utsikt över den nya byggnaden dom klappar upp just nu som fått namnet One World Trade Center. Det är ingen dussinbyggnad vill jag lova. Efter att sedan ha promenerat runt och stirrat rakt upp under typ en timme så blev det en kanna öl på något Irländskt hak. Sen traskade vi. Något så djävulskt. Upp till Soho och Greenwich Village. Vi stannade till på Famous Ben`s Pizza och tog varsin slice sittandes på plaststolar ute på gatan. Självklart med den där lite cräddiga ångan från gatubrunnarna stigandes bredvid oss. Mer promenad blev det innan vi hittade ett soft litet hak som någon beslutat att döpa till Wicked Willys. Det var NFL premiär igår, så att det var gott om människor ute på krogarna. På Wicked Willys blev det tequilashots och pilsnerdricka innan vi spelade ett par kannor Beerpong. Jag och Solander fick stryk, fast i ärlighetens namn kan man inte torska i Beerpong. Förloraren är den som får dricka, så det är lite win/win över det. Jag träffade någon gammal dude där inne som jag började snacka lite löst med. Han var gammal som en krokig ek och full som en badtunna kring jul. Han tog oss till stället bredvid. En klassisk sylta för New York-bor, där bl.a Bob Dylan suttit och vrålat på fyllan under 70-talet. Även David Bowie brukade sitta där och bli lite på kanelen back in the days.
Dunkelt blev till knallsvart och vi hoppade in i en taxi. Efter visst letande (läs irrande) så stövlade vi in i en portuppgång och ställde oss i en hiss som tog oss 20 våningar upp. Där uppe huserar en bar vid namn 230 Fifth. Det är en enorm takterrass precis bredvid Empire State Building med utsikt över hela New York. En duktigt mäktig känsla att sitta där uppe och dricka champagne (Ja, fan vad svåra/poppiga vi är) och blicka ut över N.Y natten. Väl hemma på hotellet somnade alla jävligt omgående. Jetlaggen började få in sitt nackgrepp.
Nu, i skrivande stund är jag nyvaken. Jag ska snart gå och köpa kaffe och munk på Dunkin Donuts. Sen ska jag gå ned till vattnet och glo över mot Manhattan. Ska stå där och stirra likt fågelmannen. Förjävla häftig stad det här. Återkommer imorgon antar jag, då ska vi vidare mot Phoenix, Arizona. Där kan det både vara skitvarmt och duktigt med inavel.
Summering och funderingar hittills:
Melker har riktigt jävla konstig musik på sin mp3. Som typ Måns Zelmerlöv och Miley Cyrus.
David har en tendens att vandra iväg från flocken när han får alkohol i kroppen.
Isabelle har haft ett leende på läpparna sen vi landade, svårt att se att det försvinner innan vi landar på Arlanda.
Jag tycker verkligen inte om att betala dricks till folk som fan inte gör något för att förtjäna dem.
På återseende fotfolket
//Hundarna från Riga.
Startar från Arlanda då. Runt kl 07.30 blev det alkoholintag och frukost. 10.25 reste sig vårt flygplan som skulle ta oss mot N.Y, över marken. Flygresan gick väldigt smärtfritt för vårt sällskap. Det konsumerades respektabla mängder sprit och tittades på film. Inga större incidenter, ett par lite för högljudda "Allahu Akhbar" från min sida och en hostattack som ledde till regsnkogsvåt flint på herren framför. Han måste känt sig som ett sånt där Kobekreatur som man masserar in med pilsner varje dag fram till slakt. Om flygresan gick smärtfritt så gick processen på Newarks flygplats ännu bättre. Det i förväg väntade kaoset uteblev totalt, och jag tror att från att vi landat tills vi med väskorna i handen stod i taxikön kan tiden inte ha stuckit iväg med mer än en timme. Lite småudda frågor från säkerthetsfolket, bla om: "Melker was the troublemaker?", varför vi valt att bo i Jersey City och hur jag kände D och M. Joggade in i en taxi och fick snart se Manhattans skyline torna upp sig en bit bort.
När vi kastat in prylarna på hotellet drog vi direkt till ett Dunkin Donuts för kaffe och munkar. Sen blev det tunnelbana till Ground Zero där man under dagen höll en minnesceremoni över 10årsdagen. Mäktig syn måste tilläggas. Det rådde allvarlig och ledsam stämning. Poliser, militärer och konspirationsteoretiker frodades inom samma område. Man såg egentligen inte ett satans skit över Ground Zero, däremot hade vi en fin fin utsikt över den nya byggnaden dom klappar upp just nu som fått namnet One World Trade Center. Det är ingen dussinbyggnad vill jag lova. Efter att sedan ha promenerat runt och stirrat rakt upp under typ en timme så blev det en kanna öl på något Irländskt hak. Sen traskade vi. Något så djävulskt. Upp till Soho och Greenwich Village. Vi stannade till på Famous Ben`s Pizza och tog varsin slice sittandes på plaststolar ute på gatan. Självklart med den där lite cräddiga ångan från gatubrunnarna stigandes bredvid oss. Mer promenad blev det innan vi hittade ett soft litet hak som någon beslutat att döpa till Wicked Willys. Det var NFL premiär igår, så att det var gott om människor ute på krogarna. På Wicked Willys blev det tequilashots och pilsnerdricka innan vi spelade ett par kannor Beerpong. Jag och Solander fick stryk, fast i ärlighetens namn kan man inte torska i Beerpong. Förloraren är den som får dricka, så det är lite win/win över det. Jag träffade någon gammal dude där inne som jag började snacka lite löst med. Han var gammal som en krokig ek och full som en badtunna kring jul. Han tog oss till stället bredvid. En klassisk sylta för New York-bor, där bl.a Bob Dylan suttit och vrålat på fyllan under 70-talet. Även David Bowie brukade sitta där och bli lite på kanelen back in the days.
Dunkelt blev till knallsvart och vi hoppade in i en taxi. Efter visst letande (läs irrande) så stövlade vi in i en portuppgång och ställde oss i en hiss som tog oss 20 våningar upp. Där uppe huserar en bar vid namn 230 Fifth. Det är en enorm takterrass precis bredvid Empire State Building med utsikt över hela New York. En duktigt mäktig känsla att sitta där uppe och dricka champagne (Ja, fan vad svåra/poppiga vi är) och blicka ut över N.Y natten. Väl hemma på hotellet somnade alla jävligt omgående. Jetlaggen började få in sitt nackgrepp.
Nu, i skrivande stund är jag nyvaken. Jag ska snart gå och köpa kaffe och munk på Dunkin Donuts. Sen ska jag gå ned till vattnet och glo över mot Manhattan. Ska stå där och stirra likt fågelmannen. Förjävla häftig stad det här. Återkommer imorgon antar jag, då ska vi vidare mot Phoenix, Arizona. Där kan det både vara skitvarmt och duktigt med inavel.
Summering och funderingar hittills:
Melker har riktigt jävla konstig musik på sin mp3. Som typ Måns Zelmerlöv och Miley Cyrus.
David har en tendens att vandra iväg från flocken när han får alkohol i kroppen.
Isabelle har haft ett leende på läpparna sen vi landade, svårt att se att det försvinner innan vi landar på Arlanda.
Jag tycker verkligen inte om att betala dricks till folk som fan inte gör något för att förtjäna dem.
På återseende fotfolket
//Hundarna från Riga.
Kommentarer
Trackback
