Save a horse, ride a cowboy
14/9
Vaknar upp efter en helvetes natt på hotell La Quinta Inn, Phoenix. Herrarna Melkersson och Norrby körde någon form av inbördestävling i den ädla sporten Skriksnark/Dödsvrål. Båda stod för personbästa, med Melkersson som vinnare. Blev inte många timmars sömn för mig. Vi packade ihop våra prylar, checkade ut och högg en bulle till biluthyrningen. Väl där plockade vi ut en Lincoln MKX. En nätt (läs skitflådig) kärra, rustad till tänderna med navigationspaket, läderfåtöljer (asbra i ökenhetten) 4-hjulsdrift och en mysig V6a under huven. När bensinen kostar noll och ingenting med svenska mått mätt kan man faktiskt bete sig på det viset, miljön bryr vi oss inte särskilt mycket om ändå uppenbarligen, efter dem senaste dagarnas flygturer.
Efter en timme ungefär var det dags för mig att köra ut det lilla monstret från garaget och ut i den amerikanska trafiken. Mitt första prov blev en motorled med 6 filer. Men det flöt på hur bra som helst, duktiga baksätetschaufförer. Vi stack iväg och käkade och sen ställde vi in GPS:en, kopplade upp spotifyn mot bilens multimediasystem och bara drog. Dagens första etapp skulle bli Road 88 från Phoenix till Toto Basin. Så fort vi kommit ut ur staden så befann vi oss i öknen. Road 88, som även heter Apache Trail är en väg som inte många bilar tar. Knappt några alls. Det beror till största del på att ca 90% av sträckan inte ens är asfalterad, att det går uppåt och nedåt på stigar som stundtals inte är bredare än 1,5 bilar. Men jävlar vilka miljöer. Jag var John Wayne där ett tag, med min stålponny. Det var kaktusar, röda berg, gröna berg, vattendrag och sjöar. Vi var helt ensamma där ute. Så vi stannade stup i ett och fotograferade och tittade. Det var en guppig resa som tog runt 5 timmar innan vi till slut nådde Toto Basin, som ligger strax efter Roosevelt Dam. Där började jag känna mig rätt matt i kroppen och alkoholgenen skrek efter uppmärksamhet.
Jag rattade då in bilen på första bästa ställe. En saloon (Ja, en saloon) i Toto Basin som gick under det fantastiska namnet Butchers Hook. Det satt tre människor i ena hörnet, i det andra fanns en jukebox och och bakom disken världens bästa dam i 65års:åldern. Vi spelade på jukeboxen, snackade med lokalinvånarna, som förövrigt var mäkta imponerade över vilken väg vi tog till dem och att vi ens hittade till deras lilla håla. Det dracks Jack Daniel och öl (David fick köra sen) och lyssnade på någon lokal herres jakterövringar. Skylten på entredörren löd: "No firearms allowed" Fantastiska människor.
David fick sen köra dagens andra etapp, kvällsrutten. För nu hade det hunnit blivit mörkt efter Toto Basin. Väg 188 upp mot Flagstaff. Även den runt 5 timmar. Framrusandes genom öknen, med Tors vrede sjudande i himlen. Det blixtrade från alla håll och kanter, nästan magiskt fantastiskt. Lägg till musik och kaffe på det.
Väl framme i Flagstaff sprang vi in på första bästa motell, bokade två rum och gick sedan och lade oss. Satte mig och skrev, lagom till publicering så försvann skiten och med det även mitt tålamod. Orkade inte börja om. Förlåt Simensen.
Ondagen 15/9, dvs idag för oss, igår för er antar jag när jag väl lägger upp bitarna. Sitter nu i bilen och plitar ned vad som hänt under dagen so far. Sedvanlig morgonrutin. Uppstigning, packning, motellfrukost och uppställning. Snabb färd till varuhuset Wallmart, ni vet dom där sköna jävlarna som krängde tre containrar ammunition för automatvapen åt de två bittra själarna som slutade upp vid Columbine Highschool för x antal år sedan. Isabelle hade nämligen lyckats supa bort batteriladdaren till sin systemkamera. Den nyinköpta fungerade självklart inte. Nytt försök sen i Las Vegas.
Efter Wallmart blev det motormarsch igen. Siktet var inställt på Grand Canyon, det där jävla hålet i marken som alla yanks är sådär vidrigt självgoda över. Två timmar senare stod vi där och blickade ut över kratern. Och det vill jag lova, mina damer och herrar att naturen kan vara övermäktig. Jag åkte dit med inställningen att det skulle vara ok, kul att se - varken mer eller mindre. Jag blev, återigen på den här resan, hänförd. Känslan av att vi människor inte är så jävla stora på den här jorden slog oss rätt ordentligt. Svindeln var påtaglig. Känner att jag börjar få slut på superlativ, har ju varit rätt generös med beröm åt det mesta på den här resan hittills. Nöjer mig med att säga att får någon chansen att åka dit, gör det. Finns inte ett fotografi i världen som kan beskriva känslan av att stå där, uppe på någon av kanterna och blicka ut.
Nu sitter vi i bilen för att ta oss mot Las fucking Vegas. Neonets hemstad. Tacky-Amerikas födelseort. Där stjärnor & nobdys, Trumps & fattighjon, lycksökare & luder samlas. Där människans absolut äckligaste, men förmodligen även bästa egenskaper huserar på samma yta. I öknen kan ingen höra dig skrika va? På vägen dit kommer vi köra en sträcka på den gamla klassiska Route 66. Kommer förmodligen stanna till i Seligman, där jag ska försöka hitta gratis wifi (annars får det vara) och lägga upp det här. Sen fortsätter vi mot Las Vegas, runt 3 timmar till efter det. Har blivit en del bilåkande på den här resan, lite det som var tanken iof. Förjävla häftigt att se hur landskapen skiljer sig. Bara södra och norra Arizona är som natt och dag.
16/9 Nu, kl 11.37 sitter vi och äter frukost i Las Vegas. Blev massa strul igår som gjorde att jag inte fick upp prylarna. Vi har checkat in på hotell Riviera som ligger på The Strip. Mer info om det vid senare inlägg.
Summeringar
Melker skjuter snabbast i västern. Inget snack om den saken. Han har dragit sina vapen både i Grand Canyon och ute längs Apache Trail. Och som han gör det..
David har uppenbarligen inga som helst problem med att kliva ut i shorts och sneakers bland skallerormar, skorpioner och spindlar i den Arizonska öknen, men när Melker föreslår att säng skall delas, så får han samma blick i ögonen som en livrädd, halt kattunge som står framför en rosenrasande pitbull. Isabelle har hittills supit bort ett par högklackade pjuck samt ovanämnda batteriladdare. Den listan lär uppdateras många gånger till.
Ps. Det där med att ladda upp bilder på bloggen. Det tar sju svåra jävla år att slänga upp en(!) bild på den där satans skitsidan. Blogg.se verkar vara lika utvecklade inom bildhantering som Somalia är inom lyxbilstillverkning.
//Yours truly, Sakletaren, Halta katten och Clint Eastwood.
Vaknar upp efter en helvetes natt på hotell La Quinta Inn, Phoenix. Herrarna Melkersson och Norrby körde någon form av inbördestävling i den ädla sporten Skriksnark/Dödsvrål. Båda stod för personbästa, med Melkersson som vinnare. Blev inte många timmars sömn för mig. Vi packade ihop våra prylar, checkade ut och högg en bulle till biluthyrningen. Väl där plockade vi ut en Lincoln MKX. En nätt (läs skitflådig) kärra, rustad till tänderna med navigationspaket, läderfåtöljer (asbra i ökenhetten) 4-hjulsdrift och en mysig V6a under huven. När bensinen kostar noll och ingenting med svenska mått mätt kan man faktiskt bete sig på det viset, miljön bryr vi oss inte särskilt mycket om ändå uppenbarligen, efter dem senaste dagarnas flygturer.
Efter en timme ungefär var det dags för mig att köra ut det lilla monstret från garaget och ut i den amerikanska trafiken. Mitt första prov blev en motorled med 6 filer. Men det flöt på hur bra som helst, duktiga baksätetschaufförer. Vi stack iväg och käkade och sen ställde vi in GPS:en, kopplade upp spotifyn mot bilens multimediasystem och bara drog. Dagens första etapp skulle bli Road 88 från Phoenix till Toto Basin. Så fort vi kommit ut ur staden så befann vi oss i öknen. Road 88, som även heter Apache Trail är en väg som inte många bilar tar. Knappt några alls. Det beror till största del på att ca 90% av sträckan inte ens är asfalterad, att det går uppåt och nedåt på stigar som stundtals inte är bredare än 1,5 bilar. Men jävlar vilka miljöer. Jag var John Wayne där ett tag, med min stålponny. Det var kaktusar, röda berg, gröna berg, vattendrag och sjöar. Vi var helt ensamma där ute. Så vi stannade stup i ett och fotograferade och tittade. Det var en guppig resa som tog runt 5 timmar innan vi till slut nådde Toto Basin, som ligger strax efter Roosevelt Dam. Där började jag känna mig rätt matt i kroppen och alkoholgenen skrek efter uppmärksamhet.
Jag rattade då in bilen på första bästa ställe. En saloon (Ja, en saloon) i Toto Basin som gick under det fantastiska namnet Butchers Hook. Det satt tre människor i ena hörnet, i det andra fanns en jukebox och och bakom disken världens bästa dam i 65års:åldern. Vi spelade på jukeboxen, snackade med lokalinvånarna, som förövrigt var mäkta imponerade över vilken väg vi tog till dem och att vi ens hittade till deras lilla håla. Det dracks Jack Daniel och öl (David fick köra sen) och lyssnade på någon lokal herres jakterövringar. Skylten på entredörren löd: "No firearms allowed" Fantastiska människor.
David fick sen köra dagens andra etapp, kvällsrutten. För nu hade det hunnit blivit mörkt efter Toto Basin. Väg 188 upp mot Flagstaff. Även den runt 5 timmar. Framrusandes genom öknen, med Tors vrede sjudande i himlen. Det blixtrade från alla håll och kanter, nästan magiskt fantastiskt. Lägg till musik och kaffe på det.
Väl framme i Flagstaff sprang vi in på första bästa motell, bokade två rum och gick sedan och lade oss. Satte mig och skrev, lagom till publicering så försvann skiten och med det även mitt tålamod. Orkade inte börja om. Förlåt Simensen.
Ondagen 15/9, dvs idag för oss, igår för er antar jag när jag väl lägger upp bitarna. Sitter nu i bilen och plitar ned vad som hänt under dagen so far. Sedvanlig morgonrutin. Uppstigning, packning, motellfrukost och uppställning. Snabb färd till varuhuset Wallmart, ni vet dom där sköna jävlarna som krängde tre containrar ammunition för automatvapen åt de två bittra själarna som slutade upp vid Columbine Highschool för x antal år sedan. Isabelle hade nämligen lyckats supa bort batteriladdaren till sin systemkamera. Den nyinköpta fungerade självklart inte. Nytt försök sen i Las Vegas.
Efter Wallmart blev det motormarsch igen. Siktet var inställt på Grand Canyon, det där jävla hålet i marken som alla yanks är sådär vidrigt självgoda över. Två timmar senare stod vi där och blickade ut över kratern. Och det vill jag lova, mina damer och herrar att naturen kan vara övermäktig. Jag åkte dit med inställningen att det skulle vara ok, kul att se - varken mer eller mindre. Jag blev, återigen på den här resan, hänförd. Känslan av att vi människor inte är så jävla stora på den här jorden slog oss rätt ordentligt. Svindeln var påtaglig. Känner att jag börjar få slut på superlativ, har ju varit rätt generös med beröm åt det mesta på den här resan hittills. Nöjer mig med att säga att får någon chansen att åka dit, gör det. Finns inte ett fotografi i världen som kan beskriva känslan av att stå där, uppe på någon av kanterna och blicka ut.
Nu sitter vi i bilen för att ta oss mot Las fucking Vegas. Neonets hemstad. Tacky-Amerikas födelseort. Där stjärnor & nobdys, Trumps & fattighjon, lycksökare & luder samlas. Där människans absolut äckligaste, men förmodligen även bästa egenskaper huserar på samma yta. I öknen kan ingen höra dig skrika va? På vägen dit kommer vi köra en sträcka på den gamla klassiska Route 66. Kommer förmodligen stanna till i Seligman, där jag ska försöka hitta gratis wifi (annars får det vara) och lägga upp det här. Sen fortsätter vi mot Las Vegas, runt 3 timmar till efter det. Har blivit en del bilåkande på den här resan, lite det som var tanken iof. Förjävla häftigt att se hur landskapen skiljer sig. Bara södra och norra Arizona är som natt och dag.
16/9 Nu, kl 11.37 sitter vi och äter frukost i Las Vegas. Blev massa strul igår som gjorde att jag inte fick upp prylarna. Vi har checkat in på hotell Riviera som ligger på The Strip. Mer info om det vid senare inlägg.
Summeringar
Melker skjuter snabbast i västern. Inget snack om den saken. Han har dragit sina vapen både i Grand Canyon och ute längs Apache Trail. Och som han gör det..
David har uppenbarligen inga som helst problem med att kliva ut i shorts och sneakers bland skallerormar, skorpioner och spindlar i den Arizonska öknen, men när Melker föreslår att säng skall delas, så får han samma blick i ögonen som en livrädd, halt kattunge som står framför en rosenrasande pitbull. Isabelle har hittills supit bort ett par högklackade pjuck samt ovanämnda batteriladdare. Den listan lär uppdateras många gånger till.
Ps. Det där med att ladda upp bilder på bloggen. Det tar sju svåra jävla år att slänga upp en(!) bild på den där satans skitsidan. Blogg.se verkar vara lika utvecklade inom bildhantering som Somalia är inom lyxbilstillverkning.
//Yours truly, Sakletaren, Halta katten och Clint Eastwood.
Kommentarer
Trackback
