Surfin USA
22/9
Torsdags morgon. Hemma i det vanliga livet så brukar jag alltid tycka om torsdagar av någon anledning. Nästan mer än fredagar. Har inte riktigt greppat varför. Dock så är torsdagarna när vi är ute och fladdrar snäppet bättre. Fast egentligen inte, jag har totalt tappat greppet om veckordagarna nu. Hade kvalificerade problem med att komma på vad det var för dag nu, när jag skulle starta upp inlägget nu på morgonen. Alla fyra verkar ha svårigheter med det. Jag utgår ifrån att det är semesterkänslan som satt sig.
Igår var det en annan dag. Då var det onsdag. Vi hade allihopa sett fram emot att bara ta en lugn dag på stranden, inte behöva hoppa runt och göra så jävla mycket. Vi väntade ut trafiken och sen satte vi fart. Vi valde bort att åka ned till Venice eller Santa Monica Beach. Vi ville se Malibu. Gå i David Hasselhof och Pamela Andersons fotspår. Och så blev det. Kanske inte så mycket knatande i någons fotspår, men Malibu blev det. Sista sträckan innan vi stannade vid vårt mål var Highway 1 - Pacific Highway. Utsedd massvis av tillfällen till en av världens vackraste bilvägar. Nu var det riktigt disigt/smogigt när vi kom, så utöver husen som låg runtomkring och det faktum att man visste var man var, så kunde det lika gärna vara någon obskyr kust i västsverige som vi drog fram längs med. Vi hittade en parkering vid en strand som sagt. Den delen av stranden som vi tog fick man inte bada vid. Det var en surfstrand. Och så dom surfade, de små liven. Fullt av människor i vattnet som låg på sina brädor. Alla väntandes på den perfekta vågen. Typ. Eller att han som låg och guppade bredvid skulle passa över jointen. Udda människor det där, surfarna. Tror jag. Vågorna var ganska höga igår, så vi fick se rätt mycket surfning och inte bara en samling människor som låg och flöt likt båtflyktingar.
Vi promenerade så långt det gick åt det ena hållet, till slut nådde vi ett högt staket som gick från stranden en bit ut i havet. Därifrån blev sedan stranden privat. Jag såg hur lyxkåkarna tornade upp sig en bit längre fram på stranden. Där kunde man snacka strandläge. Husen stod halvt på stranden och halvt i vattnet. Jag byggde upp en bild i mitt huvud, där en knackpackad Charlie Sheen går balansgång på altanräcket, visslandes om att han kan göra vad han vill. Han är bekymmerslös, min polare Challe. Vi vände sedan och gick åt det andra hållet, förbi surfstranden där dom fortfarande verkat klarat sig från hajattacker. Fortsatte förbi och gick upp för att handla lite lunch. Tog med oss lunchen ned till playan och satte oss. Nu var vi på en del där man fick bada. Och det triggade igång Melkersson. Badpojke #1 var direkt skitsugen på att hoppa i plurret. Jag hade doppat ena tån innan och insett att det var snorkallt i vattnet. Idag badas det ingenting. Punkt. Nu hade solen spruckit igenom och det blev varmt. Nu skulle jag bli brun, jävligt brun. Jag var så ivrig att jag glömde bort det där med solskyddsfaktor, utan intog ryggläge och körde arga leken med solen omgående. Jag och David somnade till där i matkoman efter lunchen. Isabelle och Melker badade som två st 5 åringar. Totalt obekymrade om vattnets vidrigt låga temperatur. Vid tre-tiden så var det dags att börja ta oss hem. Jag hade ingen som helst lust att fastna i några köer, vi har ca en timme från Malibu upp till vårat hotell. Så det är rätt tidskrävande ändå. Vi klarade oss så bra som det går från köer i L.A, en halvtimme extra ungefär.
Nu var det dags att göra sig i ordning. Matchen mellan Los Angeles Kings och Phoenix Coyotes skulle börja halv åtta. Innan det skulle vi ta oss till Staples Center med tåg, hämta ut biljetterna samt gå och äta middag. Vi hann allt med bravur. Staples Center, ett maffigt komplex som huserar hemmaplan åt både hockeyn och basketen för de två största lagen i L.A. Ett enormt arenaområde med massvis av restauranger och barer. Vi valde ESPNs egna restaurang och satte oss för att käka middag. Kanonmat och öl innan vi marscherade in på arenan. Isabelle, Melker och David hade köpt riktigt vassa biljetter. Tre, fyra stolsrader ovanför rinkside. Stolarna var inga stolar. Det var små fåtöljer med armstöd och mugghållare. Innan matchen var det en minnesvideo med alla spelare som dog i flygkraschen i Ryssland. Många av spelarna har haft ett förflutet i NHL och många av dem i Los Angeles. Stämningen blev tung och ledsam i arenan. Det var en fin hyllningsceremoni, och när Stefan Liv dök upp på skärmen var vi som närvarande svenskar tvungna att applådera. Matchen kickade sedan igång. Det var min första NHL-match på plats och det går inte att jämföra med när man ser det på tv:n. Det går undan på isen. Riktigt mycket snabbare än hemma i Elitserien. De mindre rinkarna ger en helt annan intensitet i spelet. Den amerikanska publiken har dock inte tillräckligt med vett att förstå vilken produkt dem har i sin ishockey. Dem har full upp med att titta efter snubbarna som kastar ut tröjor i publiken eller att få vara med på jumbotronen i taket. Matchen slutade 1-1 och gick till en mållös förlängning. Allt fick avgöras på straffar, där vår svenske talang Oliver Ekman Larsson fick sätta den avgörande straffen till Phoenix fördel. En riktigt kul upplevelse. Passar på att tacka mina medresenärer för den presenten!
Taxi hem till hotellet. Chauffören var vidrigt lik en av dvärgarna i fångarna på fortet. Fast han var kines, så det enda lika var förmodligen att han var dvärg. Han nådde knappt upp till ratten och hans små armar jobbade febrilt ovanför hans huvud till synes, när han drog mot rött och körde som ett svin på rekordtid (måste det vara) från Staples Center upp till Hollywood. När vi klev ut ur bilen luktade det bränt om både däck och bromsar. Nu idag drar vi från stan. Mot San Diego!
//Baywatch(ers)
Torsdags morgon. Hemma i det vanliga livet så brukar jag alltid tycka om torsdagar av någon anledning. Nästan mer än fredagar. Har inte riktigt greppat varför. Dock så är torsdagarna när vi är ute och fladdrar snäppet bättre. Fast egentligen inte, jag har totalt tappat greppet om veckordagarna nu. Hade kvalificerade problem med att komma på vad det var för dag nu, när jag skulle starta upp inlägget nu på morgonen. Alla fyra verkar ha svårigheter med det. Jag utgår ifrån att det är semesterkänslan som satt sig.
Igår var det en annan dag. Då var det onsdag. Vi hade allihopa sett fram emot att bara ta en lugn dag på stranden, inte behöva hoppa runt och göra så jävla mycket. Vi väntade ut trafiken och sen satte vi fart. Vi valde bort att åka ned till Venice eller Santa Monica Beach. Vi ville se Malibu. Gå i David Hasselhof och Pamela Andersons fotspår. Och så blev det. Kanske inte så mycket knatande i någons fotspår, men Malibu blev det. Sista sträckan innan vi stannade vid vårt mål var Highway 1 - Pacific Highway. Utsedd massvis av tillfällen till en av världens vackraste bilvägar. Nu var det riktigt disigt/smogigt när vi kom, så utöver husen som låg runtomkring och det faktum att man visste var man var, så kunde det lika gärna vara någon obskyr kust i västsverige som vi drog fram längs med. Vi hittade en parkering vid en strand som sagt. Den delen av stranden som vi tog fick man inte bada vid. Det var en surfstrand. Och så dom surfade, de små liven. Fullt av människor i vattnet som låg på sina brädor. Alla väntandes på den perfekta vågen. Typ. Eller att han som låg och guppade bredvid skulle passa över jointen. Udda människor det där, surfarna. Tror jag. Vågorna var ganska höga igår, så vi fick se rätt mycket surfning och inte bara en samling människor som låg och flöt likt båtflyktingar.
Vi promenerade så långt det gick åt det ena hållet, till slut nådde vi ett högt staket som gick från stranden en bit ut i havet. Därifrån blev sedan stranden privat. Jag såg hur lyxkåkarna tornade upp sig en bit längre fram på stranden. Där kunde man snacka strandläge. Husen stod halvt på stranden och halvt i vattnet. Jag byggde upp en bild i mitt huvud, där en knackpackad Charlie Sheen går balansgång på altanräcket, visslandes om att han kan göra vad han vill. Han är bekymmerslös, min polare Challe. Vi vände sedan och gick åt det andra hållet, förbi surfstranden där dom fortfarande verkat klarat sig från hajattacker. Fortsatte förbi och gick upp för att handla lite lunch. Tog med oss lunchen ned till playan och satte oss. Nu var vi på en del där man fick bada. Och det triggade igång Melkersson. Badpojke #1 var direkt skitsugen på att hoppa i plurret. Jag hade doppat ena tån innan och insett att det var snorkallt i vattnet. Idag badas det ingenting. Punkt. Nu hade solen spruckit igenom och det blev varmt. Nu skulle jag bli brun, jävligt brun. Jag var så ivrig att jag glömde bort det där med solskyddsfaktor, utan intog ryggläge och körde arga leken med solen omgående. Jag och David somnade till där i matkoman efter lunchen. Isabelle och Melker badade som två st 5 åringar. Totalt obekymrade om vattnets vidrigt låga temperatur. Vid tre-tiden så var det dags att börja ta oss hem. Jag hade ingen som helst lust att fastna i några köer, vi har ca en timme från Malibu upp till vårat hotell. Så det är rätt tidskrävande ändå. Vi klarade oss så bra som det går från köer i L.A, en halvtimme extra ungefär.
Nu var det dags att göra sig i ordning. Matchen mellan Los Angeles Kings och Phoenix Coyotes skulle börja halv åtta. Innan det skulle vi ta oss till Staples Center med tåg, hämta ut biljetterna samt gå och äta middag. Vi hann allt med bravur. Staples Center, ett maffigt komplex som huserar hemmaplan åt både hockeyn och basketen för de två största lagen i L.A. Ett enormt arenaområde med massvis av restauranger och barer. Vi valde ESPNs egna restaurang och satte oss för att käka middag. Kanonmat och öl innan vi marscherade in på arenan. Isabelle, Melker och David hade köpt riktigt vassa biljetter. Tre, fyra stolsrader ovanför rinkside. Stolarna var inga stolar. Det var små fåtöljer med armstöd och mugghållare. Innan matchen var det en minnesvideo med alla spelare som dog i flygkraschen i Ryssland. Många av spelarna har haft ett förflutet i NHL och många av dem i Los Angeles. Stämningen blev tung och ledsam i arenan. Det var en fin hyllningsceremoni, och när Stefan Liv dök upp på skärmen var vi som närvarande svenskar tvungna att applådera. Matchen kickade sedan igång. Det var min första NHL-match på plats och det går inte att jämföra med när man ser det på tv:n. Det går undan på isen. Riktigt mycket snabbare än hemma i Elitserien. De mindre rinkarna ger en helt annan intensitet i spelet. Den amerikanska publiken har dock inte tillräckligt med vett att förstå vilken produkt dem har i sin ishockey. Dem har full upp med att titta efter snubbarna som kastar ut tröjor i publiken eller att få vara med på jumbotronen i taket. Matchen slutade 1-1 och gick till en mållös förlängning. Allt fick avgöras på straffar, där vår svenske talang Oliver Ekman Larsson fick sätta den avgörande straffen till Phoenix fördel. En riktigt kul upplevelse. Passar på att tacka mina medresenärer för den presenten!
Taxi hem till hotellet. Chauffören var vidrigt lik en av dvärgarna i fångarna på fortet. Fast han var kines, så det enda lika var förmodligen att han var dvärg. Han nådde knappt upp till ratten och hans små armar jobbade febrilt ovanför hans huvud till synes, när han drog mot rött och körde som ett svin på rekordtid (måste det vara) från Staples Center upp till Hollywood. När vi klev ut ur bilen luktade det bränt om både däck och bromsar. Nu idag drar vi från stan. Mot San Diego!
//Baywatch(ers)
Kommentarer
Postat av: Ann Solander
Börjar bli tjatig, men KÖR försiktigt längtar efter er KRAAAM
Trackback
