Dirty Harry
27/9
Så blev det dags att lämna Yuma därhän. Denna gudsglömda kremeringsugn. Yuma har, trots sitt klimat ändå en viss charm. Bör erkänna att jag på något sätt ändå gillar stället en aning. Trots alla skyltar längs vägarna som upplyser om att Gud minsann vakar över deras trupper, att solen misshandlat befolknings hjärnor till den milda grad att ingenting är begripligt längre samt attt det egentligen inte finns ett skit av värde att göra här. Det är förresten inte helt sant. Du kan få skjuta hej vilt med vapen av alla olika kalibrer här, fast det får du iof göra i USAs alla stater. Du får säkert skjuta med vissa restriktioner på valfri dagisgård om du ber tillräckligt snällt och nämner något om att du hört rykten om att terrorister planerar en attack i dagismiljö. Då kan det vara på sin plats att man kan hantera vapen med stark och stabil hand under sådana omständigheter.
Vi ramlade iaf iväg till ett ställe som hette Spragues. En av de lokala vapenhandlarna i Yuma, som även bistår folk med skjutbanor. Ett enormt utbud av vapen fanns till salu och ett nästan lika stort utbud fanns att hyra för en billig slant. Ammunitionen var nästintill gratis till dem flesta vapentyperna. Kvartetten valde att låna två skjutbanor, x antal måltavlor (Usama Bin Laden tavlan var förmodligen slutsåld) samt fyra vapensorter. Valen föll på en Glock 19, Magnum 357, en semi automatisk 22mm MP&5 och en likadan fast med den grövre 5.56 mm kalibern. Två handeldsvapen och två i gevärsklassen. Efter en säkerhetsgenomgång som bestod av att vi fick visa våra legitimationer och fylla i våra adresser på något ansvarspapper samt att människan i kassan lade upp pickadollerna på disken och sa: "Go shoot" Och som vi sköt. Jag duelerade med den där jävla papperstavlan som om han hade stulit min veckopeng. Det var krut överallt och mitt i dimman stod jag, som någon skogstokig Lucky Luke. Vapen är förjävla roligt, det tar emot att erkänna. Jag var givetvis den vassaste skytten i gruppen, jag är ju så manlig att klockorna börjar gå baklänges, som alla vet sen tidigare. Melkersson tittade inte så mycket på banan, han sneglade mest på på skytten ett par banor bort. Han var av mexikanskt ursprung. Så ni som läst tidigare kan dra egna slutsatser gällande hans tankebanor kring senior ett par meter bort. David var besviken på rekylen i Magnumen, alldeles för klen enligt honom medans det vapnet föll under Solanders smak bäst. Melkersson knäppte aldrig mexaren, han skyllde på vindförhållandena (inomhus), jag menar att han fick kalla fötter. Tvisten går vidare.
Efter våran lilla skjutsession skulle vi börja smyga oss mot Phoenix. 3,5 timmar i bil längs den mexikanska gränsen. I 40 gradig värme överlever inte ens gränsflyktingarna, så den enheten inom säkerhetsväsendet har förmodligen en rätt lugn dag. Innan vi gav oss iväg blev det lunch på Burgers & Beers. Som namnet antyder har dem en del av den varan. Öl från hela världen och en sjujävla massa hamburgare. Bilresan var överkomlig och vi drog i handbromsen utanför vårt hotell i stadsdelen Tempe, Phoenix. Ännu ett budgethotell som stack hål på myten om att man måste betala svenska priser för att bo bra. Innan vi åkte så talade många USA-resänerer om hur jävla dyrt allt är här, lite billigare än Sverige men fortfarande kostsamt. Antingen är jag ett ekonomiskt geni eller så har dom andra bara bott på Waldorf i New York och ätit och druckit allt under ett och samma tak. Kan vara en mix av dem båda. Eller att jag varit snål. Förmodligen det.
Klockan var kväll och det började mörkna. Värmen ville dock inte avta, så vi valde att lägga oss i poolen och drack öl. Plaskade runt någon timme innan vi tog varsinn raggardusch inför middagen. Det mesta var stängt, klockan hade blivit sent för en tisdagskväll. Efter visst jagande fann vi ett ställe som inte bara var öppet utan dessutom serverade mat. Direkt efter middagen stegrades tillställningen. Biljard och sprit på samma ställe. Festen ramlade vidare på två onämnbara ställen och kvällen avslutades givetvis med att David stack iväg på sitt håll och gjorde av med på tok för mycket pengar. Vilken tid han var hemmai morse har jag ingen aning om. Hur mycket pengar han gjort av med vet han nog inte ens själv, men det ryktas att kreditkortet börjar få skavsår likt en transvestit i högklackat på kullersten.
Det är onsdag eftermiddag nu. Ikväll åker vi hem. Känns inte direkt skitkul. Ska försöka göra någon form av summering på flygplatsen sen, vi flyger från Phoenix till New York och har där sedan 11 timmar sittandes i någon obekväm jävla soffa med skrikande skitungar runt omkring oss innan sista flyget tar oss hem till missären. Oj så jag längar.
Så blev det dags att lämna Yuma därhän. Denna gudsglömda kremeringsugn. Yuma har, trots sitt klimat ändå en viss charm. Bör erkänna att jag på något sätt ändå gillar stället en aning. Trots alla skyltar längs vägarna som upplyser om att Gud minsann vakar över deras trupper, att solen misshandlat befolknings hjärnor till den milda grad att ingenting är begripligt längre samt attt det egentligen inte finns ett skit av värde att göra här. Det är förresten inte helt sant. Du kan få skjuta hej vilt med vapen av alla olika kalibrer här, fast det får du iof göra i USAs alla stater. Du får säkert skjuta med vissa restriktioner på valfri dagisgård om du ber tillräckligt snällt och nämner något om att du hört rykten om att terrorister planerar en attack i dagismiljö. Då kan det vara på sin plats att man kan hantera vapen med stark och stabil hand under sådana omständigheter.
Vi ramlade iaf iväg till ett ställe som hette Spragues. En av de lokala vapenhandlarna i Yuma, som även bistår folk med skjutbanor. Ett enormt utbud av vapen fanns till salu och ett nästan lika stort utbud fanns att hyra för en billig slant. Ammunitionen var nästintill gratis till dem flesta vapentyperna. Kvartetten valde att låna två skjutbanor, x antal måltavlor (Usama Bin Laden tavlan var förmodligen slutsåld) samt fyra vapensorter. Valen föll på en Glock 19, Magnum 357, en semi automatisk 22mm MP&5 och en likadan fast med den grövre 5.56 mm kalibern. Två handeldsvapen och två i gevärsklassen. Efter en säkerhetsgenomgång som bestod av att vi fick visa våra legitimationer och fylla i våra adresser på något ansvarspapper samt att människan i kassan lade upp pickadollerna på disken och sa: "Go shoot" Och som vi sköt. Jag duelerade med den där jävla papperstavlan som om han hade stulit min veckopeng. Det var krut överallt och mitt i dimman stod jag, som någon skogstokig Lucky Luke. Vapen är förjävla roligt, det tar emot att erkänna. Jag var givetvis den vassaste skytten i gruppen, jag är ju så manlig att klockorna börjar gå baklänges, som alla vet sen tidigare. Melkersson tittade inte så mycket på banan, han sneglade mest på på skytten ett par banor bort. Han var av mexikanskt ursprung. Så ni som läst tidigare kan dra egna slutsatser gällande hans tankebanor kring senior ett par meter bort. David var besviken på rekylen i Magnumen, alldeles för klen enligt honom medans det vapnet föll under Solanders smak bäst. Melkersson knäppte aldrig mexaren, han skyllde på vindförhållandena (inomhus), jag menar att han fick kalla fötter. Tvisten går vidare.
Efter våran lilla skjutsession skulle vi börja smyga oss mot Phoenix. 3,5 timmar i bil längs den mexikanska gränsen. I 40 gradig värme överlever inte ens gränsflyktingarna, så den enheten inom säkerhetsväsendet har förmodligen en rätt lugn dag. Innan vi gav oss iväg blev det lunch på Burgers & Beers. Som namnet antyder har dem en del av den varan. Öl från hela världen och en sjujävla massa hamburgare. Bilresan var överkomlig och vi drog i handbromsen utanför vårt hotell i stadsdelen Tempe, Phoenix. Ännu ett budgethotell som stack hål på myten om att man måste betala svenska priser för att bo bra. Innan vi åkte så talade många USA-resänerer om hur jävla dyrt allt är här, lite billigare än Sverige men fortfarande kostsamt. Antingen är jag ett ekonomiskt geni eller så har dom andra bara bott på Waldorf i New York och ätit och druckit allt under ett och samma tak. Kan vara en mix av dem båda. Eller att jag varit snål. Förmodligen det.
Klockan var kväll och det började mörkna. Värmen ville dock inte avta, så vi valde att lägga oss i poolen och drack öl. Plaskade runt någon timme innan vi tog varsinn raggardusch inför middagen. Det mesta var stängt, klockan hade blivit sent för en tisdagskväll. Efter visst jagande fann vi ett ställe som inte bara var öppet utan dessutom serverade mat. Direkt efter middagen stegrades tillställningen. Biljard och sprit på samma ställe. Festen ramlade vidare på två onämnbara ställen och kvällen avslutades givetvis med att David stack iväg på sitt håll och gjorde av med på tok för mycket pengar. Vilken tid han var hemmai morse har jag ingen aning om. Hur mycket pengar han gjort av med vet han nog inte ens själv, men det ryktas att kreditkortet börjar få skavsår likt en transvestit i högklackat på kullersten.
Det är onsdag eftermiddag nu. Ikväll åker vi hem. Känns inte direkt skitkul. Ska försöka göra någon form av summering på flygplatsen sen, vi flyger från Phoenix till New York och har där sedan 11 timmar sittandes i någon obekväm jävla soffa med skrikande skitungar runt omkring oss innan sista flyget tar oss hem till missären. Oj så jag längar.
Kommentarer
Trackback
