25/7
21/7 Så tog vi bilen söderut igen. Ned tillbaka mot Evergladesträsken. Dags att åka svävare. Vår kapten hade en dialekt som var så kraftig och så mycket tuggtobak i käften utan tänder att det krävdes mer än bara extremt vässade öron för att uppfatta minsta lilla av vad han pratade om. Båtturen tog en timme och gick bland lite mer öppna områden varvat med mangrooverträsk. Klart sevärt och intressant. Började spöregna på vägen tillbaka, inte lika sevärt. Gick inte att se något alls om jag ska vara helt uppriktig. Efter vårt lilla äventyr gav vi oss tillbaka hemåt och tog det lugnt ett par timmar innan vi gav oss ut på lokalkrogen. Dixies. Ett gigantiskt hak som varvar ny musik och gammal country. Varje gång en gammal klassiker dök upp i högtalarna så ställde hela dansgolvet på 3-400 personer upp sig i formeringen och körde line dance. Lokalbefolkningen hjälpte oss så gott det gick, men line dance var nog fan inte vår grej. Isabelle hävdar att hon fick in snitsen rätt bra, jag tvivlar. Ska sanningen fram så var vi andra så onyktra att det är väldigt svårt att bestrida hennes uppgfter.
22/7 Vaknade vi upp och insåg att huset såg ut som ett mindre krig hade dragit fram. Tur för oss att städning ingick i priset. Mindre kul för den som sedan ska städa. Den här dagen gjorde vi inte många knop. Sov för länge och åkte sedan ned på närmsta pizzeria som serverade glutenfritt (PW är lite taskig med vetemjöl). Åkte sedan bara hem, laddade ned lite filmer och satt och käkade massa onyttiga saker tills vi gick och lade oss.
23/7 Upp tidigt för färd mot Orlando. Vi hade bestämt oss för att gå på en nöjespark vid namn Adventure Island (En vidaresnurr på Universal Studios) Det kostade fanimej skjortan och var inte speciellt mycket roligare än Skansen en dag i november. Det spöregnade hela dagen och attraktionera som fanns var inte direkt många. Ett fåtal av dem var rätt bra, men på det stora hela - Om man betalar ett mindre afrikanskt lands statsskuld så vill man fan ha lite tjo och tjim för kosingen. Upprorsstämning rådde och jag var inte långt bort från att gå och driva in mina pengar tillbaka till min plånbok. Efter en lång bilresa hem så var vi hemma igen vid midnatt.
24/7 Sista dagen i huset innan hemresa. PW var seg och ville ligga hemma vid poolen. Vi andra tre tog oss ned till Fort Myers Beach. Där hade vi inte varit innan och det visade sig vara en jävla hit. Vi låg på solstolar, drack öl och åkte jetski under en timme. När klockan närmade sig fem så åkte vi iväg till något köpcenter och glodde runt innan vi åkte hem till Fredrik som låg och drack öl på en flytring i poolen. Hade inte gått någon nöd på honom. Runt nio åkte vi ned till den lokala marinan och åt middag, efter det så flyttade vi oss ett par meter till en bar och tog ett par sista farväl-öl till Cape Coral innan vi åkte hem och sov.
25/7 Upp kvart i fem. Alla snortrötta. Jag, som den utomordentliga hjälte jag är tog på mig att köra dom 2,5 timmarna till Miami och flygplatsen. Väl där slängde vi in hyrbilen och sen, ja - Nu sitter vi på flyget.
Om jag skulle summera resan lite kort så har allt varit jävligt bra. Jag är mer än nöjd, men måste ändå slänga in att jag uppskattar sydvästra USA, och då framförallt Arizona bra mycket mer än den här delen av landet. Florida, även kallat Dödens Väntrum (Typ 93% av invånarna är över 80 år) hade jag större förhoppningar på. Kan inte riktigt sätta fingret på vad, men så är det. New Orleans var så mycket bättre än vad jag trodde, ordentlig strike. Alabama var också jävligt kul. Allt som allt jävligt nöjd.
Dags att börja planera nästa resa. Diskussionerna har redan startat!
20/7
Den 15/7 gjorde vi vår sista kväll i Miami. PW hittade till sist tillbaka till hotellet efter att ha varit ute och rundvandrat på egen hand i halvsuspekta områden. Vi käkade middag på ytterligare ett kubanskt hak som var väldigt autentiskt och trevligt i sig innan vi begav oss ut för att kika runt lite på vad vi kunde göra. Slutade med att vi som många gånger tidigare drack öl och spelade biljard. Vi är indelade i lag, jag och Solander mot Melker och PW. Mitt under brinnande spela ramlar det fram en pissfull norrman som skulle visa upp lillebror Norges allra fulaste anlete. Han ville spela mot alla oss och insatsen var ett gäng tequilashots. Vi läxade upp karljäveln rätt kvickt men han nöjde sig inte där. Nu ville han spela om öl istället. Hans finske följeslagare bara satt bredvid och skrattade. Dom var båda anställda av Norweigian Cruises. Vi städade återigen av honom i ett rasande tempo och inkasserade våra öl. Någon timme senare så ramlade vi hem till hotellet för att sova innan vi skulle dra vidare.
16/7 Vaknade jag märkbart bakfull och jävlig. PW var inte mycket sötare han, medans Melker och Isabelle var i bra slag. Melker skulle alltså få köra av den första sträckan mot nästkommande mål, Key West. Resan dit gick i blandad tempo. Motorvägarna ner till brosystemen gick utmärkt fort. Sen var det låg hastighet som gällde. Vi tog oss fram över världens längsta brosystem som går över många små-öar fram till Key West och checkade in på ett mycket bra hotell. Slängde in väskorna och insåg till vår stora glädje att happy hour fortfarande rådde i de många poolbarerna. Där byggde vi en stadig grund att stå på innan vi ramlade ut i nattlivet. Det blev många många barer den kvällen och någonstans på vägen träffade vi ett gäng norskor som vi slog följe med natten ut. Efter att ha försökt promenera hem till hotellet och hamnat helt fel under ett par timmar så tog vi en taxi och somnade sedan in. Melker stog för den i särklass bästa fyllan under resan och var mest som ett snubblande frågetecken på dom sista barerna, detta till gruppens stora förtjusning.
17/7 Gav vi oss ut på upptäcktsfärd runt om i Key West. Hamnade på någon strand där vi låg och flinade under dagen. Mycket skratt gällande gårdagen och dess bravader. Under kvällen var vi ute och hade egentligen tänkt att ta det hela ganska chill. Som vanligt blev det inte riktigt så. Efter att vi varit på det världsberömda Sloppy Joe`s, så klev vi in på originalhuset där Hemingway suttit och krökat. Där fanns det ett biljardbord. Sen var det klippt. Tempot vreds upp och innan den kvällen var slut hade vi mer eller mindre besökt vartenda vattenhål i hela Key West och detta var kvällen då vår vanligtvis hyffsat städade Isabelle tog på sig den gula ledartröjan i Tour de skitpackad.
18/7 Isabelle är så bakfull att hon med ett stön sätter sig i baksätet vår bil och avverkar hela bilresan på totalt 7 timmar utan att så mycket säga något mer än: "Vatten, tack" Vi lämnade alltså Key West för att nu ta oss mot det sista stoppet där vi ska vara kvar i en vecka. Ett hus som vi har hyrt, beläget i Cape Coral, på den sydvästra delen av Florida. Vi körde bland annat rakt igenom hela Everglades på väg dit. Everglades ska vi förövrigt tillbaka till för att åka lite svävare och se något annat än bilväg och träd. Väl framme i huset så var klockan sen kväll, åkte och handlade lite lättare käk, grillade och gick sen för att sova.
19/7 Startade med att bevittna AIK spela oavgjort mot ett isländskt skitgäng via en duglig gratisstream från nätet. Sen låg vi bara vid poolen vi har på baksidan och tog det sjukt lugnt. Seneftermiddagen åkte ett par av oss till ett stort Walmart i närheten, handlade och tog oss sen tillbaka för att laga middag. Tog oss sen en tur ner på stan med Isabelle som nykter chaufför. Återigen, ni kanske kan gissa vad, så blev det biljard och öl på ett lokalhak med det lokala klientelet. Alltid lika kul.
20/7 Vi spenderar dagen vid våran pool innan vi åkte till en klädes outlet i Fort Myers, en halvtimme bort. Gick omkring och kollade, mest skitbutiker och inte några direkt superpriser. Blev sen bio, premiären av den nya Batman-filmen. Våran visning gick dock lite lugnare till än den i Denver under gårdagen. Var lite besviken, hade förväntat mig att få ligga gömd under stolarna medans någon tokfan pricksköt i salongen. Filmen var iaf svinigt bra.
Nu ligger jag i sängen och överväger att sova. Imorgon blir det ned till Everglades för att kolla in alligatorer och andra djur som definitivt inte vill ha oss åkandes runt i deras hemmiljöer. Kommer nog bli bra. Är ju egentligen rätt rädd för sådana djur, men vad gör man inte för att bli runtskjutsad av någon tandlös sate i en svävare.
15/7
Vi gick sedan ut och tog en sen middag efter att vi druckit öl och spelat lite biljard. Blev en sen middag på kubansk restaurang innan vi tog klivet ut i nattklubbscenen. Hattade runt på ett par hak innan himlen öppnade sig och bjöd på regn. När vi ledsnat (fyllan tagit över) så började vi ta oss hemåt. Upp på hotellrummet och svidade om till badkläder, dags för nattdopp i Atlanten.
När vi vaknade idag så var tanken att Isabelle och Melker skulle åka och shoppa på Sawgrass Mills. En enorm outlet en timme utanför Miami. Dom ångrade sig när dom blev bekväma och tyckte att avståndet inte var helt hundra samt att vi kommer ramla över x antal liknande outlets senare under resan. Fredrik ville mest dricka öl på rummet och läsa svåra böcker, så vi andra drog ned till downtown Miami och tog en sightseeing-kryssning. Medans vi kryssade runt bland öarna som bildar Miami och tittade på äckligt stora hus som ägs av äckligt rika människor, så hade PW masat sig upp ur sängen för att ge sig ut på egen upptäktsfärd. Fick ett sms av honom där han deklarerade att han var vilsen ute i någon förort i typ Little Havanna men att hans målsättning var att komma tillbaka. Han har fortfarande inte dykt upp.
Vad som sker ikväll återstår att se. Blir nog middag rätt sent och kanske lite nattklubb sen. Känner att jag är skyldig staten Florida och staden Miami att visa upp mina extremt slipade salsamoves. Tack då.
13/7
Eftersom att jag är sådär extremt skitfräsig så har vi nu tagit in på Hilton Hotel i Palm Bay. Klart det mest bekväma boendet så här långt in i resans gång. Det har ju dock inte samma charm som typ hostellet i New Orleans med gräsrökande grannar och kackerlackor längs med uteplatsens väggpartier. Men det får duga tills imorgon bitti, då vi avlägsnar oss från dagens destination. Palm Bay ligger på Floridas östkust, rätt så exakt mitt mellan Jacksonville och Miami.
Jacksonville var det ja. Där var vi igår, men får återkomma till det och börja med hur vi spenderade onsdagseftermiddagen i Tallahasse. Vi kom fram till ett riktigt sunkigt motell någon gång vid femtiden. Dags för den vanliga rutinen då vi kommer till nytt ställe, det börjar sätta sig nu: 1. Skaffa öl hos närmsta icke vit i skum butik. 2. Duscha/byta om. 3. Träffas upp på något utav våra rum och dricka upp ölen vi nyss införskaffat. Det gjorde vi alltså även här. Klockan stack iväg och ingen var i vanlig ordning hungrig. Däremot hade Solander blivit trött (förmodligen av mitt och dom andra pojkarnas eviga pladdrande) och kände inte för att kliva ut på krogen. Hon gick till sängs och vi andra drog ut på krogen. Hamnade på något ställe där folk i vanlig ordning mest satt och tittade på oss. Till slut studsade det fram en fin karl som ville snacka lite skit. Och som vi gjorde det då, slutade med att han skulle köra oss till en något bättre nattklubb än den lilla ruckelbaren vi satt och svettades i. Efter en jävligt udda bilresa hade vi nått vårt mål. Synd bara att dom stängde då, så han fick snällt köra oss tillbaka till motellet.
12/7 Så klev steg vi upp. Ymnigt bakfulla alla utom Isabelle. Var bara att hoppa in i bilen och fortsätta mot nästa uttänkta stopp. Jacksonville. Som vanligt hade vi inga som helst planer mer än så utan vi lät helt enkelt sådana petitesser komma senare. Dundrade igenom Floridas inland och ut mot kusten och Atlanten. Jacksonville i sig är en Floridas största stad och har x miljoner antal invånare. Med sitt läge längs med stränderna kan man tycka att det borde vara ett dygnet runt pumpande vidunder, och det kanske det är. Vi utforskade inte saken så noga. Vi nöjde oss med att gå ned på stranden och ta ett kortare bad innan vi åkte till hotellet. Gick sen ut och käkade en grym köttmiddag. Dom kan kött, dom här imbecilla jänkarsvinen, det måtte man ge dem. Blev sen till att krascha in i sängen. Denna gång hade vi ett fyrbäddsrum. Vi hotade Melker med så pass mycket omild behandling om han skulle ge sig på att snarka som bara han kan, att han måste blivit så rätt att kroppen stängde av den funktionen. Alla var dessutom med rediga rockkonserts-öronproppar. Natten överlevdes.
13/7 klev vi upp ur sängarna vid halv sju. Dags att ta sig ned mot Kennedy Space Center och ett flygfält som låg i närheten. Dags för fallskärmshoppning. Nerverna gick att ta på i bilen på väg nedåt. Det rådde en oroande tystnad. Väl framme där fick vi fylla i typ 20 papper per skalle. Det var så många arkjävlar att vi till sist slutade läsa punktera, vi kastade autografer runtomkring oss likt Madonna. En kråka här, en kråka där. Förmodligen frånsade vi oss alla världens rättigheter och jag var rätt övertygad om att det skulle bli så att vi överlevde flygturen så skulle vi alla ha skrivit från oss rättigheterna att åka därifrån utan att tvångsjobba som kistbärare under ett par månader i kyrkan bredvid. Efter genomgångar som tog allt för lång tid var det dags att kliva upp i flygplanet som skulle ta oss 5000 meter ovanför marken innan det var dags att bli utslängda likt hundar. Jag hade den fina äran att sitta som siste man på tur ut ur planet. Det innebar att jag fick sitta med ett hånflin och se mina gruppkamrater falla ut som Bajen ur allsvenskan. Glädjen varade inte länge, för till sist var det min tur. Med en bakåtvalt tryckte min tandemledare ut oss ur planet och mitt i detta pekar han uppåt åt mig. Jorå, mycket riktigt. Där flög transportmedlet vi tagit oss upp med iväg från oss. Jag låg upp och ned och tittade på dess vingar och mage och tänkte väll att, tja nu var det över då. Tandemledaren vrider runt oss och där långt där nere ligger avgrunden. I 120 mph rasar vi nedåt och gör volter & andra små konster. Helt magiskt och bland det bästa jag varit med om. När skärmen löstes ut infann sig ett stort, varmt lugn. Sen var det bara att glida ned den sista sträckan. Tog ca 5 minuter. Väl nere på marken ser jag till mitt stora förtret att alla i min grupp har överlevt fallet och att jag kommer få fortsätta stå ut med deras svettlukt i bilen ett par veckor till. Isabelle och Fredrik köpte varsinn film på sig själva från hoppet, medans jag och Melker snålade ut och sket blankt i det.
Efter hoppet så körde vi ned till Palm Bay, där vi nu ligger på hotellet. Vi tog dagen här vid hotellets pool och ska väll snart träffas upp igen. Vad vi gör ikväll återstår att se, men tror inte att det blir speciellt svettigt. Imorgon ska vi ta oss ned ett par timmar längs kusten för att till slut nu Miami där vi stannar ett par dagar. Återkommer när möjligheter ges.
Hörde förresten att det råder ett saligt pissväder hemma i Åkersberga. Lite något så djävulskt med er. Kanske.
10/7 samt 11/7
Våran Dodge Charger river just nu iväg från en parkeringsplats längs med Panama City Beach. Dagens rattvridare är herr Melkersson. Hans första sträcka bakom styrdonet denna resa. Vi har siktet inställt på Foridas huvudstad. Där tänker åtminstonde jag att det givetvis i helvetet bör vara Miami - men nej, det är det inte. Tallahasse heter den byn. Vi har inga som helst planer på vad vi ska göra där, men som vanligt så löser det sig nog ganska bra. Påhittigt följe jag dragit på mig det här. Finns massor med olika typkarraktärer i vårt gäng. PW t.ex löser varje oklar situation med ett: "Fan, vi kan ju alltid bara sätta oss och supa?"
Om man skulle titta tillbaka lite vad vi pysslat med dom senaste dagarna, då jag missat ett par uppdateringar. Sist jag skrev något så hade vi precis kommit tillbaka från en dagspromenad i det centrala Mobile, Alabama. Vi skulle senare under kvällen fira Isabelles födelsedag, så vi träffades upp på ett utav våra rum, drack lite öl och lyssnade på musik. Jag & pojkarna överlämnade sedan våran present, detta gjordes i muntlig form då det är rätt svårt att slå in ett fallskärmshopp, som dessutom skall äga rum många många mil sett från vartifrån vi befann oss. I presenten så innebär det, kanske till hennes stora förtret, att även vi hoppar. Så från 5000 m höjd kommer vi att slängas ut rakt ovanför Kennedy Space Center på östkusten av Florida. Datumet måste vara det finaste av alla - Vi ska försöka lära oss flyga, fredagen den 13e. Bra planering.
Efter rumshängande klev vi ut för middag. Fisk & skaldjurstallrikar, givetvis lokalfiskat då jag är en sann miljökämpe (Hyrbilen är en 3,6 L V6a) innan vi stolpade vidare för att finna något senkvällsnöje. Valet föll på något som hette Alabama Music Box. Lokalställe där vi blev oerhört poppis. Jag var imponerad över antalet människor som skulle fram och tugga med oss. Hursom var det ett jävla rally där inne. Där inne gick det även upp ett starkt, skinande ljus i mitt huvud, när Fredrik entrade scenen för att framföra lite karaoke. På mindre än en vecka så har 75% av resegruppen fjantat runt på karaokescener. Givetvis inte jag. Ett jävla cirkusgäng man hänger med. Lite senare var PW sugen på cigg, så han fick skjuts för att handla av sin nya vän för kvällen. Heath Greene hette han. Underbar människa som skrattade högre än alla jag träffat tillsammans och även oftare än detsamma. Dom överlevde iaf. När nog fick vara nog så promenerade vi fyra hem. Vi tyckte att det var en äckligt bra idè att bada i hotellets pool när vi väl kommit dit. Det tyckte inte nattvakten som klev ut och gav oss arga blicken från lobbyn. Efter ett par sekunders fjäsk från skribenten så var vi good to go: "But only for 45 minutes" Ok? Vi hade tänkt oss att ta ett dopp och gå upp men nu fanns det ju tid för x antal OS-längder i pölen.
Morgonen fick ett bryskt uppvaknande när Isabelle inser att hon glömt sitt betalkort på lokalen från kvällen innan. Man lade helt enkelt in sitt kort och drack tills man kände för att gå hem, då kvitterade man ut kortet och skrev under notan. Det gjorde vi alla - Utom Isabelle. Saken var att den baren var skitstängd fram till sena eftermiddagen, förhoppningsvis. Fanns vissa möjligheter att dom inte öppnade igen förrens dagen efter. Och det funkar ju inte. Så efter att ha provat alla möjliga lösningar så var det bara att ringa och spärra kortet. Ingen fara på taket. Egentligen mest för baren, eftersom att Isabelle inte hämtat ut kortet var ingen summa dragen eller låst, och nu när kortet är spärrat så kommer inte heller baren åt några pengar. Win win för Isabelle. Dock finns en överhängande risk att Isabelle bojas och grips så fort snuten hittar henne. Sånt är alltid roligt och en extra krydda på resan.
Vi åkte sedan vidare från Mobile till Panama City. Kom fram tidig kväll, fixade ett hotell och bestämde oss för att ikväll skulle det vilas och rekreateras. Jag, Solander och Melkersson var rörande överens. Inte PW dock. Han ansåg att: "Då kan vi ju lika jävla väl bara gå och lägga oss" Det gjorde vi inte. Vi stack ut och åt middag och tittade på folk istället. Vi har valt att semestra i Florida som inte har någon turistsäsong nu, så det är inte sådär vidrigt mycket människor ute och rör sig som på en turistort hemma i Europa nu. Och det är bra, för om det är något jag hatar nästan lika mycket som när ölen tar slut så är det just människor. Vi blev tidiga hem styrde mot bingen. Jag och Isabelle somnade jävligt fort och sov ut ordentligt. Vi träffade herrarna Melkersson och Wolffelt vid frukosten. En till synes sprudlande glad Melker och en totalt förkrossad och uppgiven Fredrik. Det visade sig att Melker hade gått loss totalt inatt med sina världsrekordsnarkningar och inte ens när Fredrik spöat på honom med kuddar, skor och tavlor hade karln hållit upp med lätena i mer än ett par sekunder. Det hade resulterat i 1,5 timmar sömn cirkus för Fredrik.
Nu skulle det solas och bada lite. Åkte till Panama City Beach, lång vit fin strand som var relativt folktom. Temperatur i vattnet på runt 27/28 grader. Blev sen lunch på strandhaket bredvid och nu sitter vi här i bilen. Fredrik är jätteglad över att vi sagt att vi kan tänka oss att gå ut på krogen med honom ikväll. Återkommer med nya uppdateringar under morgondagen tror jag.
Mobile, Alabama
Fyller år gör däremot min kära flickvän Isabelle idag. Vi började småfira henne under natten i New Orleans, nere på ett jazzhak längs med Frenchmen Street vid namn Blue Nile. Som ni säkert förstår så var det ett ställe där man spelade, ja jazz. Ett storband öste loss på scenen och svetten lackade friskt i pannorna. Det var tubor, trumpeter och munspel, hela jävla paketet. Vid tolvslaget så tystnade bandet och därmed även publikens frenetiska dansrytmer. Fröken Solander ropades upp på scenen och sen drogs det av en kravalljazz-version av "Happy birthday" med Isabelle jibbandes mellan bandmedlemarna. Stor succè. Någon gång lite senare så tog vi en taxi hem och dog i sängen.
När väckarklockorna ringde så var man inte direkt skitpigg. Men det var bara att bita i det sura och bege oss mot biluthyraren. Efter att PW tagit för sig av gratisvattnet vid uthämtningsdisken så steg vi in i våran Dodge Charger. Vi bilade sedan från New Orleans mot vårt nästa stopp. På vägen stannde vi till i Gulfport, Mississippi för lite mat innan hjulen fick snurra vidare. Tog en kortare titt på ett någon alligatortjofräs men bestämde oss för att skippa att kliva in då även regnet valt att komma på besök. Vi lade Mississippis gröna skogar och träskmarker bakom oss rätt kvickt innan det vackra (och helvetiskt inavlade) Alabama dök upp på en skylt. Forcerade in i staden Mobile, där vi ska stanna i natt. Högg tag i ett rum på ett lämpligt hotell, slängde upp våra saker på rummen och begav oss ut på ännu en promenad. Mobile är väldigt folktomt. Åtminstonde dagstid. Såg fler ekorrar i stan än människor. Ganska konstigt kan jag tycka, då jag var övertygad om att just ekorrar var det enda dessa 3 ögda sydstatare käkade.
Regnet lade sig även över Mobile. Skyfallet ledde till att vi i stort sett började springa och stannade på första bästa bar. Där blev vi kvar. Baren var tom utöver herren och dem två damerna som jobbade där. Dom satt och drack sprit i en soffa när vi kom in. Utseendet och deras accent till trots stannade vi kvar, det fanns trots allt både jukebox och biljardbord. Så efter ett par timmar där hamnade vi på vårat hotell. Då hade även regnet upphört sedan länge, det är ett minst sagt nyckfullt väder här. Det kan spöregna ett kvarter bort och vara solsken i det man står & går i.
Ikväll ska vi ut och fira Isabelle på någon kreolsk restaurang. Återkommer med vidare rapport under morgondagen. Lev väl.
Syndernas näste
Efter det bedrövliga flygmissödet så landade vi till sist. Vi tog mark någon gång runt midnatt lokal tid. Alla var jävligt sega när lamporna tändes och en halvalkoholiserad flygvärdinna skrek att vi var jävligt välkommna till New Orleans. Tack så mycket för det, var min första tanke. Min andra var frågeställningen huruvida mina öron mådde eftersom att det enda jag kände var ett enormt chippande. 200 tryckluftsventileringar senare kändes det någorlunda ok. Bagaget kom efter bra lång tid och vi alla stod och halvsov. Ut och hitta en taxi i den kvävande hettan. Bilen som sladdade upp bredvid oss kan ha varit bland det jävligaste en människa vilat ögonen på. Den fick duga. Färden mot vårt hostel (inget hotell detta stopp) gick i ett synnerligen märkligt tempo. Svårt att förklara, men det var gas och broms på samma gång. Det var en manuellt växlad pulka, och det verkade inte chauffören vara sådär skitduktig med att hantera. Det hade resulterat i att den knappt gick att använda. Han låg på 5ans växel i uppförsbackar och 1ans när det gick utför. Förar dörrens fönster satt fast med en skruvmejsel och varvmätaren stod still i backen på 9000. Men vi kom till sist fram.
Vårt boende, ett alldeles för trevligt hostel som är lagom "rustikt" & "pissunkigt" ligger i närheten av French Quarters. Det finns bara svarta, extremt tjocka människor här. Men det är likförbannat så jävla soft. Det första som sades när vi klev in genom dörren var: "Hej, här bor ni. Där ute kan ni röka erat gräs och det är helt ok att gå på gatorna och dricka sprit" Tack då. Isabelle var väldigt trött och ville dyka bums i kvart, men vi tre lite mer törstiga herrar valde att kliva ned i området till en av de lokala syltorna som fortfarande höll öppet. Tog ett par öl innan vi vände på klacken och gick hem igen.
Vaknade upp ensam. Resten av folket sov så inåt helvetet. Klev ut på den gemensamma altanen med en kopp kaffe och sög i mig den jobbigt fuktiga luften. Dem andra vaknade eftersom och vi klev ut på stan. Promenerade ned till River Walkside och följde Mississippifloden en bit. Stannade och käkade innan vi stövlade vidare. Jag och Melker tog varsin portion friterad alligator medans Solander och PW slaffsade jambalaya. Godkänt resultat och dags för vidare promenad. Staden i sig är överjävligt skönt med en mix av gamla vrak till bostäder och kåkar som en gång i tiden var herrehus, men som idag inte riktigt sköts så fint. I New Orleans får man dricka öppet på gatorna. Man kliver in på ett hak, köper sin alkohol och sen promenerar man vidare. Tack då.
Vi klev sedan upp på Bourbon street, mest för att få se hur den berömda bargatan ser ut i dagsljus och i någorlunda hyffsat städat mentalt tillstånd. För ikväll ska vi göra den sträckan, och det mina damer och herrar kommer inte att bli någon vacker syn. Svensk drängfylla med sitt jävligaste anlete skall skina ned över Bourbon street. Men vi knatade en bit och bestämde oss för att en liten eftermiddagsdrink, det är vi ändå värda efter att ha vandrat fram i det fuktiga klimatet. I samma veva som vi klev in på någon sylta så öppnade himlen upp sig. Klockan var inte mer än 3 på eftermiddagen, det hindrade inte folk från att ha ett mindre dunderparty. Det var dans och sång i afrikanska rytmmönster. Vi var ensamma om att vara vita och alla andra där inne dansade inte en och en. De dansade i formationer. Alla där inne visste hur man rör sig med taktkänsla till musik. Vi gjorde det enda rätta och satte oss vid ett bord och tittade på. Bra drag.
Nu sitter vi gemensamt och tar ett par öl på våran uteplats, lite senare ikväll ger vi oss in och antar oss Bourbon street. New Orleans och tidigare nämnda gata måtte vara dekadensens hemvist. Människans allra bästa sidor är framme till det extrema och man lägger inga fingrar emellan. Den här kvällen kan bli episk. Vi får se hur kul det blir att hämta ut hyrbilen imorgon bitti.
7/7
Befinner mig just nu på ett flygplan ca 10.000 meter upp i luften på väg mot New Orleans. Kl är 22:00 lokal tid och vi är ungefär 2 timmar försenade. Anledningen? Våran lilla plåtlåda rymmer 80 personer, där den ena jäveln är dummare än den andre. Under tiden vi står inne vid gaten ramlar det in ett franskt monster som tycker att det är en utomordentligt trevlig idè att parkera bakom arslet på oss, stänga av motorerna, kasta bort nyckeln och sen gå därifrån. Just det AirFrance-planet rymmer ca 600 passagerare. Med andra ord, man lägger inte bara i backen och trycker bort skiten. Vi stod där vi stod och missade vår slot-tid. Tack Frankrike.
Igår var det fredag kväll i New York. Efter sängbärsen så var det utgång. Startade med middag på en italiensk restaurang som var barnsligt fin i kanten. Det var servitörer mest överallt. Hade inte en tanke på mat när vi satte oss och var inte alls hungrig. Satt mest och skrattade åt sällskapet. Jag slutade dock att skratta jävligt omgående när notan kom in och jag fick syn på att det vattnet vi haft på sidan om, av modell kranvatten typ, kostade 100:- flaskan. Det kunde blivit en scen av det hela, men Fredrik började paniksvettas av situationen, slängde upp hela summan och sen lunkade vi därifrån.
Promenerade upp ett kvarter och klev även denna kväll in på ett ställe vi terroriserat förra resan. 230 and 5th heter det och är en stor takterass med gedigen servering. Vi drack grogg och hade det kul. Alla utom Melker, som lider mest av tidsomställningen. Från ingenstans blir grabben akut trött. Under tiden han sitter och pratar (lyssnar på) Fredrik så öppnas hans mun mer och mer och ögonen sluts milimeter för milimeter. En rätt komisk syn må jag säga. Där sitter han, med sprit i handen, musik dånandes runtomkring, folk överallt, på ett tak i New York - Och somnar. Sittandes. Likt en proppmätt 2:åring som faller rakt ned i spagettin av utmattningen. Han lyckas dock ta sig i kragen (Ytterligare ett brandtal av undertecknad) och kommer in i matchen på ett imponerande vis. Det blev efter någon timme till att byta ställe (Vi blev mer eller mindre tvångsförflyttade) och rörde då oss närmare ned mot hotellet. Stövlade in på en bar med ruskigt bra livemusik. Trist nog fick vi lyssna i 25 sekunder innan bandet bestämde sig för att det var dags att packa ihop prylarna och åka hem. Blev någon timme för oss där ändå innan vi gick hem och slöt våra jack.
Lördagen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra av. Schemat som fanns var att vi skulle befinna oss på flygplatsen klockan fem och behövde ta en taxi från hotellet runt kl fyra. Så vid elvatiden gav vi oss ut för strosning. Tog oss till Central Park där vi ömsom promenerade, ömsom låg utslagna på gräsmattor och bänkar. Värmen och den kvava hettan var extremt påtaglig idag. Med pannor blanka som nysilver låg/satt vi och tittade på folk. Finns gott om original. Bäst var nog ändå den ryska modern som ledsnade på sina osnutne son som pillade på någon pryl han tydligen inte fick pilla på. Modern gjorde det enda rätta - Kraftfullt som en sibirisk björn sopade hon till grabbhalvan så att han föll till marken. Det var en örfil som hade sänkt mig rakt upp och ned. Lillkillen ställde sig bara upp och ruskade av sig smärtan efter ett par sekunders tyst snyftande. Det var virke i den där.
New Orleans står nu på programmet. När och om vi väl kommer fram så har jag ingen aning om vad det kan bli redan ikväll. Känslan är att kan vara bra att sova. PW kommer med största sannolikhet vilja gå ut (För han är en dålig människa som påverkar oss andra negativt gällande alkoholsyn) vi andra kommer nog vilja sova. PW vinner förmodligen den dragkampen.
New York!
Torsdag morgon hämtar Melkerssons gode fader ett gäng pigga/halvpackade ursäkter till människor hemma hos oss. Vi startade lite tidigare med gemensam frukost bestående av bacon/ägg/milkshake och tillhörande öl/shots. Vi slängs av på Arlanda och hinner knappt dricka två pliktbira innan vi ombeds vänligt men bestämt att kliva på planet en halv dag innan skiten skulle varit i luften. Dessutom blev vi 40 minuter sena innan vårt Deltaflyg kryssade omkring uppe i himlen. Jag och PW körde på taktiken "attackdrickande" som är rätt enkel att förstå. Man dricker helt enkelt så mycket och så snabbt som möjligt för att möjliggöra en klassisk däckning och på så sätt kvittera ut ett par timmars sömn åtminstonde. Vi lyckades på ett utomordentligt sätt. Melker och Isabelle lyckades somna utan några större mängder.
När vi väl landat i New York började vi färden mot Manhattan och hotellet. Vi hann knappt slänga in väskorna rummet innan vi gav oss ut för att spana in omgivningarna. Blev inte många kvarters promenad innan vi sladdade in på ett irländskt hak för att ljuga ikapp och börja pressa tillbaka tidsomställningen. Blev sittandes där ett tag innan vi vände hemåt för att duscha och byta om. Ut sedan för middag. Blev en mexikansk resturang någonstans i Midtown. Vi hade grunden med oss från tidigare, nu skulle det börjas snickra upp en rejäl svinfylla. Melkersson drack en tequila margherita till middagen som var så stark att vår gode vän Lasse-Vakt hade sagt ifrån på skarpen att nog får vara nog. Jag hade en teori-genomgång med gänget innan vi lämnade restaurangen. Den handlade om att även om jetlagen gör sig påmind så ska Olle motas i grind så att säga. Att det är en mental inställning allt handlar om och att det är var och ens förbannade skyldighet att hålla sig tillräckligt alert för en natt på stan. Folket sög in infomationen från ledaren som ett gäng svampar.
Kvällen rasade vidare i ett rasande tempo. Ett av dem trevligare blev förra årets bekantning, Wicked Willys. Ett jävla ös. Solander och Melkersson smällde av en karaokeduett med mig och PW som deras största fans i publiken. Det är någonting väldigt väldigt fantastiskt att se en berusad Melker gå loss till Whams gamle klassiker "Wake me up before you go go" Isabelle stöttade upp karln väldigt bra dock, det kan ha blivit lite av ett dansnummer bara annars, då Melker valde att enbart sjunga under refrängen. Senare på samma ställe har jag blivit så trött att jag nästan somnar där jag står och dricker grogg. Detta kan givetvis inte ske, då jag haft ett brandtal inför mina kollegor ang den mentala inställningen. Jag prövade allt, dricka vatten snabbt, ta friskluft och jogga på stället för att vakna till. Utan önskat reultat. Vändningen kom när jag tittade ned i mitt tomma grogglas och fick syn på isbitarna. Dom lade jag sen på ögonlocken och gned runt i övriga delen av ansiktet. Som en skänk från ovan blev jag vansinnigt vaken och klar. Festen kunde gå vidare.
Ett par timmar senare går vi till sängs. Alla var hyffsat pigga på morgonen och vi gas oss ut i storstaden för frukost. Tog sedan en taxi ned till Ground Zero därifrån valde vi att promenera ned genom finansområdet ned till vattnet. Gick sen över Brooklynbron och satte oss i en park, fikade lite och kände oss kräddiga. Där någonstans började PW känna av baksmällan. Karln ville spy men höll tillbaka. Tog sedan en färja över tillbaka till Manhattan. Åkte sen upp till Rockefeller Center och tittade på utsikten.
Ikväll ska vi ut och försöka vara någorlunda städade. Återstår att se hur det går med det.
Returer tas på backhand!
Imorgon runt 10-tiden sitter jag, ackompanjerad av fru Solander, herr Melkersson och min gamle vän PW, och pimplar överjävliga mängder starksprit på ett flygplan strax ovanför Arlanda.
PW dvs Fredrik som karljäveln egentligen heter, var inte med under förra resan. Och efter den här så kommer han förmodligen heller aldrig mer att ta följa med mig om ens så utanför kommunen framöver. Vi har en tendens att ställa till med skit & djävulskap ihop. Kanske därför vi just aldrig lämnat kommunen ihop tillsammans tidigare, med undantag för en riktig svinweekend i Polen förra hösten. Slänger man då in en halvtaggad Melkersson i den röran så ser det inte direkt ljusare ut för levern samt svenskhedern framöver. Solander kommer att få träna på att lattja fallskärm och bromskloss. Grattis, Solander.
Denna resa kommer i stort se ut som så att vi först spenderar ett par dagar i det där stora jävla äpplet New York, som jag blev smått förälskad i från förra trippen. När vi anser att vi gjort vårt där så flyger vi ned till den härliga södern. I detta fall så föll valet på New Orleans. Där slår vi ihjäl ett par dagar innan vi via hyrpulka tar oss bort mot the great state of Florida. Vägen dit kommer att gå genom skarmiga skitstater såsom Louisiana, Mississippi och Alabama. Givetvis ska vi göra allt för att fördjupa oss i charmanta ämnen såsom den ädla konsten av hembränning i skogsmiljö, gruppdynamiken inom Ku Klux Klan och hur man lirar banjo med 13 fingrar & två tänder. Efter ytterligare ett par dagar bör vi om allt gått någorlunda enligt planen, ha nått Florida. Väl där utforskar vi den staten under ca en veckan innan vi sätter oss lite till ro i en kåk vi valt att hyra. Huset ligger i Cape Coral och därifrån kommer vi sedan att manövrera resten av vår framfart under en vecka.
Detta kan bli intressant, så jag har helt sonika valt att fortsätta min trend med resenoteringar även under denna seglats. Mest egentligen för att det är rätt kul att sitta under snålregnsdagar från oktober till juni och kunna läsa tillbaka på vad vi egentligen gjort.
Nu ska jag dricka upp mitt vin och packa ihop mina pinaler.
