13/7
Eftersom att jag är sådär extremt skitfräsig så har vi nu tagit in på Hilton Hotel i Palm Bay. Klart det mest bekväma boendet så här långt in i resans gång. Det har ju dock inte samma charm som typ hostellet i New Orleans med gräsrökande grannar och kackerlackor längs med uteplatsens väggpartier. Men det får duga tills imorgon bitti, då vi avlägsnar oss från dagens destination. Palm Bay ligger på Floridas östkust, rätt så exakt mitt mellan Jacksonville och Miami.
Jacksonville var det ja. Där var vi igår, men får återkomma till det och börja med hur vi spenderade onsdagseftermiddagen i Tallahasse. Vi kom fram till ett riktigt sunkigt motell någon gång vid femtiden. Dags för den vanliga rutinen då vi kommer till nytt ställe, det börjar sätta sig nu: 1. Skaffa öl hos närmsta icke vit i skum butik. 2. Duscha/byta om. 3. Träffas upp på något utav våra rum och dricka upp ölen vi nyss införskaffat. Det gjorde vi alltså även här. Klockan stack iväg och ingen var i vanlig ordning hungrig. Däremot hade Solander blivit trött (förmodligen av mitt och dom andra pojkarnas eviga pladdrande) och kände inte för att kliva ut på krogen. Hon gick till sängs och vi andra drog ut på krogen. Hamnade på något ställe där folk i vanlig ordning mest satt och tittade på oss. Till slut studsade det fram en fin karl som ville snacka lite skit. Och som vi gjorde det då, slutade med att han skulle köra oss till en något bättre nattklubb än den lilla ruckelbaren vi satt och svettades i. Efter en jävligt udda bilresa hade vi nått vårt mål. Synd bara att dom stängde då, så han fick snällt köra oss tillbaka till motellet.
12/7 Så klev steg vi upp. Ymnigt bakfulla alla utom Isabelle. Var bara att hoppa in i bilen och fortsätta mot nästa uttänkta stopp. Jacksonville. Som vanligt hade vi inga som helst planer mer än så utan vi lät helt enkelt sådana petitesser komma senare. Dundrade igenom Floridas inland och ut mot kusten och Atlanten. Jacksonville i sig är en Floridas största stad och har x miljoner antal invånare. Med sitt läge längs med stränderna kan man tycka att det borde vara ett dygnet runt pumpande vidunder, och det kanske det är. Vi utforskade inte saken så noga. Vi nöjde oss med att gå ned på stranden och ta ett kortare bad innan vi åkte till hotellet. Gick sen ut och käkade en grym köttmiddag. Dom kan kött, dom här imbecilla jänkarsvinen, det måtte man ge dem. Blev sen till att krascha in i sängen. Denna gång hade vi ett fyrbäddsrum. Vi hotade Melker med så pass mycket omild behandling om han skulle ge sig på att snarka som bara han kan, att han måste blivit så rätt att kroppen stängde av den funktionen. Alla var dessutom med rediga rockkonserts-öronproppar. Natten överlevdes.
13/7 klev vi upp ur sängarna vid halv sju. Dags att ta sig ned mot Kennedy Space Center och ett flygfält som låg i närheten. Dags för fallskärmshoppning. Nerverna gick att ta på i bilen på väg nedåt. Det rådde en oroande tystnad. Väl framme där fick vi fylla i typ 20 papper per skalle. Det var så många arkjävlar att vi till sist slutade läsa punktera, vi kastade autografer runtomkring oss likt Madonna. En kråka här, en kråka där. Förmodligen frånsade vi oss alla världens rättigheter och jag var rätt övertygad om att det skulle bli så att vi överlevde flygturen så skulle vi alla ha skrivit från oss rättigheterna att åka därifrån utan att tvångsjobba som kistbärare under ett par månader i kyrkan bredvid. Efter genomgångar som tog allt för lång tid var det dags att kliva upp i flygplanet som skulle ta oss 5000 meter ovanför marken innan det var dags att bli utslängda likt hundar. Jag hade den fina äran att sitta som siste man på tur ut ur planet. Det innebar att jag fick sitta med ett hånflin och se mina gruppkamrater falla ut som Bajen ur allsvenskan. Glädjen varade inte länge, för till sist var det min tur. Med en bakåtvalt tryckte min tandemledare ut oss ur planet och mitt i detta pekar han uppåt åt mig. Jorå, mycket riktigt. Där flög transportmedlet vi tagit oss upp med iväg från oss. Jag låg upp och ned och tittade på dess vingar och mage och tänkte väll att, tja nu var det över då. Tandemledaren vrider runt oss och där långt där nere ligger avgrunden. I 120 mph rasar vi nedåt och gör volter & andra små konster. Helt magiskt och bland det bästa jag varit med om. När skärmen löstes ut infann sig ett stort, varmt lugn. Sen var det bara att glida ned den sista sträckan. Tog ca 5 minuter. Väl nere på marken ser jag till mitt stora förtret att alla i min grupp har överlevt fallet och att jag kommer få fortsätta stå ut med deras svettlukt i bilen ett par veckor till. Isabelle och Fredrik köpte varsinn film på sig själva från hoppet, medans jag och Melker snålade ut och sket blankt i det.
Efter hoppet så körde vi ned till Palm Bay, där vi nu ligger på hotellet. Vi tog dagen här vid hotellets pool och ska väll snart träffas upp igen. Vad vi gör ikväll återstår att se, men tror inte att det blir speciellt svettigt. Imorgon ska vi ta oss ned ett par timmar längs kusten för att till slut nu Miami där vi stannar ett par dagar. Återkommer när möjligheter ges.
Hörde förresten att det råder ett saligt pissväder hemma i Åkersberga. Lite något så djävulskt med er. Kanske.
