norrasthlm

Efter det bedrövliga flygmissödet så landade vi till sist. Vi tog mark någon gång runt midnatt lokal tid. Alla var jävligt sega när lamporna tändes och en halvalkoholiserad flygvärdinna skrek att vi var jävligt välkommna till New Orleans. Tack så mycket för det, var min första tanke. Min andra var frågeställningen huruvida mina öron mådde eftersom att det enda jag kände var ett enormt chippande. 200 tryckluftsventileringar senare kändes det någorlunda ok. Bagaget kom efter bra lång tid och vi alla stod och halvsov. Ut och hitta en taxi i den kvävande hettan. Bilen som sladdade upp bredvid oss kan ha varit bland det jävligaste en människa vilat ögonen på. Den fick duga. Färden mot vårt hostel (inget hotell detta stopp) gick i ett synnerligen märkligt tempo. Svårt att förklara, men det var gas och broms på samma gång. Det var en manuellt växlad pulka, och det verkade inte chauffören vara sådär skitduktig med att hantera. Det hade resulterat i att den knappt gick att använda. Han låg på 5ans växel i uppförsbackar och 1ans när det gick utför. Förar dörrens fönster satt fast med en skruvmejsel och varvmätaren stod still i backen på 9000. Men vi kom till sist fram.

Vårt boende, ett alldeles för trevligt hostel som är lagom "rustikt" & "pissunkigt" ligger i närheten av French Quarters. Det finns bara svarta, extremt tjocka människor här. Men det är likförbannat så jävla soft. Det första som sades när vi klev in genom dörren var: "Hej, här bor ni. Där ute kan ni röka erat gräs och det är helt ok att gå på gatorna och dricka sprit" Tack då. Isabelle var väldigt trött och ville dyka bums i kvart, men vi tre lite mer törstiga herrar valde att kliva ned i området till en av de lokala syltorna som fortfarande höll öppet. Tog ett par öl innan vi vände på klacken och gick hem igen.

Vaknade upp ensam. Resten av folket sov så inåt helvetet. Klev ut på den gemensamma altanen med en kopp kaffe och sög i mig den jobbigt fuktiga luften. Dem andra vaknade eftersom och vi klev ut på stan. Promenerade ned till River Walkside och följde Mississippifloden en bit. Stannade och käkade innan vi stövlade vidare. Jag och Melker tog varsin portion friterad alligator medans Solander och PW slaffsade jambalaya. Godkänt resultat och dags för vidare promenad. Staden i sig är överjävligt skönt med en mix av gamla vrak till bostäder och kåkar som en gång i tiden var herrehus, men som idag inte riktigt sköts så fint. I New Orleans får man dricka öppet på gatorna. Man kliver in på ett hak, köper sin alkohol och sen promenerar man vidare. Tack då.

Vi klev sedan upp på Bourbon street, mest för att få se hur den berömda bargatan ser ut i dagsljus och i någorlunda hyffsat städat mentalt tillstånd. För ikväll ska vi göra den sträckan, och det mina damer och herrar kommer inte att bli någon vacker syn. Svensk drängfylla med sitt jävligaste anlete skall skina ned över Bourbon street. Men vi knatade en bit och bestämde oss för att en liten eftermiddagsdrink, det är vi ändå värda efter att ha vandrat fram i det fuktiga klimatet. I samma veva som vi klev in på någon sylta så öppnade himlen upp sig. Klockan var inte mer än 3 på eftermiddagen, det hindrade inte folk från att ha ett mindre dunderparty. Det var dans och sång i afrikanska rytmmönster. Vi var ensamma om att vara vita och alla andra där inne dansade inte en och en. De dansade i formationer. Alla där inne visste hur man rör sig med taktkänsla till musik. Vi gjorde det enda rätta och satte oss vid ett bord och tittade på. Bra drag.

Nu sitter vi gemensamt och tar ett par öl på våran uteplats, lite senare ikväll ger vi oss in och antar oss Bourbon street. New Orleans och tidigare nämnda gata måtte vara dekadensens hemvist. Människans allra bästa sidor är framme till det extrema och man lägger inga fingrar emellan. Den här kvällen kan bli episk. Vi får se hur kul det blir att hämta ut hyrbilen imorgon bitti.