norrasthlm

Fredag 19/7

Ett par dagar har passerat sedan jag skrev något senast. Mycket intressant har passerat. När vi under torsdagsmorgonen lämnade våran lilla lägenhet för att ta bussen mot Bosnien och staden Mostar så var våra flin påtagliga. Solen sken och försäljarna skrek. Två minuter innan våran buss går inser Isabelle, som är våran passhållare, att hon inte längre har dem i sin ägo. Isabelle blir glansig i pannan och det är inte enbart pga av värmen. Utan pass kommer vi inte in i Bosnien och det skulle även innebära en liten resa till Zagreb för att besöka svenska ambasaden där. Jag får vakta våra väskor medans Isabelle springer tillbaka till lägenheten för att leta. Där sitter jag, lämnad och övergiven och ser på när våran buss drar ifrån stationen. Efter 10 minuer så ringer Isabelle till mig, och med ett skrik förkunnar hon att det jävlar i mig är dags för att börja plocka isär väskorna. Passen fanns inte på rummet. Där och då börjar undertecknad bli lite smått irriterad. Med ett Hulkenvrål går jag loss på Isabelles väska. Mycket riktigt, våra pass hade glidit in i en reva, vid ett av innerfacken. Vi köpte nya bussbiljetter. Den bussen var en timme sen. Resan mellan Split och Mostar skulle ta 4 timmar. Den tog fem och en halv istället. Längs med kroatiska kusten tog vi oss först en bit innan vi vek av innåt i landet. En passkontroll senare och vi befann oss i Bosnien.

Dramatisk natur med höga berg och små byar präglar sista timmarna av resan. Helt plötsligt står vi där, på ruinens brant och tittar långt ned på en stad i dalen. Mostar visar upp sig. På vägen ned i dalen ligger kyrkogårdar utspridda i sluttningarna. Vi åker förbi hus som fortfarande står sönderbombade och övergivna. Skotthåll i fasaderna blandas med kyrkor och minareter. Mostar är delat mellan kristendomen och islam. När bussen stannar vid stationen så kliver vi av. Det är varmt som helvetet och vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Från ingenstans dyker en trevlig liten tant upp med utskrivna bilder på hennes hostel. För 30:- per person blir vi lovade ett rum att stanna för natten i. Tanten gick med oss dom knappa fem minuterna, in i hennes lägenhetshus som får något man ser på tv från krigsländer att likna slott. Det är i särklass det absolut jävligaste komplexet jag sett. Uppe i lägenheten får vi vårat rum och instruktioner om allt. Tanten är väldigt snäll och omstänksam. Hon serverade kaffe som jag inte vågar smaka på, så när hon vänder bort ryggen sular jag
skiten i slasken. Av med grejerna och ut för att titta på Mostar. Den gamla stadsdelen vandras igenom rätt kvickt. Vi når den världsberömda bron som sträcker sig ca 18 meter ovanför vattnet som passerar under. Bron sprängdes under kriget men byggdes upp igen för inte alltför många år sedan, som en påminnelse för det som varit.

Vi stannade på en restaurang för middag. Bosnisk mixtallrik för två. Bra skit. Typ sju olika rätter. Korvar, kyckling och nötkött . Grillade grönsaker och ajvarsåser till förbannelse. Riktigt bra middag. Med en proppmätt uppsyn tog vi en kortare promenad för att pusta ut på ett nattöppet cafè i folkvimlet. Där satt vi någon timme och lyssnade på böneutrop från minareterna och klockor som slog från kyrkorna. Rätt mäktigt. Väl hemma i lägenheten så var tanten vaken och glad. Pekade ut mot balkongen där fyra britter som också huserade hos damen satt. Vi gick ut till dom och blev kvar på lite öl och skitsnack ca en timme innan vi valde att gå och lägga oss. Mostar - En riktig pärla.

Bussresan mellan Mostar och vår sista destination skedde nu under fredagen. Tre timmar senare nådde vi Dubrovnik. När väskorna lastades ur bussen var det en grupp kineser som inte var jättesnabba fram för att plocka sitt bagage. Allt hade ställts direkt framför lastutrymmet och chauffören, en charmig kroat värd namnet, trycker helt sonika på knappen som smäller igen luckorna. Till min stora glädje hör jag ett illtjut från en av kinestjejerna (Ja, hon hade solhatt på sig) när en av luckorna smäller hennes lilla skitväska på mitten och knycklar ihop aluminiumchassit. Jag gjorde vågen innombords. Under nästkommande tio minuter tvingar jag Isabelle att stå kvar med mig vid bussen för att bevittna hur en skock arga kineser försöker få busschauffören att betala eller åtminstonde erkänna sitt fel. Bogdan the busdriver tycker mest att gruppen är ett gäng kortvuxna fjantar och försöker bara att vifta bort dom som flugor. När fyra st kineser sedan står och försöker fotografera/filma bussen (No shit, kineser med kameror) och skadorna luckan åsamkat kan jag inte längre hålla mig. Tårarna rinner ned för mina kinder och det är med svettiga steg vi går därifrån.

Sista boendet för resan är på ett hotell modell skitlitet. Det ägs av en herre som mötte upp oss vid dörren och han erbjuder allt. Han tvättar just nu våra kläder gratis. Han erbjöd oss även att hämta upp Melker som ansluter imorgon, med sin bil på flygplatsen till halva kostnaden av vad en taxi skulle ta. Med utsikt över havet sitter vi nu på en terrass och dricker något hemstampat skit gubben bjöd på. Mån om sina gäster verkar han iaf. Vad vi gör ikväll är fortfarande oklart. Men kommande dagar är klara - Det kommer bli stränder och öar i den närbelägna skärgården. Det kommer att bli öl och hetska skämt med Melkersson. Det kommer helt enkelt bli jävligt roligt.

 

 

 

 

 

 

 

Onsdag 17/7

Under måndagsnatten åkte vi tåg från Zagreb till Split. Vi hade bokat upp oss i en sovkupè. I kupèn huserade även 4 andra mäniskor. På ca 4 kvm golvyta delade 2 svenskar, 3 irländskor och en brasiliansk snubbe nattsömnen fördelat på 2st trevåningssängar. Jag och Isabelle hamnade givetvis högst upp i varsinn säng. Med solariumbelysningen placerade 20 cm över pannan. I ett kokhett gammalt koltåg. Jag låg och läste fram tills halv två på morgonen innan jag gjorde ett tappert försök till att sova. Till slut stängde hjärnan ute värmen och snarkandet från hytten.

Klockan sju på morgonen går dörrjäveln till våran kupè upp. Konduktören, en konstig gubbe med mustasch, ville lämna tillbaka våra biljetter han tagit kvällen innan. Detta gör fanskapet genom att kasta upp dörren och vråla: "Goooodmorning! Wake up! We are in Split in thirty minutes! Bye!" Tack för uppvaknandet. På stationen i Split gick vi upp till lägenheten vi hyrt enbart för att inse att vi är ett par timmar tidiga. Så vi dumpade väskorna och gick till stranden. När vi sedan fick nycklarna till lägenheten var det dags för havet igen. Denna gång till annan strand dock. En bit bort med buss från staden. Under lunchen kommer det in någon snubbe med familjen bakom sig på uteserveringen.Han pratar underligt pipigt och flummigt. Isabelle tittar på mig och frågar om mannen är efterbliven? Nej, det var han inte. Han var bara norrmann. Vilket jävla språk dom talar. Fyfan för Norge. Utöver det så var klipporna vi badade ifrån riktigt trevliga. På hemvägen gick inga bussar. Underlig situation. Från ingenstans kommer då ett sånt där tåg på hjul, som små barn brukar få åka i på typ nöjesparker? Den fick bli vår skjuts in till staden igen. Det skakade något så djävulskt, men tillbaka kom vi. På kvällen sedan gick vi ut för en bättre middag och drinkar på en takterrass i hamnen. Där dök även min kamrat Justus upp med sin nyfuna flickvän. Kvällen tog en helvändning och vi fyra gjorde staden. Det vart fylla och dekadens. Mina absoluta favoritämnen som tidigare nämnts.

När ögonen slogs upp imorse mådde jag inte dåligt. Vi var nog fortfarande på arslet. Jag började gnälla lite om hur jobbigt det skulle bli att gå till stranden. Isbelle påminde mig då om att våra vänner skulle upp med 07:30 bussen mot en annan stad 35 mil bort. Kvällen innan gick dom vid 4 på morgonen. Jag mådde plötsligt mycket, mycket bättre. Idag har vi bara slappat på stranden. Sovit, läst och lyssnat på podcasts. Semesterkänsla. Split är också fint, som alla andra städer vi besökt under resan. Dock så är det en ordentlig skillnad på tidigare destionationer. Här är det turism. Folk som kränger prylar i stånd, restauranger med menyer på 6 språk och bananbåtsturer. Både skönt och jobbigt. Kul med mycket folk och lite ös runtomkring, trist med att alla jävlar ska försöka göra pengar på en.

Ikväll ska vi ta det riktigt lugnt med middag på byn. Imorgon ska vi försöka ta en buss till Mostar i Bosnien. Vi hoppas på att kunna få platser. Vi missbedömde det här med att boka idag, så vi får se. Återkommer därifrån. Om det finns internet i Bosnien.

 

Så vart det måndag. Ljuvlig måndag. I vanliga fall brukar måndagar innebära psykiskt kaos. Helgens spritfester försöker passera ut genom systemet samtidigt som vardagens bestyr som bl.a jobb skall skötas. Det är därför då underbart trevligt att kunna titta upp mot himlen, snegla mot klockan och sedan skicka långfingret mot omgivningen med ett patenterat hånflin - Det kallas semester, och det är något vi svenskar har alldeles för lite utav. På tok för lite faktiskt. Få saker slår att kunna vara fri och göra vad som behagar. Man får leka Woodstock-hippie för en kvart om man känner för det. Man kan även knyta näven och fortsätta hata omgivningen. Jag gillar dom som knyter näven.

 

Söndagskvällen blev som så många andra kvällar, en kväll i promenadernas tecken. Vi gick runt och tog in staden som skulle bli vårt hem för 24 timmar till. Zagreb är väldigt fint, människorna är väldigt trevliga och klimatet perfekt. Igår (precis som idag) var det en perfekt kvällstemperatur. Vi parkerade oss för middag i någon gränd och tillsammans med 50-talet andra käkade vi en grym middag. Och det blev en minst sagt lång middagssittning. Jävligt mätta vältrade vi tillbaka mot vårt hostel. Det var söndagskväll kl 23.30 och det mesta hade stängt. När vi når vårt boende sätter vi oss ute på den gemensamma balkongen för att dricka ett par öl och röka cigaretter. Det är jag riktigt bra på. Jag kan mycket väl ha svart bälte i det till och med. Vi delade som sagt rum med 4 personer till och dem stötte vi på ute på balkongen. Väl inne på rummet så fortsatte diskussionerna om vart man varit, vart man skulle osv osv. Det var jag och Isabelle, 1 tyskt par, en holländare samt en kanadensare. Det var glad stämning och skratt. Fram tills tyskjävlarna fick reda på att vi startat våran resa i Berlin och frågade vart vi bodde under vistelsen. Lite försiktigt sa Isabelle att vi bott på hotell och inte hostel där. Det gick en susning i rummet. Rödstrumporna vi delade rum med tyckte förmodligen att vi var dyngkapitalister som kostade på oss sådant lyx. Inte ens försöket med att vi fått rummet till riktigt bra kampanjpris verkade ge effekt. Det sista som sades innan vi somnade kom från den tyska kvinnan: "Jag ville så gärna gå på Ultra Music Festival i Split förra veckan, men vi hade inte råd" Nähä. Det var ju tråkigt för dig. Om du kanske slutade upp med ditt nuvarande jobb som yrkesdemonstrerande vegan så kanske du skulle ha tid att skaffa ett riktigt jobb? Ibland vill man säga mer än man vågar.

 

Klockan ringde och vi checkade ut. Fick ställa våra väskor i receptionen eftersom att vi inte åker förrän sent ikväll. Vi tog en buss ut till vad vi trodde var kyrkogården som allas våran AIK-hjälte Ivan Turina ligger begraven på. Det visade sig att vi åkt till fel kyrkogård. En taxiresa senare så befann vi oss på rätt. Nu skulle vi bara försöka lokalisera Ivans grav. Lättare sagt än gjort. Efter att ha nappat tag i en harmynt och vänlig vaktmästare stod vi där helt plötsligt framför graven. Efter att ha lämnat över våran medtagna blombukett, begrundat Ivans storhet och livets skörhet så tog vi oss därifrån. Det var rätt fint att få se Ivans sista vila, i hans hemland. Resterande delen av dagen har vi mest planlöst irrat omkring. Tittat och skrattat. Pratat med folk om Sverige, Kroatien och det, vad jag upplever det som, stora hatet mot Bosnien från många kroater. Schysst middag och nu tillbaka för att hämta våra väskor på hostelet.

 

Snart, närmare bestämt 23:20 så drar vi från Zagreb till Split med ett nattåg. Vi har bokat sovvagn och det kan nog innebära lite vad fan som helst. Hoppas på det bästa och att resan till Split på åtta och en halv timme blir något sånär smärtfri. Jag gillar ju att åka nattåg i sovvagn. Känner mig lugn och harmonisk av gungandet. Efter alla nattågsresor till och från Arvidsjaur så lärde jag mig att tycka att det var ett väldigt skönt sätt att resa på. Jo, just fan. Varenda Zagrebinvånare verkar inte heller vara så förtjusta i just Split och Dubrovnik heller. Människorna i Zagreb menar att det är tre gånger så dyrt och tre gånger så mycket skitstövlar där. Återstår att se. Nästa inlägg blir från Split, där vi har hyrt en lägenhet för två dagar.

 

Ljubljana by night var en fräsare. För dom som hade orken. Orken saknade däremot jag och Isabelle. Fast inte från början. Då var vi alerta som blodhundar under jaktsäsong. Med dansanta steg lämnade vi våran högborg och tog oss mot stora torget för festligheter och show. Längs med floden slog vi oss framåt tillsammans med hundratals andra. Väl på torget, som sträcker sig från floden och uppåt, högg vi tag i första bästa bord på en uteservering. Vi hann inte mer än att beställa in första rundan innan ett slirande ackord tog stryptag på hela omgivning. Sloveniens absolut sämsta coverband klev upp på en scen och riffade loss, knappt 10 meter ifrån oss. Det var kläder från -76 och frisyrer från -81. Det var ofrivilliga höga toner, det var flärd och det var show. Det var helt enkelt så jävla pissdåligt. Något enbart just ni två verkade tycka. Alla andra runtomkring på torget verkade inbilla sig att Queen besökte byn. Nog för att artisten försökte sig på Queen, men någon brittisk megastjärna var det jävlar i mig inte. Det var snarare Sven Ingvars på riktigt dåligt amfetamin. Han skrek som en katt, publiken svarade med ett tjoho och sen klappade hela Ljubljana (Förutom vi) takten för fulla muggar. Jag stod ut i exakt två öl och en whisky innan hjärnan började dra i hårsäckarna för att isolera sig från verksamheten.

Efter misshandeln gick vi runt i området. Ljubljana är en väldigt fin stad, så vi hade lite att titta på i kvällsmörkret. Många restauranger och barer, fina gamla hus och statyer. Mycket folk var även ute och rörde på sig. Men helt plötsligt gick luften ur oss. Vi blev trötta och sega, så med varsinn uppgiven blick där både förstod exakt vad den andra menade, så kunde vi pusta ut och gå tillbaka mot hotellet. Film på rummet passade mycket bättre än uteliv igår. Det var något jag kände tacksamhet för när klockan ringde imorse. Efter frukostbuffèn tog vi en taxi till stationen ett par timmar innan vårat tåg skulle ta oss till Zagreb. Placerade oss i en park invid spåren för sol och bokläsning. Där under något träd mådde jag riktigt bra. Lite lunch på det, sagolikt god Burek och Plejckavica, och sen in på tåget. I samma kupè som oss satt en amerikan som besökt mer eller mindre hela jorden. En riktigt trevlig filur som vi slog ihjäl dom knappa tre timmarna med.

Det blev ett hostel här i Zagreb. Det renaste hittills tror jag. Direkt när vi kom hit var det bara att slänga upp datorn för att via knackig stream kolla in Syrianska-AIK. Ikväll delas rummet med 4 personer till. Börjar sakta vänja mig vid just det. Jobbigaste biten är att behöva dela badrum med löst folk. Och sen alla dessa jävlar som ska stövla omkring på ägorna som om det var deras eget hem. I bara kallingar och skitig t-shirt med en yoghurth i handen, som om det var det mest naturliga i världen. När jag dricker öl och tittar på fotboll vill jag inte ha någon random jävla naken-Janne som susar runt och sörplar kaffe & diskuterar världspolitik. Ikväll ska vi ut och titta på Zagreb. Åtminstonde äta någonstans. Prio ett just nu. Jag är skithungrig.

 

Godmiddag mitt herrskap. Dagens inlägg blir kort och sammanfattande då jag vill hinna med att sova lite eftermiddagslur innan vi beger oss ut i Ljubljanas ljusskygga områden. Jag kan behöva ta en tupplur lite då & då, för att inte bli grinig, putt och förbannad. Imorgon så kommer vi att åka vidare, två nätter i Ljubljana för räcka tills vidare. En glad nyhet slog även ned idag. Vår vän Micke "The Möffler" Melkersson kommer att inställa sig hos oss under dom sista tre nätterna, nere i Dubrovnik-trakterna.

 

Idag, lördag - Vad har vi gjort idag? Vi tog ett tåg ut till en stad som heter Bled. I den lilla pittoreska bergsbyn finns en mycket fin sjö med en liten ö i mitten. Det var målet med dagsutflykten. Åkte som sagt tåg, tog en timme innan vi kom fram. Där skulle vi åka buss 10 minuter för att ta oss ned mot sjön och dess prakt. Men busschauffören ville tydligen sabba upp min dag omgående. Jag löste entre för mig och Isabelle för turen, fick växel och kvitto och inser när jag sitter på mitt säte att jag fått tillbaka ca 90:- för lite. Ingen big deal kanske, men rätt ska vara rätt även i gamla skitländer. Väntade in nästa busshållsplats innan jag gick fram till chauffören (säkerhet framför allt, gud ja) och påpekade hans misstag på pengafronten. Han viftade något, pratade begriplig engelska och sen så rullade bussen vidare. Jag tolkade det som att han inte hade någon växel, så jag satte mig och väntade. När vi kom fram till våran destination såg jag hur en satans massa människor klev på bussen och bokstavligen öste in nya cash hos det lilla äcklet. Gott så, tänkte jag. Fram innan vi gick av och uppvisade både kvitto och min växel. Han svarade att han inte hade något som helst minne av att jag gett honom en 20€ sedel, att jag lika gärna kunde försöka lura honom. När jag ifrågasatte varför i helvete jag skulle försöka göra det så tappade han som av en ren händelse bort sitt engelska vokabulär. Där och då ville jag inget hellre än att lyfta upp herren i chaufförshatt och använda framrutan som kastnät. Jag gillar inte folk som försöker blåsa mig. Jag insåg även att ett par timmar i slovenskt häkte skulle inte heller göra att jag fick tillbaka den lilla summan pengar. Jag fick helt enkelt skita i saken. Vilket svider både i stolthet & plånbok.

 

Väl nere vid sjön, som ligger ombäddad av höga berg så hyrde vi en roddbåt för att ta oss ut till ön med kyrkan i mitten. Vattnet var av ypperlig blå nyans och jag rodde så att svetten lackade. Isabelle intog damrollen och hejade på. Ute på ön spatserade vi omkring ett litet tag innan färden tillbaka in till fastlandet påbörjades. Denna gång med Isabelle som roddare (Hon ville testa, då jag tydligen var en kass roddare) och jag intog damrollen. Jag hejade inte på lika friskt, jag rökte mest och tittade på scenerierna. Mycket fin dag vid sjön.

 

Väl hemma på hotellet tog vi en tidig middag med hotellets "prisvinnande" drink till dessert. Vad som händer ikväll är ännu inte riktigt klart mer än att jag bokat att få vara först in i duschen. Det florerar dock ett rykte om ett torg som ligger i gamla stadsdelen. Ryktet säger att det är där allt händer. Ryktet säger även att sådana rykten brukar vara lögn och hästskit. Men vi får se. Jag skriver mer när vi nått Zagreb, vilket sker imorgon eftermiddag.

Fredag 12/7
Det är med ledsamma nyheter jag måste meddela att jag lämnat Bratislava. Jag kunde inte hantera staden och staden kunde inte hantera mig. Den extraordinära stämningen som uppstod på stationen när vi skulle åka - Flaggor & fanfarer, tårfyllda ögon och läppar som skrek mot tågfönstret: "Snälla, kom tillbaka så fort ni kan" möttes av ett: "Snälla Bratislava, städa aldrig upp er själva - Fortsätt vara skitiga svin" Sen lämnade tåget stationen och kvar fanns bara en stor fråga: Varför blev mötet så kort?

Jo. Det kan jag berätta. Bratislava är otroligt charmigt, folket vänliga och hjälpsamma och hela staden ångar av gammalt kommunistförtryck och krig. Men Bratislava är inte mer än fylla och dekadens. Förvisso två utav mina favoritämnen, men mer än ett par dagar (i vårat fall två dagar och en natt) räcker. Bratislava är nog den mest härjade staden jag besökt sedan Nairobi. Hus som förmodligen varit ganska pampiga en gång i tiden är numera lämnade åt sitt eget öde. Ett öde ingen verkar vilja skall vara vackert. Det är klotter och trasiga gator i princip i hela innerstaden. Ytterförorterna behövar man nog inte ens nämna. En huvudstad i Europa ska inte ha en centralstation som ser ut som om pansarvagnarna drog därifrån dagen innan. Sprucken asfalt, all gatsten är bortplockad, servicepersonalen har en doja och inga tänder. Jag vart på riktigt förvånad över att det inte hoppade runt höns i biljettluckorna.

Efter att ha spenderat ett par timmar i vårt hostels trädgård och druckit öl så begav vi oss ut för att upptäcka staden vi varit så nyfikna på. Vi promenerade genom slummen som bestod av klotter och öde gator. Molnen hade rullat in över staden och en bit där borta så tornade Bratislava slott upp sig, på en hög kulle som ett vakande monument över skithålet till stad. Men efter en kvart så sprack det upp. Synen som låg framför våra fötter var samma trasiga stad fast nu med ölhallar, barer, bärserior, restauranger, fler barer och ett & annat cafè. Vi intog middag på en folktom indisk restaurang - Som var superb. Strålande tider. Gick vidare nedåt gatan för att ramla in på en Shisha-bar. För er som inte är lika kultiverade som undertecknad är det helt enkelt en sylta där man får röka vattenpipa och bete sig som en jävla pirat. Nu råkade det vara så att ägaren på haket var den som även intog piratrollen. Karln var snorfull och när han inte sprang och gav mig cigaretter (mina hade tagit slut) med ett leende så svor och skällde han på dom stackars servitriserna. En karl i min smak. Vi blev kvar ett par timmar innan vi med fyllproppen som ledsagare hamnade på någon annan inrättning. Där samlade vi ihop det sista av det mod som skulle behövas för att gå på kvällens höjdpunkt. Sub Club närmare bestämt. Sub Club är just en alternativ raveklubb som flyttat in i ett skyddsrum byggt för kärnvapenkrig. Självklart i berget under Bratislava slott. Klockan blev strax efter ett innan vi tog en taxi dit. Det såg väldigt mörkt ut när vi kom fram, förutom 3 st taxibilar utanför. Frågade vår taxichaufför om det verkligen var öppet, detta låg trots allt en bit utanför staden. Jovars, det är öppet ge mig pengarna och försvinn, kontrade taxinchauffören. I samma veva som vi hoppar ut åker alla fyra taxibilarna därifrån som på ett kommando. Kvar står två stycken svenska idioter och stirrar på korrugerad plåt som täcker för ingången. Efter 20 sekunder kommer en av bilarna backandes tillbaka: "Ska ni ha skjuts?" undrar han. Nä, vi skulle uppskatta om det kunde börja regna och vi fick gå tillbaka hem, jävla åsna. Han körde oss tillbaka till hostelet, och vi satt tysta.

Väl på vårat hostel satte vi oss ett tag i den gemensamma baren. Vid halv tre tog vi oss tillsammans med ett par av våra rumskamrater upp mot just rummet för att sova. Det var jag och Isabelle, den där bruden från Glasgow och två fulla finnar. Väl inne på rummet inser den ena av dom fulla finnarna att någon valt att slagga i hans binge. Den fulla finnen gör vad fulla finnar gör bäst, han startar uppror. I hans säng ligger tydligen en sktig slovak och kvartar - Finnen ruskar liv i slovaken och undrar hur i helvete han tänker som går och läggar sig i en bäddad säng? Slovaken har som tur var inget vidare ordförråd på engelska (Som alla andra i Slovakien/Tjeckien) så finnen får snällt gå och bädda en ny säng till sig själv. Innan han är färdig med det snarkar slovaken redan gott i finnens säng. Jag log och somnade. Även fast det var varmt, jag fått överslafen och någon annan idiot snarkade i rummet.

Väl på tågstationen inser vi att vi av någon anledning skulle åka ifrån stadens tågstation nr 2 på andra sidan Donau. Detta inser vi tjugo minuter innan vårat tåg ska avgå från perrongen. In snabbt som fan i en taxi som framfördes av en rivig böna i 50:års åldern. Fort gick det och i tid hann vi fram. Vi fick byta tåg i Wien, vilket gick smärtfritt. Från Wien åkte vi upp i bergen och slingrade oss omkring hela vägen till Graz, med otroligt schyssta alplandskap. Ännu ett tågbyte senare så var vi plötsligt i Slovenien. Så mycket kan jag säga hittills att Slovenien kontra Slovakien är som natt och dag. I min naiva, lite insnöade värld trodde jag att det vara samma skrot och korn. Nej. Naturen vi åkt igenom i Slovenien ser ut som Österrike ungefär. Byarna är välskötta och bilparkerna dyra. EU-pengarna kanske inte gick till lokala smugglarna i Slovenien? Höga berg, slott och vinrankor som slingrar sig fram. Rutten mellan Wien och Ljubljana (speciellt sista tredjedelen) är fantastisk. Rekomenderas varmt.

 

Vi tappade greppet litegrann och valde att skita i att bo på lopphostel under nästkommande två dygnen som vi ska vara i Ljubljana. Fick ett bra hotellpris och tyckte att det kunde vara skönt att slippa stå i kö till duschen eller behöva lyssna till konstiga ljud under natten. Så nu bor vi på nionde våningen i ett kolsvart Ljubljana. Staden har vi hittills inte sett så mycket av. Tog oss direkt från stationen till hotellet i nattmörkret. Men det verkar lovande. Alla pratar väldigt bra engelska av dem vi träffat, så jag vart glatt överaskad när jag kunde lägga ned charadblocket i väskan när jag stod i lobbyn. Prisa gud.

Lägg märke till att jag avencerat och nu lagt in ett par bilder (Tack Isabelle)

 

 

Torsdag 11/7
Onsdagskvällen i Brno slutade med middag på en trevlig restaurangs uteservering innan vi gick vidare mot en studentpub som verkade lite ösig. Vi slog oss ned och tog del av festen. När jag en stund senare urinerar på herrtoaletten möts jag av en ung förmåga som ville snacka tjeckiska med mig, och det var ju inte direkt mitt huvudämne i skolan. Det visar sig iaf att han kan tala ett par ord engelska och han undrar hur jag som svensk hamnat i Brno. Förklarar reseupplägget för honom och han blir mycket glad över att vi valt då bland annat just Tjeckien, samtidigt som han undrar varför vi inte besöker Prag istället för Brno. Där någonstans slog hans alkoholkonsumtion till ordentligt, för efter det förstod jag inte ett ord till av vad han försökte säga. Runt 01-tiden gav vi oss hemåt till vårt hostel, där den vidrige lilla fransosen låg och sov med öppen mun. Irländarna var inte hemma. Återgår lite kvickt till restaurangen. Med risk för att
låta lite tjatig över prisbilden i länderna vi besökt och kommer att besöka, så kan jag nöjt redovisa notan från middagssittningen: Fördrink: 1 stor öl + 1 mojito. Middagsdryck: 1 flaska vitt Chardonay. Mat: 1st pasta Milano och 1st lasagne. Efter maten tog vi varsinn espresso. Notan slutade på 210:- Ibland är det kul att vara i gamla skitnationer.

Torsdagsmorgonen begav vi oss till tågstationen i Brno för att ta oss vidare mot Bratislava, Slovakien. En av resans stora förhoppningar. Både jag och Isabelle har varit särskilt intresserade av just Bratislava. Varför i hela helvetet då? Det har vi inget bra svar på, mer än att man sett på diverse filmer om hur otroligt okontrollerat det mesta kan vara där. Läst om en hel del sjuka nattklubbar och om folk som blir bortrövade och sålda på marknader mot vitkål typ. Helt enkelt en  jävligt udda stad, som enbart blivit huvudstad i Slovakien tack vare uppdelningen av Tjeckoslovakien. I övrigt har den inga som helst egenskaper för att vara en huvudstad, men det fanns inget annat att välja på. Det är min version.

 

Tågresan gick i samma kupè med en herre vars förkärlek till att låta genom näsan var hobby nr.1 och någon annan tomte som släpade in en väska stor som hytten. Jag kan nästan svära på att väskan tog så mycket plats att jag förmodligen satt mer på väskan än på mitt eget säte. Men efter bara lite drygt en timme så började Bratislavas utkanter att torna upp sig utanför fönstret. Det är sådär härligt äckligt, trasiga hus. Dassgrått och miserabelt. Jag njöt - För fulla muggar. Väl inne på stationen slängde vi upp våra ryggsäckar och begav oss mot ett hostel vi kikat på innan.

Hostelet hade först inga lediga rum, så vi blev tipsade om ett annat. Men eftersom att värmen var påtaglig, ryggsäcken trött och Isabelle sugen på öl och lokal vodka så satte vi oss en stund i hostelets baksideträdgård. Ett gäng bord och en strandbar på konstrgräs beläget vid en innergård. Med tingeltangel, kattungar och färgglada lampor. Efter en halvtimme kom en från personalstyrkan och berättade att dom fått en avbokning och således platser för oss. Tack och bock. Vi klev upp på rummet och till min stora förfasning inser jag först och främst att vi ska bo i ett rum som heter Italien. Näst efter fransmän så hatar jag italienare mest på jorden. Äckelpäckliga italinerare. Sen kom nästa käftsmäll. Vi skulle inte dela rum med 4 andra som på förra boendet, nu var det helt plötsligt åtta bäddar intryckta i rummet som stank en aning av urin. Nej, kanske inte urin - Det var välstädat. Men just då kändes det lite som piss och helvete för hela slanten. Det var tomt på folk i rummet, men min vana trogen av att snoka omkring så tittade jag lite försiktigt på folks prylar som var utslängda över sängarna. Har lyckats förstå att i nedersta bädden på mittensängen bor det en donna från Glasgow. Det låg ett par riktigt korta jeansshorts och en tröja från Glasgow Universitet där iaf. Och om det skulle vara en snubbe med dom shortsen så kommer åtminstonde jag att byta rum eller sova bland katterna på bakgården. Helt politiskt korrekt.

 

Nu sitter vi på baksidan här och dricker stora, elaka öl och träffade just ett gäng norrmän som jag lite härligt svenskt nonchalerar satan ur (norrmän är fan inte långt bakom fransmän) framför min dator. Ikväll ska vi ut och se vad Bratislava har för motstånd. Så med en öl i handen, ciggen i truten och solbrillorna på tar jag farväl för idag och återkommer inom kort. Sköt om er.

Igår fyllde som bekant Isabelle år. Vi avslutade tisdagskvällen på ett stekhus här i Brno och käkade förmodligen bland det bästa i köttväg någonsin. Det trodde jag inte innan, att köttsensation skulle stå på tapeten. Efter middagen gick ljuset upp för oss, att Brno är lika jävla dött som Norrköping på tisdagskvällar. Det var stendött. Blev en tidig sorti till vårat hostel, och det var med tunga steg jag styrde kosan dit. Vi hade ju som sagt inte sprungit på arslena som skulle kvarta i samma rum som oss. När vi kommit hem var det fortfarande tomt på rummet, men spår av väskor på 3 av sängarna fanns. Skit då.

 

Under natten hörde jag att det kom folk till rummet. Det var helvetiskt varmt så alla fönster stod öppna, så det var mest ljudet från gatan jag störde mig på. Kan egentligen inte ens säga att jag hörde så mycket som en snarkning bakom dom andra draperierna. Imorse när vi vaknade vågade jag inte titta fram från min binge, då jag hörde att det rörde sig folk i rummet. Jag var svettig och varm och det sista jag hade lust med var att skaka hand och hälsa lite artigt på, vad jag kunde höra på rösterna, två jävla irländare och en fransos. Irländarna kunde jag väll köpa, utgick ifrån att dom var rödhåriga, fräkniga och älskade potatis och Guiness - Men fransosen, aldrig i livet. Fransmän kan vara det vidrigaste som finns. Känner även att jag kan sitta på en cykel jag inte når ned till marken från nu, då jag enbart besökt Frankrike en gång. Men där var dom vidriga iaf.

 

Vi rymde ifrån rummet när ingen var kvar och drog ut på stan. Jag i trendriktiga gymnastikskor, made for walking så att säga - Isabelle i något som inte ens en etiopier skulle försöka gå till skolan i ens. Så när dagens första etapp gick över kullerstenspartier och jag dansande tog mig fram tyckte jag nästan lite synd om henne. Vi hoppade på en spårvagn som tog en bit utanför stan till Brno-reservoaren. En rätt stor sjö som utmynnar i bredare kanal. Längs med hela sjön och kanalkanterna låg det barer och små stränder. Vi valde att ta en ny båtresa som skulle ta oss längst bort i kanalen för att sen chansa på bussresa tillbaka till staden. Båtturen var fin med enbart tjeckiska passagerare utöver mig och Isabelle. Varmt som satan är det också när jag inser att båten inte har någon bar. Får syn på en dryckesautomat och pumpar desperat in pengar. Inget händer, så jag vänder mig om och frågar någon värdinneaktig liten flicksnärt över hur jag skall gå tillväga. På en engelska så risig som det går svarar denna tjej att maskinen är trasig. Men mina jävla pesetas då, undrar jag? Dom kan du nog glömma, vart hennes svar. Tack då. Upp och satte mig hos Isabelle igen på soldäck och vi solade vidare. Jag förbannad och törstig. Blev lite gladare när båten gled förbi en nudiststrand i sakta mak. Det jublades från både båten och stranden och fotoblixtrarna smattrade från däck. Dom nakna snuskjävlarna jublade och vinkade glatt tillbaka.

 

Båtresan tog ca 1,5 timme och allt folk hoppade av efter ca 1 timme. Vi förstod sedan varför när vi kom till slutstationen. Vi fick ta en liten stig upp bredvid den vackra skogskanten som ledde in under en landsväg, sedan upp på landsvägen. Fan gör vi nu då? Efter attha rådfrågat en dam om vägen till Brno, som inte heller kunde ett ord engelska, så chansade vi. Efter fem minuter får vi syn på en busshållsplats vid en camping. Nu är vi så törstiga att jag det inte går längre. In på den där campingen och fram till någon typ av husvagn med staket och uteplats som ser ut att servera dricka. Jodå. En halvliter lokalproducerad öl och en ananasjuice 20:- Tack då.

 

Efter ett par byten till spårvagnar och liknande har vi nu kommit hem till hostelet. Dagen har varit riktigt trevlig. Ikväll blir det nog en lugnare kväll med middag någonstans innan vi tar en tidig godnatt. Imorgon åker vi vidare till Bratislava, Slovakien. Där lär det inte bli lika lugnt. I Bratislava kan man tydligen ha riktigt riktigt roligt och folket ska tydligen fortfarande bära spår av paranoia & splitter från handgranater. En stad i min smak med andra ord. Tjeckien (det lilla vi sett) har varit fint. Men folket i Tjeckien är speciella. Engelskan är riktigt riktigt dåligt, även hos folk som är under 30 år. Vilket vi anser är rätt ovanligt där vi varit i Europa. Brno är ändå Tjeckiens näst största stad och har 90.000 studenter.

 

Tisdag 9/7
Idag fyller Isabelle år. Det firar vi med att åka tåg mellan Wroclaw och Brno, Tjeckien. Och inte vilket tåg som helst heller. Vi sitter just nu på vad som måste vara Östeuropas skitigaste färdmedel. Ena dörren mellan två vagnar går inte att öppna, så konduktören har vid flertalet tillfällen gett sig på tappra hoppsparksförsök för att få upp bitarna. Det har inte givit någon som helst frukt. Dessutom har vi märkt att det engelska språket inte är skitpopulärt såhär vid gränsen Polen/Tjeckien. Med lite charader kan man ta sig långt. Vi höll även på att bli strandsatta i någon liten by när vi skulle byta tåg. Vårat var 10 minuter sent och det vi skulle byta till hade enligt tabellen dragit iväg för 3 minuter sedan. Glädjen över att tåget väntade in oss var stor. Att spendera dagen i typ Krigskihärjids, Polen tillsammans med ett gäng fyllpåsar & limsniffare hade varken jag eller Isabelle lust med.

Resan gick som sagt idag till Brno. Landskapen är otroligt fina och varierande. Ena stunden är det öppna, gröna fält med berg & kullar i bakgrunden. Kyrkor och mindre slott, vattendrag och små byar. Men så helt plötsligt så blåser vi förbi ödetomter,övergivna fallfärdiga kåkar och områden som mer liknar ett inbördeskrig. Variation, sa Bull - Läckert, svarade Bill. Vi nådde Brno och promenerade, med våra ryggsäckar som väger alldeles för mycket sett till att vi inte ska borta mer än 20 dagar, upp till det hostel vi nu checkat in på.

 

Vi bor i ett rum med plats för sex personer. Jag har hittills inte träffat på dom övriga fyra idioterna som med största sannolikhet lär vara vidriga. Jag brukar inte ge skitmycket för människor i allmänhet, vilket är konstigt med tanke på hur älskvärd jag är. Jag är en ypperlig människomagnet, dessvärre alltid dom största utav idioter, sneseglare samt kreti & pleti som alltid ska hamna bredvid mig på tunnelbanan eller biografen. Därav min skepsis till mina nya rumskamrater dom kommande två dagarna. Har jag tur kanske ett par av dom snarkar ihjäl sig i sömnen. Då lär jag sitta där, med ett otroligt stort flin vid frukostbordet.

 

Det lilla vi hittills sett utav Brno är bra. Väldigt bra faktiskt. Torg, pubar & restauranger överallt. Men det är varmt som i en kremeringsugn och engelskan är inte direkt något man behärskar verkar det som. Ikväll ska vi fira Isabelle och se vad Brno har att erbjuda nattetid. Så spänn musklerna nu, tjeckjävlar.

Traditionen dem senaste åren är att vid varje längre utlandsvistelse så skall undertecknad notera detta i skrift. Mestadels för min egen skull, att jag ska kunna sitta och kika tillbaka på vad jag pysslat med under perioder. Men eftersom visade det sig att det fanns människor i min närhet som även uppskattade att kunna följa mina utflykter. Jag har även spanat lite på statistiken över besökare på sidan, där det visar sig att långt fler människor än dom som jag känner uppenbarligen hittat in.

 

2013 års sommarresa går av stapeln genom en bit av Europa med tåg. Det är första gången jag reser med just stålhäst som färdmedel, då jag rent generellt anser att folk som åker tåg tänker för mycket på miljön & således är förbannade hippies vars rösträtter bör dras in. Jag och Isabelle ska iaf försöka på bästa sätt ta oss med Berlin som startpunkt vidare nedåt för att efter ett par veckor flyga hem till Stockholm från Dubrovnik, Kroatien. Med varsinn ryggsäck är tanken att boendeformen mestadels skall ske på hostels, budgeten hållas förhållandevis låg samt att duschar är inget man skall förvänta sig som standard. Låter direkt skitkul? Kan nog bli bra.

 

Vi fick skjuts till Arlanda av svärfar Micke. Inchecknig osv revs av på två röda, varsinn pilsnerdryck i första bar med utsikt över delikat ryskt fyllo som bokstavligt talat slog ihjäl två öl inom loppet av 3 minuter. När jag och Isabelle satt med beundransvärda blickar i våra läderfåtöljer så ragglade Ivan iväg för att ta sig mot sin flight. Att sätta alla pengar jag någonsin kommer äga på att han skulle flyga till Bangkok med Aeroflott är knappt värt pengarna tillbaka.

När vi själva sedan satt oss på vårt flyg mot Berlin så hann vi knappt få in något att dricka innan det var dags för att landa. Berlin, Tyskland - Äran & hjältarnas land.

 

Väl utanför flygplatsen spanade vi mot busstationen, vi hann inte med så mycket mer innan det ramlade fram två svenskar som vänligt undrade om vi ville dela en taxi med dom in till centrala Berlin. Efter 20 minuters färd nådde vi Alexanderplatz, där vi bockade adjö till varandra. Jag och Isabelle tog oss till vårat hotell där vi blev kvar hela kvällen innan vi gick och lade oss. Hotellet är fint och damen i receptionen låter som ett maskingevär när hon pratar engelska. Maken till hård & skoningslös accent var länge sedan sist. Ha, herrefolket.

 

Vaknar utan tillstymmelse av baksmälla. Gårdagen blev riktigt lugn och gemytlig.

Vi slängde på oss lite kläder och begav oss ut i Berlin. Dagens tema var tydligen: "Gå sönder dina fotsulor" Men som tack för det fick man se en hel del. Vi var båda rörande överens om att Berlin var en skitful stad, fram tills vi lämnade "centrala" delarna. Då blev Berlin fint & trevligt. 2st ölstopp senare var Berlin den mest fantastiska staden i hela världen typ. Nja, kanske inte riktigt - Men fin iaf. Det blev currywürst till lunch innan vi gick vidare mot riksdagshuset & Brandenburg Tor, vidare mot ett monument tillägnat Europas judar under krigstiden. Hotellet vi bor på ligger bokstavligt talat på Checkpoint Charlie, så varje gång vi ska någonstans kan vi bevittna delar av muren samt den sista avspärrningen av det som skiljde länderna åt. Vi bor på östsidan. Då kände vi oss rätt fattiga. Isabelle blev rebellisk och började skrika okvädningsord mot regimen, då gick vi hem.

 

Ikväll ska vi gå på en Biergarten och dricka öl & äta tysk husmanskost. Låter gemytligt med surkål & örfilar?

Kan bli bra. Planen är sedan att vi imorgon söndag, ska ta tåget mot Wroclaw i Polen.

Återkommer därifrån, av egen erfarenhet vet jag om att polackerna lyckats få internet till sitt land, oavsett vad man tror om utvecklingen där i övrigt.

 

På återseende.